Leeds United - Watford
1 - 0

Leeds United - Watford 1-0

Med säsongens första seger undvek Leeds att inleda historiskt uselt.

Borträknat det självklara; krig, fattigdom, elsparkcyklar, massa sjukdomar - vad är värre än att leda länge med 1-0?
Det går inte att göra någonting, inte blinka, hämta mer te eller lyssna på någon som försöker prata bredvid, för det är då den alltid kommer.
Kvitteringen. Början på det som nästan alltid visar sig bli Vändningen.
Det krävs så lite och det gör så mycket och Leeds, som hittills tappat fem poäng från ledningar den här säsongen var bara en avblåsning ifrån att göra det igen när före detta Whitesförsvararen Danny Rose slog en hörna.
Då hade hemmalaget ändå behållit ledningen i 55 minuter (plus pausvila), men hade trots ett rejält spelövertag inte lyckats göra något vettigt av de många chanser man lyckats skapa. Det hade skjutits över, det hade skjutits i målställningen och på försvarae som mer stod i vägen än faktiskt aktivt försvade; det hade skjutits för snett och för svagt och det kändes som upplagt för ett baklängesmål.
Och så blev det minut 73 och det blåstes hörna och Danny Rose gick fram till flaggan, och någon sekund senare gled en regnhal boll ur händerna på Ilan Meslier och in i mål.
Jag funderade på om jag skulle skriva något surt om idrottspsykologi, om att förvänta sig att tappa ledningar så mycket så man inte kan låta bli att göra det - men så blåste domaren Simon Hooper bort målet innan det knappt hunnit dyka upp på tavlan.
På domares manér hade han letat efter en frispark när målvakten tappade bollen och hittat den i inbytte Christian Kabasele, som låg och brottades med Liam Cooper just när bollen passerade mållinjen, och med sjutton minuter kvar att spela stod det återigen 1-0 till Leeds och så var hoppet och 1-0-ångesten tillbaka.
Jag vet inte om det "var rätt" att döma bort målet, för vi fick inte se särskilt många repriser, men alldeles oaktat så kändes det om inte annat rättvist, och några särskilt högljudda protester från gästerna hördes inte.
Och visst.
Nu blev det inte 1-1 i 73:e. Men oh så nära det var att det blev det.
Alltför nära.

Det var inte möjligheter som saknades.
Av det Leeds som inte riktigt kom upp i vanlig energinivå mot West Ham i förra omgången syntes tack och lov inte ett spår.
Tillbaka var det orädda, lystna Leeds som glidtacklades i regnet och visade Watford redan från avspark att man trots noll vinster hittills och tillfälligt under strecket inte var det minsta oroliga. Det ångade självförtroende om spelarna, och vem det än är som ansvarar för arbetet med den här delen i veckorna förtjänar den en eloge. Inga hängande huvuden här, inga slokande axlar eller uppgivet utslagna händer och rynkade ögonbryn.
Llorente, tillbaka från start med besked efter sin skadefrånvaro, hann fräsa iväg en finfin boll till Mateusz Klich, lyfta upp en annan till Raphinha och spela Dan James fri med en tredje innan Watford knappt ens intagit positioner efter hyllningsapplåderna till Roger Hunt som inledde matchen. Det var inte Llorentes fel att det inte blev mer med det.
Det skulle också bli Llorente, som efter att ha lajvat centertank då Raphinhas svar på en hörna studsade iväg från Jurja Kuckas räddande (trodde han) skalle, gjorde det 1-0 som efter 72+4 minuters vånda blev slutresultatet.
Kort efter ledningsmålet hann Simon Hooper också med att blåsa Leeds på straff efter att William Ekong lagt armen om Daniel James och vräkt omkull honom i straffområdet. Och fastän situationen kom att se än värre ut eftersom hela försvaren kollapsade över yttern går det bortom mitt förstånd att detta inte ens VAR:ades? Varför sa inte Lee Mason eller någon av de andra VAR-domarna till, när det här varit en solklar straff innan den (förbannade) tekniken invarderade sporten och skulle "se till" att allt blev rättvisare?
Nu går det att försöka tänka bort det eftersom laget vann till sist- men.
Känslan av hur dåligt det fortfarande fungerar dröjer ändå kvar.

Watford hade svårt att etablera spel, men helt ofarliga var de -såklart- inte.
Ozan Tufan var inte långt ifrån att göra 1-1 med dryga halvtimmen spelad, och samtidigt som gästerna, särskilt i andra halvlke, försökte döda den väntande trepoängaren med sina små nålstick var Leeds alldeles för slarviga med de möjligheter man skapade åt sig själva.
Av tjugo skott var tre på mål. Det är lite...lite.
Marcelo Bielsa säger till hemsidan att segern aldrig var riktigt hotad och att laget försvarade sig bra. Ja, jo. Han säger att de många möjligheterna visar att klubben hade option på fler mål. Mmm. Optioin på, var orden.
Men mot ett bättre lag än Watford åker man snart på restskatt på all den här optionen på, som inte omsätts till något konkret.

Efter att ha varit -ahem- rätt svajigt under säsongsinledningen kändes försvaret i alla fall betydligt mer satt idag.
Det kan förstås ha varit för att det var Watford man mötte. Det känns som om oddsen på att det här tandlösa gänget avskrivs ur Premier League redan rätt tidigt i vår inte är särskilt högt.
Men det betyder inte att saker ändå inte också var bättre.
Jamie Shackleton utmärkte sig - han stängde ner bra, vann mycket boll och var aktiv i uppspelen. Han vann sina dueller och det enda han gjorde idag som inte var väldigt bra var en slarvig passning mot slutet när han kändes lite trött.
Llorente har redan fått beröm.
Och jag som personligen föredrar kulturbärande karaktärsspelare tyckte det var skönt att se Liam Cooper stå för en så pass redig insats.
Daniel James startade fastän ganska ordinarie Jack Harrison tillfrisknat från coronaviruset nu, och den tredje matchen var med marginal walesarens bästa i Leedströjan. Han vann en hel del frisparkar. Och Raphinha som har en hög lägstanivå låg närmare en låg högstanivå så som han dirigerade anfallet idag.

I och med segern idag, efter sex vinstfria omgångar, slipper Leeds i alla fall tangera sitt eget rekord i i ickevinnandets ädla konst. Hade man tappat poäng idag (också) hade säsongsinledningen nämligen varit historiskt usel för klubben. Skönt att slippa sådant.
Särskilt nu när det ligger ett landslagsuppehåll runt hörnet och man hade fått gå runt och släpa på den historiska bedrövligheten extra länge.
Nu kan man istället titta på tabellen och se att flera lag ligger bakom.

Härnäst i ligan väntar Southampton borta, men den matchen spelas först den 16e oktober.

Watfordredaktionen om matchen här.