Krönika: Visst är det lite skönt?
Vi är inne i säsongens första landslagsuppehåll. Många avskyr det. Men visst är det lite skönt?
I år kändes det som att det kom förvånansvärt tidigt; efter tre omgångar, precis när det kändes som att säsongen börjat på riktigt, som att man kommit in i supporterlunken igen, var med i rutinerna, så kom det första landslagsuppehållet.
Supportrar brukar ju oftast avsky landslagsuppehållen, tycka att det aldrig finns en läglig tid för dem att dyka upp, otåligt räkna ner dagarna tills Chelsea spelar igen. Till dem personerna vill jag säga: Glöm inte bort att det snart är december igen, och Chelsea spelar var tredje dag, och det är fantastiskt och kul och härligt, men det finns också en viss stress, över att man inte hinner med, att det är för mycket, att det nästan känns övermäktigt att följa det lag man älskar över allt annat.
När jag var yngre kände jag alltid att jag inte kunde vänta på nästa Chelseamatch. Varje jag såg kändes som den sista, så fort domaren blåste i visslan längtade jag tills nästa drabbning.
Nuförtiden känner jag inte så. Jag är mer lugn, medveten om att det kommer spelas mer än gott om matcher under säsongen för att stilla min supporterhunger och ge mig den fotboll jag behöver för att gå runt som människa. Under landslagsuppehållen kan jag zona ut lite, tänka på andra saker, ladda supporterbatterierna och komma tillbaka fräsch, ny, redo.
Så vissa kanske hatar den här perioden nu, men jag tycker vi kan se den som en välförtjänt paus; snart kommer vi ändå sitta där och två gånger i veckan uppnå stressnivåer som eventuellt är för höga för att vara hälsosamma, och önska att vi hade en lugnare hobby än att följa världens vackraste fotbollslag.
