Krönikan: Betydelsen av engelsmän
"Jag har länge fasat över den dagen då Chelseas startelva kommer att ställas upp utan en enda engelsman..."
Ola Aina, Ruben Loftus-Cheek och Nathaniel Chalobah har alla fått rejält med speltid under försäsongen. Det samma gäller de gamla rävarna John Terry och Gary Cahill. Gemensamt för de här fem spelarna är att de är engelsmän, något som det annars har blivit mer och mer tunnsått med i Chelseas trupp under senare år.
Jag har länge fasat för den dagen då Chelseas startelva kommer att ställas upp utan en enda engelsman, för det har onekligen varit åt den riktningen som pilarna har pekat de senaste åren.
Kanske blir det här säsongen säsongen som vi regelbundet kommer att starta utan engelsmän.
Åldern börjar ta ut sin rätt på John Terry samtidigt som Gary Cahill redan har blivit utkonkurrerad av Kurt Zouma, samtidigt som Kalidou Koulibaly ryktas starkt till klubben. Detta samtidigt som ynglingarna som nämndes i textens inledning i själva verket kanske inte alls är redo för A-lagsspel.
Årets försäsong har dock fått en fotbollsromantiker som undertecknat att börja drömma och tro på en ny engelsk kärna i Chelsea FC precis som när Terry, Frank Lampard och Ashley Cole var viktiga förgrundsgestalter i laget. Jag drömmer om den dagen då namn som Aina, Loftus-Cheek, Chalobah, Abraham, Colkett med flera pryder baksidan på de kungsblå tröjorna som springer runt nedanför
The Shed. Det må låta irrationellt att sitta i Sverige och skriva dessa rader och det må låta som attman fiskar i grumliga vatten med sådana resonemang. Med detta sagt är jag ändå övertygad om att det ligger ett värde i att komma från landet där klubben är belägen och att vara fostrad i klubben och att känna kopplingen mellan läktare och plan.
Döm själva om det bara är fotbollsromantiskt dravel från min sida, men både romantikern och pragmatikern i mig hoppas på att se fler John Terrys på plan, både den här säsongen och i framtiden.
