Tillbakablick till matcherna som definierat Klopp-eran
Mitt i det elände som dagens Liverpool befinner sig i kan det vara på sin plats att ta ett steg tillbaka. Idag känns det mest mörkt, men herregud vilken resa det har varit. Sena avgöranden, oväntade målskyttar och utklassningar. Det här är matcherna som betytt mest för formandet av Klopps Liverpool.
23 januari 2016: Norwich - Liverpool 4-5
Idag känns det som att det var hundra år sedan matchen spelades, men faktum är att det endast har gått fem år. Klopp hade vid det här laget varit vid rodret under några månader, och fastän resultaten inte hade varit spektakulära, så hade känslan inom klubben börjat förändras. Truppen som Klopp hade att förfoga över var än så länge inte hans egna, utan det var spelare som Brendan Rodgers hade plockat till klubben. Januarifönstret hade visserligen öppnat, men skattkistan verkade vara tom, då den enda spelaren som hade plockats in hittills var Steven Caulker. Och inte för att nedvärdera Caulker, men var det såhär FSG skulle komma att backa Klopp? Med en championship mittback som mestadels kom att hoppa in som anfallare när mål behövdes i slutet av en match.
Norwich var ett högst nedflytningshotat lag som precis hade gjort en stjärnvärvning, om än med deras mått mätt. Steven Naismith var klar från Everton och min vän som av någon oförklarlig anledning följer Norwich påpekade att han skulle göra sin debut mot just Liverpool. Och som nyförvärv från lillebror var det självklart att han skulle döda storebrorsan i återkomsten. Annars var det ett Alex O’neal lett lag, som inte kom med samma extravaganser som dagens Norwich har att erbjuda. Det var Graham Dorrans, inte Emiliano Buendia. Ivo Pinto, inte Max Aarons. Men det fanns ändå något där. Wes Hoolahan, Nathan Redmond och Steven Naismith höll alla relativt hög Premier League kvalitet, och det skulle de visa upp idag.
Matchen började som man kunde förvänta sig. Dagens Klopp favorit, men som faktiskt var en av Rodgers sista värvningar, Roberto Firmino hittade in med en strumprullare i bortre efter knappa 20 minuter. 1-0 tidigt mot Norwich och nu skulle det väl bara vara en transportsträcka i mål? Men när man sitter här drygt fem år senare så har man ju lärt sig att det inte riktigt är så Klopps Liverpool fungerar, och så var även fallet den här dagen. Bara tio minuter senare så misslyckades Liverpool med att få bort en hörna, ett av Liverpools största problem under Klopps första tid. Bollen studsade fram och tillbaka tills den tillslut landade vid en felvänd Dieumerci Mbokani, som på något sätt lyckades klacka in bollen bakom Simon Mignolet. Och sen skulle ju det där ögonblicket som min vän hade varnat mig om komma. Steven Naismith borrade in bollen i bortre bara några minuter innan halvtid.
1-2 underläge i halvtid fick en att börja fundera kring ifall Klopp verkligen var så mycket bättre än Rodgers. Han hade ju ändå misslyckats i slutet under sin Borussia Dortmund tid. Och i början av andra halvlek försvann inte dessa tankar. Alberto Moreno sparkade inte bara ner en Norwich spelare en gång, utan när han reste sig bestämde han sig för att det var lika bra att göra det igen. Straff. Wes Hoolahan. 3-1. Och nu krävdes det inte att Delia Smith skulle stå och skrika “Let´s be having you”, Carrow Road kände att detta skulle kunna vara början på deras återuppståndelse. Riktigt så roligt skulle det inte bli.
Liverpool lyckades på 20 minuter vända 1-3 underläget till en 3-4 ledning och bara detta skulle kunna vara en match värd att ta upp i denna krönika. Men det skulle inte heller sluta där. I den 92:a minuten förvandlades mittbacken Sebastien Bassong till Roberto Carlos och avlossade en missil in i mål. Har nog aldrig varit så förvånad över ett mål i mitt liv. Det var inte någon ilska inom mig, det var mest en tomhet och känsla av “vad var det som hände?” 4-4 med bara några minuter kvar och ett Norwich lag som var beredda att kämpa till döden för poängen, nu var det väl ändå slut? Självklart inte.
Steven Caulker lyftes in i straffområdet. Christian Benteke fanns redan där. Var detta receptet för framgång? Ja det var det ta mig tusan. För när bollen skickades in med bara några minuter kvar lyckades både Caulker och Benteke skapa så mycket oreda i försvaret att Adam Lallana kunde studsa in det avgörande målet. Firandet efter detta mål är även bland det finaste vi har fått se under alla år. En Lallana utan tröja bars av Jurgen Klopp, som samtidigt fick sina glasögon sönderarmbågade av Benteke.
Jordan Henderson som kramar en Lallana utan tröja bredvid Klopp utan glasögon
Det var inte den match som innehöll högst kvalitet. Det var inte den mest glamorösa vinsten. Det var inte heller den resultatmässigt viktigaste vinsten. Men det var vinsten som tände en gnista, det var vinsten som visade att Liverpool var tillbaka. Det var startskottet till ett lag som aldrig skulle ge upp.
14 april 2016: Liverpool - Dortmund 4-3
Senare under samma säsong stod Klopps gamla gäng Dortmund för motståndet i Europa League, i vad som skulle kunna bli en avgörande match för säsongen. Det gick inte längre att nå någonting via ligan, och helt ärligt så försökte inte ens Liverpool i ligaspelet. Sheyi Ojo gjorde åtta ligamatcher, Kevin Stewart gjorde sju stycken och Connor Randall kom att spela tre. Som sagt, fokuset låg inte på ligan, det låg istället på Europa League. Och kanske inte i första hand för att det var så otroligt viktigt med en Europa League titel, utan istället för att det skulle ge Liverpool en plats i nästa års Champions League. Det var väldigt viktigt, både som statushöjare och som kassako.
De båda lagen kom till Anfield efter att ha spelat 1-1 på det som idag kallas Signal Iduna Park, men som alltid kommer heta Westfalenstadion. Utgångsläget var alltså bra för Liverpool, vid vinst eller 0-0 skulle det bli avancemang. Men den optimismen kom att försvinna på tio minuter. Det skulle inte bli någon Europa League titel eller Champions League spel nästa säsong, för efter tio minuter stod det redan 0-2. Liverpool behövde alltså göra tre mål. Och under hela första halvlek ska det sägas att Liverpool inte ens var nära. De var så tagna av situationens allvar att de inte kom upp i någon nivå alls. Det var alltså med ett 0-2 underläge, men i förlängningen 1-3 underläge som Liverpool gick in i halvtidsvila. Nu skulle det krävas ett mirakel.
Det som är viktigt att komma ihåg är att det här var under en tid innan Sadio Mane, Mohamed Salah eller Roberto Firmino som utpräglad anfallare. Målskyttet var inte alls självklart och diskussionen innan denna match var ifall det skulle vara Daniel Sturridge längst fram eller den formstarke Divock Origi. Det kom att bli Origi och det skulle löna sig då han kort efter andra halvleks inledning sprang in ett reduceringsmål. Lyckan var däremot kortlivad. Mats Hummels hittade in med en boll som skärde upp hela Liverpools försvar och Marco Reus kunde från en svår vinkel återställa tvåmålsledningen. 1-3 med trettio minuter kvar och det krävdes en vinst för avancemang.
Vid den här punkten var det svårt att föreställa sig att det här var samma Anfield som bar fram Liverpool till flera Champions League finaler i mitten av 00-talet och som kom att göra detsamma drygt tio år senare. För i detta läge var det knäpptyst. Kanske var det för att det kändes som ett oöverkomligt underläge, eller så var det för att det rörde sig om Europa League. Men det var helt knäpptyst. Och det var det ända fram till att den lille magikern Philippe Coutinho drog in en av sina patenterade långskott i bortre. Där och då tändes hoppet, om inte på läktaren så bland spelarna. För det Coutinho gör efter målet är att han, likt Steven Gerrard efter 1-3 reduceringen mot A.C Milan springer och gestikulerar till publiken att de måste börja tro på det. Han viftar händerna upp och ner, upp och ner för att försöka få dem att börja låta, och det funkar. Nu går Anfield att känna igen.
Med drygt tio minuter kvar hittar en hörna fram till Mamadou Sakho som enkelt kan styra in kvitteringen, 3-3. Nu krävs det bara ett mål. Och det är det klart att vi skulle hitta. Men vem var det som skulle kliva fram? Var det Coutinho med ytterligare ett långskott? Eller var det kanske den inbytte Sturridge som styrde in ett segermål? Nej det är klart att det skulle vara den sågade Dejan Lovren som nickade in det avgörande 4-3 målet på tilläggstid.
Laget som firar efter avgörandet
Den ljudnivå som Anfield nådde efter det målet är svårt att matcha, det var en arena som var pånyttfödd. En arena som hade genomlidit Roy Hodgson, Kenny Dalglish och Gerrards "slip", men som nu var redo att lägga det bakom sig. Liverpool skulle inte komma att vinna Europa League den säsongen då vi som alla minns förlorade mot Sevilla i finalen. Men frågan är ifall detta resultat, och på sättet det skedde, inte betydde mer än en Europa League vinst? För det var detta resultat som lade grunden för allt som skulle ske bara ett par år senare.
4 april 2018: Liverpool - Manchester City 3-0
Vid den här tidpunkten hade Liverpool förvandlats till ett annat lag än det som slog både Norwich och Dortmund. Klopp hade fått sätta sin prägel på laget. Salah, Mane och Van dijk hade alla kommit in och fastän Coutinho hade lämnat bara några månader tidigare var känslan att Liverpool inte hade varit så här bra på länge. De tidigare matcherna handlade om sena avgöranden och dramatiska ögonblick, och det var en stor del av vad Liverpool var under den här perioden. Laget som med hjälp av Anfield kunde göra det omöjliga möjligt. Men det här skulle bli något annat. Det var urladdningen som verkligen visade världen att Liverpool hörde hemma bland den absoluta toppen i Europa.
Det startskott för en förändrad läktarkultur som matchen mot Borussia Dortmund hade gett var nu i full effekt. När bussarna som transporterade de båda lagen närmade sig arenan möttes de av ett rött hav. Tusentals Liverpool supportrar hade samlats utanför arenan för att visa sitt stöd till hemmalaget, men även för att avskräcka Manchester City. Tyvärr gick det i överkant då glasflaskor och liknande slängdes mot deras spelarbuss, vilket självfallet aldrig är okej, men faktum är att det fick effekt. Liverpool klev ut på planen med adrenalin upp till öronen, medan Manchester City kände sig som så många tidigare när de står på Anfield inför en Champions League kvartsfinal.
Matchen blåstes igång och det var egentligen ingen fråga om vilket lag som skulle vinna den. Liverpool gick in i varje närkamp hårdare, de slog varje passning lite mer distinkt och sprang på ett sätt vi sällan kommer få se igen. Efter drygt tio minuter hittade Salah fram till Firmino som lurade bort Otamendi, men sedan fick se sitt skott blockat av Ederson. Bollen låg framför Kyle Walker som enkelt kunde rensa bort den, men som sagt, Liverpool ville det mer. Fram slängde sig Firmino och styrde bollen till Salah som kunde stöta in 1-0 bakom Vincent Kompany.
Trenden skulle fortsätta. En femtio-femtio boll mellan Milner och Gündogan var i denna match en hundra-noll boll. Milner slog fram bollen till Oxlade-Chamberlain, och i dagsläget hade bollen antagligen hamnat någonstans mellan rad 30 och 40. Men i den formen Chamberlain befann sig i här var det inte en fråga om vart bollen skulle hamna. Det kändes lite som att man drömde när allt detta skedde. För tre år sedan var vi ett lag som kom sexa och hamnade hela 25 poäng efter Chelsea som toppade ligan. Nu ledde vi med 2-0 mot Englands och kanske hela världens bästa lag.
Skadan som förstörde en så lovande karriär
Men det skulle inte ens stanna där, för av bara farten han även Sadio Mane styra in 3-0 innan halvtid. Andra halvlek var inte alls lika ensidig och båda lagen skapade flera chanser att göra ytterligare ett mål, men första mötet stannade vid 3-0.
Klopp var påväg att ta Liverpool tillbaka till toppen. Han gjorde det inte efter att ha köpt ihop ett lag med färdiga världsspelare. Visst spenderades det pengar, det behöver nästan alla lag göra i dagens fotboll för att vinna. Men samtidigt som han köpte, var han tvungen att sälja. Och de spelare som togs in hittades inte i PSG, Barcelona eller Real Madrid. Mané kom från Southampton, van Dijk från Southampton, Salah från Roma, Wijnaldum från Newcastle, Robertson från Hull och Alexander-Arnold från de egna leden. Klopp gjorde det på sitt sätt, med sina spelare och om det är något jag kommer komma ihåg när hans era summeras om fem, tio eller hur många år det nu kommer ta innan han tillslut lämnar så är det just det. Inte några tvivelaktiga intervjuer, några dåligt taktiskt utförda matcher och speciellt inte någon formsvacka i början av 2021. Det Klopp har givit oss betyder så mycket mer än det.
Såklart finns det fler matcher som betytt mycket för Liverpool, inte minst 4-0 segern mot Barcelona. Men jag kände att dessa tre betytt extra mycket för att leda klubben in på rätt väg. Var så vänliga att diskutera vilka matcher som ni anser betytt mest i kommentarerna!
