Lampards första säsong HAR varit jättebra - och jag tål inte att höra något annat
"Suuuper, super Frank!"

Lampards första säsong HAR varit jättebra - och jag tål inte att höra något annat

Det här är en text jag tänkt skriva väldigt länge, och jag vet inte riktigt varför det inte skett än. Kanske är det en osäkerhet kring hur jag skulle formulera texten, kanske är det bara eller generell lathet, eller kanske jag var rädd att mina åsikter – om denna krönika hade skrivits i Oktober – sedan inte alls skulle vara lika relevanta i Maj. Ja, om vi använder ett uttryck som idag är otroligt vedertaget framförallt inom sportens värld: Jag kanske vara orolig för att jag skulle jinxa mig själ

För det är ju ändå någon slags konstant regel inom fotboll, sport och kanske till och med LIVET generellt: Att går det sagolikt bra under en period så lär världen hitta något jävla sätt, något jävla kryphål att få ner dig på jorden igen. Det är nog därför fotbollsfans blir mer och mer cyniska desto äldre dem blir. När vi mötte Barcelona i Champions League 2012 var den trettonåriga Andreas säker på att vi på något sätt skulle gå vinnande under den fighten (och jag fick ju sjukt nog också rätt, *host host*). Nu vågade jag knappt tro att vi skulle slå Everton hemma för tre veckor sedan på medlemsresan. Det är skumt det där.

Och den konstanten, den regeln har väl aldrig varit mer relevant än denna säsong. För när klubblegendaren Frank Lampard värvades i sommar var det egentligen BARA optimism som svävade runt kring Stamford Bridge. Sarri hade – till mångas(och därtill min) glädje får ändå sägas – lämnat och nu hade vi dessutom fått in en tränare som förstod klubben. Och med förstod den menar jag förstod den PÅ RIKTIGT. Han hade gjort det on a rainy night at Stoke, han hade slagit målrekord i klubben, han hade (kanske viktigast av allt) tagit varje chans han hade att håna Tottenham. (Vill ni i mörka tider som detta är bli påminda om dessa så tänker jag på hans ”It’s always bad to lose to Tottenham because they make dvd:s of it for the next ten years”, och även när han med fingrarna pekade ”4-2” mot Tottenhamfansen efter vår vinst mot dem i FA-cupsemifinalen 2017. Då var han inte ens en Chelseaspelare!). Jag kan hålla på med det här hur länge som helst känns det som, och börjar redan gå igång på det. Det visar väl hur speciell han är för oss.

Så, vi lämnar drömvärlden och går tillbaks till min poäng. När Lampard tog över var folk helt ”over the moon”. Man tänkte att nu kommer en klubblegendar in som ÄNTLIGEN kommer spela ungdomen, kommer få truppen att förstå vad det innebär att spela för Chelsea, och förhoppningsvis starta en ny era för klubben.

Samtidigt så försökte man, desto närmre säsongsstart man kom, att vara realistisk. Vår bästa spelare Eden Hazard hade precis lämnat, vi hade ett transferban i ryggen och Lampard VAR(är) ju ändå en oerfaren tränare.

Så det jag försökte intala mig, det som egentligen alla experter sade, och det jag kände att en stor majoritet av Chelseafansen också sade var: Top 6 är bra i år, mer än så kan vi inte förvänta oss. SÅ många har dessutom klagat på att ingen ungdom har fått chansen i A-laget under väldigt lång tid, så om Mr Lampard dessutom lyckades göra det så skulle man ju definitivt vara nöjd med top 6.

Och det skedde ju. Lampard gav ungdomen chansen. Redan första matchen mot United borta startade både Mount och Abraham(och då var Reece James och Callum Hudson-Odoi dessutom skadade oavsett), och senare har James, Hudson-Odoi och Tomori alla fått en god portion speltid. Till och med unge Billy Gilmour har fått testa på det.

Utöver det så ligger vi alltså fyra i tabellen, och har gjort så enda sedan matchen mot Southampton borta den 6:e Oktober. Tammy Abraham har gjort massa mål, Mason Mount har steppat upp som ett kreativt powerhouse och Reece James har mer eller mindre gjort högerbackspositionen till sin egen. ÄNDÅ finns det folk som klagar?

På twitter ser man folk som är missnöjda – och ja, jag vet att twitter inte är det bästa stället för sunda fotbollsåsikter, men ändå –, även i samtal med folk hör man ”Det har ju varit riktigt dåligt det senaste” , ”Lampard måste ändra det här”, eller den värsta av dem alla: ”Vi ligger ju bara fyra för att dem andra lagen har varit dåliga”. Okej? SO WHAT? Det är väl helt fantastiskt? Lampard får en första säsong där han har råd att kanske förlora lite fler matcher än annars, ge ungdomen speltid och ÄNDÅ nå topp fyra? Och då ska man klaga för att det inte har varit bättre än så? Nej, jag finner det helt obegripligt. Dessutom tycker jag det är uppenbart att dem personer som länge, länge har klagat på att inte fler unga spelare får chansen, nu också är dem som skriker högst när vi förlorar hemma mot Southampton. Så funkar det bara inte. Du kan inte både ha kakan och äta upp den.
 
Jag har haft otroligt svårt att klaga på någonting den här säsongen. Även i perioder när det har sett sämre ut med många förluster och dåligt spel. Vill man ha en klubblegendar på tränarposten, som stärker kopplingen mellan fans och klubb, ger oss en stark identitet igen? Ja, då får man ge det lite tid och tålamod. Och det här ska jag inte ens behöva säga, för – och jag kan upprepa det här hur många gånger som helst – vi ligger BÄTTRE till än vad dem flesta av oss hade vågat hoppas på inför säsongen. Lampards första säsong HAR varit jättebra – och jag tål inte att höra något annat.

Så, nu var jag färdigskriven. Tack för mig, och glöm inte:

”We’ve got Super Frankie Lampaaaard, he knows exactly what we need
Tomori at the back , Tammy in attack, Chelsea are gonna win the Champions League”

UTC!

Andreas Linder 2020-03-28 15:22:50
Author

Fler artiklar om Chelsea