Liverpool - Everton0 - 2
Liverpool - Everton 0-2: En rekordbrytande säsong
Förra säsongen sattes rekord. Denna säsong har de istället brutits. Arton mittbackspar har använts och den obesegrade sviten på hemmaplan stannade på 64. Men bottennappet kom ändå ikväll, då Everton vann på Anfield för första gången sedan 1999.
Det är inte värt det.
Fotboll är ju inte värt det.
Under de senaste åren har vi nästan bara vunnit. Den glädje man kände i början var inte längre lika stor efter den tionde vinsten i rad mot Sheffield United. När det går dåligt är man på botten, och där nere gräver man sig bara längre ner. Glädjen når en topp, medan det inte verkar finnas ett stopp på botten. Och på en dag som denna är det enkelt att konstatera att det egentligen inte är värt det.
Ändå är man kvar. Och det kommer man vara resten av sitt liv. Det går inte att sluta bry sig.
Det kändes som att Liverpool aldrig kom ut ur omklädningsrummet de första fem minuterna. Everton började med att slå en långboll som Ozan Kabak helt ohotat nickade ut till hörna. Ett antal dåliga passningar och förlorade dueller senare stod det 0-1 till Everton. Målet får tillskrivas Kabak i första hand, men även mittfältet som inte lyckas hantera James Rodriguez framspel.
Ozan Kabak har haft ungefär den starten i Liverpool som jag förväntade mig. Han har kommit som 20 åring till ett lag som ställer stora krav på sina mittbackar, både i beslutsfattningen med boll, men kanske framförallt utan. Och det är i beslutsfattandet utan boll som han har visat stora brister. Han är bolltrygg och stark, men positionsspelet lämnar mycket att önska. Det är ofta han faller eller stöter för mycket, och i ett lag som spelar med en så pass hög backlinje som Liverpool kan det vara skillnaden mellan en ligatitel eller topp fyra plats, om vi ens når fram till det. Kabak har många egenskaper som kan göra honom till en bra mittback om några år, men idag är han för otajmad och obetänksam i sitt positionsspel. Det sämsta betyg jag kan ge honom i dagsläget är att han märks av.
Efter de urusla öppningsminuterna verkade Liverpool få någorlunda kontroll på matchen. Vi hotade inte mycket offensivt, men dominerade bollinnehavet. Ytorna runtomkring Evertons ytterbackar var det som Liverpool lyckades utnyttja bäst i första halvlek då deras fembackslinje allt för ofta blev rak.
Sen hände det som inte fick hända. Jordan Henderson haltade till i sin löpning och grinade illa. En till skada. En till jävla skada. Och på spelaren som inte fick gå sönder. Spelaren som har hållit ihop ett lag i förfall. Som den kämpe han är försökte han kliva in igen, men efter bara några sekunder insåg till och med han att det inte skulle gå. In kom Nathaniel Phillips som infann sig bredvid Kabak för att bilda det artonde mittbacksparet den här säsongen.
I andra halvlek kom Liverpool ut med en helt annan vilja. De första tio minuterna kunde nästan ha varit en repris från förra säsongen. Men sedan var det tillbaka till det gamla vanliga. Sidledspassning efter sidledspassning som inte ledde fram till något. Vad som var extra tydligt idag var att Thiago och Wijnaldum inte har hittat något sätt att förhålla sig till varandra. De fyller ungefär samma funktion i detta Liverpool och verkar nästan bara vara i vägen för varandra. Jag hade prövat Wijnaldum i en mer framskjuten roll, likt den han har i det holländska landslaget, för att på så sätt låta de operera på olika delar av planen.
Med bara några minuter kvar av matchen fick Everton en straff. Jag har varit relativt snäll mot VAR och de engelska domarna denna säsong och försökt lägga fokuset på spelet istället. Men förstår faktiskt inte hur Calvert-Lewin fick straffen. Till en början var jag övertygad om att det var straff, men efter att ha sett reprisbilderna är jag övertygad om det motsatta. Vad ska Alexander-Arnold göra? Han kan inte bara försvinna. Och för att göra det ännu mer provocerande sprang Chris Kavanagh ut för att titta på reprisen, men stannade där i ungefär tre sekunder innan han tydligen hade hunnit bilda sig en uppfattning om situationen. Straffen gjorde inte så att vi förlorade matchen, vi hade förmodligen förlorat ändå. Det börjar däremot bli löjligt med VAR nu. Jag skyller inte ens på systemet, det är enligt mig domarna som inte använder det på rätt sätt.
Vi är i dagsläget tre poäng efter en Champions League plats, och fastän det inte är mycket känns det som ett omöjligt läge. En skadeskjuten spelartrupp utan sina ledarfigurer ska inte kunna komma topp fyra, det vore en skandal för alla andra klubbar med ambition.
Det gör däremot inte att jag kommer sluta hoppas, eller gå in i nästa match utan att förvänta mig en vinst.
Liverpool kommer komma tillbaka, det har jag inga som helst tvivel kring. Men just nu är det mörkt.
Ändå är man kvar. Och det kommer man vara resten av sitt liv. Det går inte att sluta bry sig.
