Liverpool - Sheffield U2 - 1
Liverpool - Sheffield United 2-1: Trögt spel när Liverpool vände och vann
Kommer ni ihåg förra säsongen? Den där underbara, fina, oändligt plågsamma säsongen? Hur många vinster som bars i hamn när man stod på den mentala ruinens brant? De där tuffa, svårspelade och ibland oförtjänta trepoängarna som var husets special. Goda nyheter, de är tillbaka på menyn.
Det syntes redan mot Ajax och accentuerades bara ytterligare ikväll mot Sheffield United. Ska det vinnas måste det till svårigheter och det kom redan innan en kvart var spelad när en Fabinho-brytning förvandlades till en straffspark för att McBurnie hade en liten del av foten på straffområdet. Än sen att Fabinho tog bollen först, vem bryr sig om det?
Och hur ofta har man inte drömt om gröna skogar varje gång Jürgen Klopp satt 4-2-3-1 på pappret bara för att se hur många av styrkorna som försvinner och hur svagheterna förstärks. Att en så pass medioker anfallare som McBurnie kunde plåga ett mästarförsvar på det sättet och hur ett Sheffield United – med ett poäng i skattkistan inför kvällens match – kunde diktera första halvlek med sina ytterzonsattacker är i sig ett stort frågetecken.
Men samtidigt är sanningen den att trots det tidiga underläget, trots Sheffields farliga anfall och trots att hemmalagets lagdelar hade svårt att sitta ihop i någon riktning så var det ändå Liverpool som tog alla tre poängen.
Det normala efter en sån här pärs vore att prata om tur eller otur beroende på vilket håll man tittar ifrån men det handlar ju inte om det. Hade det varit sanningen hade verkligheten kommit ikapp för länge sedan. Istället är det så att Liverpool orkar mala på trots en VAR-straff mot sig, trots ett mål bortdömt för offside, trots ett spel som inte funkar och en motståndare som är på tårna. Det är inte tur, det är en styrka.
