Liverpool - Burnley0 - 1
Liverpool - Burnley 0-1: Ett jävla mörker
Efter Newcastle kändes det löjligt att tala om en formsvacka. Efter Southampton kändes det som att det var precis vad vi började befinna oss i. Nu känns det som att vi istället håller på att hamna i en kris. Inget stämmer, bollen vill inte in i mål och Klopps heavy metal fotboll känns som ett minne från barndomen.
68 matcher utan förlust. S-e-x-t-i-o-å-t-t-t-a. Det kändes som att vi aldrig mer skulle förlora på Anfield. Krävdes det inte mer än detta?
Innan jag börjar kritisera allt och alla vill jag bara ge Joel Matip en stor eloge. Han har en förmåga att komma tillbaka från en skada utan att verka ha missat en sekund. Det kanske har att göra med att han är borta så ofta att han börjar vänja sig vid att spela ur matchform... Men en stor eloge ska han iallafall ha. Där någonstans tog de positiva intrycken från dagens insats slut. Vid en mittback, i en 1-0 förlust. Det är inte bra nog.
Liverpool inledde matchen med att piska in inlägg, det kändes som att samma inlägg slogs säkert hundra gånger. Problemet var bara att det nio av tio gånger var en gul gubbe som bollen slogs på. Burnley följde samma matchplan som bland annat Newcastle och West Bromwich lyckats genomföra mot Liverpool tidigare denna säsong. De stod lågt och lätt Liverpool rulla runt bollen i backlinjen och mittfältet. Sida till sida lät de Liverpool passa runt bollen, utan att sätta någon vidare press på bollhållaren. När Liverpool väl lyckades ta sig fram var den en vägg av Burnley spelare som mötte dem, och det blev för mycket nästan varje gång. Den stora chansen i första halvlek skulle komma när Ben Mee sparkade snett och frispelade Divock Origi. Origi gjorde, som så många anfallare som vill för mycket, livet allt för svårt för sig själv. Istället för att placera bollen lågt i ett hörn, försökte han pricka krysset. Och det gick såklart inte hem, bollen tog i ribban och 0-0 kvarstod.
En spelare som kan ha gjort sitt i Liverpool är Alex Oxlade-Chamberlain. Innan han drog korsbandet var han inne i en otroligt fin form. Innan han drog korsbandet var han inne i en otroligt fin form. Innan han drog…. Vet inte hur många gånger jag har repeterat denna fras i mitt huvud. Jag vill inget annat än att han ska bli den han var innan skadan. Passionen, kraften och explosiviteten. Tänk om. Ifall Oxlade inte hade dragit korsbandet i den där matchen mot Roma är jag säker på att han hade varit minst lika bidragande till alla dagens titlar som exempelvis Gini Wijnaldum. Men så ser inte verkligheten ut. Verkligheten är att han inte längre klarar av att leverera när det krävs. Idag lyckades han testa Pope vid några långskott, men var annars fullkomligt osynlig. Ingen hade velat se Oxlade lyckas i Liverpool mer än mig, men det tåget har nog tyvärr passerat.
Andra halvlek fortsatte som första slutade. Bollen rullades runt och inlägg slogs. Inte mycket verkade förändras. Men sedan kom injektionen som behövdes. Mo Salah och Roberto Firmino klev in medan Origi och Oxlade klev av. Och för en gångs skull hände något. Trent och Robertson klev båda fram och vann boll högt i planen och Pope tvingades till ett antal bra räddningar, inte minst på Salahs fräcking mot första stolpen. Men tyvärr varade inte detta inte länge. Det blev tio, kanske femton bra minuter. Och det är inte bra nog. Inte ifall det ska bli ligatitel nummer 20.
De sista 20 var en lång väntan på en slutforcering, som aldrig kom. Istället var det Burnley som skapade de hetaste chanserna. Dwight Mcneil tog sig förbi Trent ett par gånger på sin vänsterkant och hittade bland annat in ett inlägg till islänningen Guðmundsson som inte lyckades vinkla in den förbi Alisson. Sen kom situationen som knappt kändes verklig. Fabinho missade och Alisson rev ner Ashley Barnes, som var rutinerad nog att ramla. Inte mycket till kontakt, men den fanns där. Barnes tog själv straffen och placerade enkelt in bollen i hörnet.
Och det är nu jag kommer fram till det som skrämmer mig mest med de senaste insatserna. Jag hade ingen tro som helst på att vi skulle hitta en kvittering. Ingen alls. Föregående säsonger har det inte spelat någon roll ifall vi ligger under med 0-1 borta mot Aston Villa i 89:e minuten, eller ifall vi kommer till Anfield med ett 3-0 underläge mot Barcelona. Jag har alltid haft tron på att vi kan vända det. Men vid 0-1 mot Burnley på hemmaplan fanns den inte där. Det blev inte heller någon riktig forcering. Firmino höll på att styra in ett skott från Trent, men annars lyckades vi inte skapa något. Medan självförtroendet i vår trupp minskar ökar tron hos motståndarna på att de kan såra oss. Och det kanske är en överreaktion, men jag ser inte var denna trend ska vända. Självfallet kommer vi inte förlora resten av matcherna denna säsong, vi kommer ta våra vinster. Men en ligatitel känns inte som ett rimligt mål.
Jag vill inget mer än att få äta upp mina ord. Men just nu är det ett jävla mörker.
