DE TIDIGA ÅREN

Klockan närmar sig 15:00 en vanlig lördagseftermiddag. Liverpoolspelarna sitter samlade i omklädningsrummet på Anfield och går igenom den sista taktiken inför matchen. Fortfarande har dock ingen Bill Shankly dykt upp och spelarna tittar lite oroligt omkring sig. En kvart före avspark träder så till slut Shankly in genom dörren. Skjortan är halvt sönderriven, slipsen hänger slappt runt halsen, kavajen ser ut som om någon har försökt slita av den och håret står åt alla håll och kanter. Spelarna rusar upp och frågar vad det är som har hänt, har han blivit överfallen eller råkat ut för en olycka. Shankly ler dock bara innan han svarar: "Nej, jag har varit i The Kop".

Egentligen skulle man kunna sluta där, eftersom den episoden mer än alla smarta spelarköp, mentala knep, förändringar i spelstil, pokaler och citat sammanfattar de egenskaper som har gjort Bill Shankly till den legend han är bland Liverpoolsupportrar. Man skulle kunna sluta där, men det vore förstås inte lika kul. Därför får ni följa med på en resa som börjar under knapra förhållanden medan det förra seklet ännu var ungt i en liten by i Skottland, och slutar... ja, slutar förresten, resan pågår än idag.

Shanklys uppväxt

William Shankly föddes den 2 september 1913 i den lilla skotska byn Glenbuck i grevskapet Ayrshire. Shankly var den näst yngste i en syskonskara bestående av fem pojkar och fem flickor, och liksom sina bröder intresserade han sig tidigt för fotboll. Glenbuck hade endast ettusen invånare, men fostrade vid den tiden häpnadsväckande femtiofem professionella fotbollsspelare på mindre än 50 år. Det kan jämföras med att Göteborg i dagsläget skulle producera runt 20 000 fotbollsproffs under samma tidsperiod.

Trots att fotboll på den tiden mest brukade handla om individualister var Glenbuck Athletic vida känt för sin fina sammanhållning och lagmoral. Detta kom naturligt då så gott som samtliga spelarna jobbade tillsammans i den lokala gruvan. Även Shankly jobbade som gruvarbetare och odlade tidigt ett förakt för myndighetspersoner och politiker. Han hade svårt att acceptera att gruvföreståndarnas jakt på profit tvingade gruvarbetarna till överarbete och omänskliga förhållanden. Här föddes hans livsåskådning, som kort sagt gick ut på att "jag hjälper dig, du hjälper mig och i slutet av dagen så delar vi på förtjänsten". En form av socialism, även om Shankly aldrig skulle kalla det för det. Han avskydde som sagt politiker.

Livet var hårt för familjerna i Glenbuck, men det fanns ljuspunkter. En av dem var att göra ett besök på biografen i Muirkirk. De Hollywoodstjärnor som imponerade mest på den unge Shankly var Jimmy Cagney och Edward G. Robinson. Hårda män som utförde ett hårt arbete – personer som Shankly kunde identifiera sig med. Åratal senare kunde han förvåna folket på Anfield med referenser till Cagney och hans nya TV-hjälte, Eliott Ness från The Untouchables. "Tycker du att du är en hård man", frågade han en gång Tommy Smith. "Titta här, de här är hårda män", sade Shankly medan han slängde fram ett fotografi på Cagney och hans anhang. "Om de gjorde något fel blev de skjutna!" Under åren som tränare i Liverpool såg Shankly till att alltid vara på plats inför bortamatcherna i tid för att hinna se The Untouchables på fredagskvällen.

Shankly som spelare

Under 1930 ansågs Shankly vara tillräckligt bra för att representera Glenbucks seniorlag, men just då försvann många jobb i området och laget fick läggas ned. Han inledde i stället sin spelarkarriär i det lokala laget Cronberry Eglinton som högerhalva. Hans framträdanden under åren 1931-32 var så pass imponerande att han fångade uppmärksamheten hos flera talangscouter, som regelbundet skannade landet efter nästa storstjärna. Via en farbror som hade kontakter i Carlisle United valde Shankly att gå till just den klubben, trots att Preston som spelade en division högre upp, visade intresse. Shankly tyckte nämligen att det var bäst att starta sin proffskarriär ett steg lägre ner på karriärstegen. Han spelade sig in i Carlisles förstaelva och gjorde sig ett namn som en stentuff hårt arbetande spelare.

Liksom sin far såg Shankly till att hålla sig i absolut fysisk toppform. Arbetet i gruvan fostrade hårda män, men för att bli fotbollsspelare krävdes det att du var atletiskt tränad. Långt upp i åren vidhöll han en stenhård träningsattityd vad gällde diet, rökning och alkohol. Eller som han skämtsamt sade till en av sin spelare under en träning med Liverpool senare i livet: "när jag går bort kommer jag att vara i bäst form av alla som någonsin har dött".

Efter en säsong i Carlisle valde Shankly sommaren 1933 att ta steget till Preston North End, där han fick en ingångslön på 4,20 pund i veckan. Precis som tidigare startade han i reservlaget, men spelade sig snart in i a-laget. Där gjorde han snabbt succé och blev en hörnsten i det lag som tog steget upp till division 1 inför den kommande säsongen. Under de kommande åren gick Preston bland annat till final i FA-cupen vid två tillfällen, varav de vann den andra gången, och laget var en kraft att räkna med inom engelsk fotboll. I en 2-2-match den 2 februari 1938 gjorde Shankly sitt första ligamål någonsin – självklart mot Liverpool på Anfield. Ingen närvarande den dagen kunde ana att Preston 24 år senare skulle förlora med 1-4 mot de blivande division 2-segrarna Liverpool tack vare samme man.

Preston var ett av lagen som var med och grundade den engelska ligan 1888, och vann den första säsongen både ligan och FA-cupen utan ett enda nederlag. När Shankly skrev på för klubben låg de redan långt framme vad gällde moderna träningsmetoder. Preston var ett av de första lagen i landet som specialtränade fasta situationer och liksom i lilla Glenbuck tillämpades "five-a-side-games". Vidare tog tränarna ut moment från tidigare matcher och infogade dem i träningarna för att dessa i så hög grad som möjligt skulle anknyta till konkreta matchsituationer. Shankly har intygat att han lärde sig mycket om hur man lägger upp taktik och finslipar träningsmetoder under sin tid i Preston.

Kriget drar in

När Shankly stod på toppen av sin karriär drog det andra världskriget in genom Europa och lade hela ligafotbollen i träda under sju år. Regeringen uppmuntrade dock till regional fotboll för att stärka moralen och hålla hoppet vid liv hos befolkningen. Shankly fortsatte att spela för Preston i den nybildade "norra ligan", och det var under den här perioden som han först träffade på en ung Tom Finney, vilken Shankly har beskrivit som "den bäste spelaren jag någonsin träffade på". Beundran var dock ömsesidig och Finney har intygat vilken stor inverkan Shankly hade på hans egen karriär. För det första var Shankly en stark bollvinnare och skicklig passningsspelare, vilket underlättade för Finney som spelade ytter med Shankly bakom sig. Framför allt var det dock personen Bill Shankly som gjorde störst intryck.

Sir Tom Finney:

"Bill levde helt enkelt för fotbollen - han talade inte om något annat. Inte för att han inte kunde, utan för att han inte ville. Efter träning stannade han alltid kvar längst av alla för att träna på något specialmoment – han var så hängiven att det var helt otroligt. Vidare visste hans entusiasm och engagemang inga gränser och han var aldrig sen att komma med uppmuntrande kommentarer och inspirerande råd. Han fick alltid de övriga i laget att slappna av och trots att han hade stenhård koll på motståndarnas styrkor och svagheter lät han aldrig det påverka honom ute på planen – det gjorde ett enormt intryck på mig. Bill slutade aldrig att prata under matcherna och oavsett ställning var en match aldrig förlorad för honom förrän domaren blåste av."

Bill Shankly var en uttalad antifascist och tvekade därför inte att dra sitt strå till stacken under kriget. Han skyfflade sand för den lokala firman Thomas Crofts och arbetade som nitare på bombplanen i Hampden, men tröttnade snabbt på fabriksjobben och anslöt i stället till RAF (Royal Air Force). Det innebar posteringar runt om i Skottland, och Shankly missade aldrig en chans att spela fotboll för den klubb som han för tillfället bodde närmast. Shankly var även ett stort fan av boxning och vann en pokal i mellanvikt när han låg stationerad i Manchester.

Shankly flyttar runt

Under kriget lättades det på spelarrestriktionerna och Bill Shankly spelade för Cardiff City, Liverpool (i en 4-1-seger över Everton på Anfield), Bolton Wanderers och East Fife. När han var positionerad i Great Yarmouth spelade Shankly för Norwich under falskt namn, "Rod Newman", eftersom de överordnade inom krigsmakten inte var förtjusta i att soldaterna fördrev tiden med fotboll. Shankly flyttade från Norfolk till Henlow, strax norr om Luton, men valde ändå att spela för Arsenal, något som retade upp lokalpressen. Shankly hjälpte Arsenal till titeln i den södra ligan och spelade i samtliga matcher utom en på Londonlagets väg fram till finalen i den södra ligans cup. Väl där valde Arsenal att plocka hem sina egna spelare från runtom i landet. Det gjorde Shankly ursinnig och han vägrade till och med att ta emot pengar och en biljett till matchen. Efter det vända han Arsenal ryggen och valde att spela för Luton.

I september 1943 flyttade Shankly igen, den här gången till Bishopbriggs i Glasgow för att kunna vara nära sin döende far. När han steg av perrongen i Glasgow möttes han av personer från klubben Partick Thistle, som ville att han skulle spela för dem. Shankly själv ville spela för Glasgow Rangers, men det skotska fotbollförbundet beordrade honom att spela för Partick, eftersom det låg närmast Bishopbriggsbasen. Shankly hade haft besvär med ett knä och Partick Thistle betalade 150 pund för en operation som skulle avlägsna det brosk som hade orsakat problemet. Det var under konvalescensperioden efter operationen som Shankly för första gången mötte Agnes Fisher, eller "Nessie" som hon snart skulle bli mer känd som. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, men Shanklys envishet gav till slut resultat och Agnes och Bill gifte sig den 29 juni 1944, ett datum noga planerat för att inte krocka med fotbollssäsongen.

När fotbollen nystartade 1946 var Shankly 33 år och Preston såg honom som en "gamling". Han var dock lika vältränad som alltid och hade lätt kunnat fortsätta på toppnivå i fem år till, men Preston såg det inte på det sättet och Shanklys karriär fadade ut i Prestons reservlag under åren fram till 1949.

Shankly spelade totalt tolv landskamper för Skottland och gjorde debut på självaste Wembley i en 1-0-seger mot ärkerivalen England. Shankly hyllades av pressen efter matchen och beskrev det efteråt som "den lyckligaste dagen i min fars liv".

Shanklys tidiga tränarkarriär

Eftersom Bill Shankly fortfarande var övertygad om att han hade mer att ge som spelare var det med en viss motvilja som han 1949 gjorde tränardebut för Carlisle United. Carlisle låg i division 3 och hade svårt att attrahera spelare söderifrån på grund av stadens något avsides belägna geografiska position. Shankly vände det här till något positivt och intalade spelarna hur trötta motståndarna måste vara efter den långa resan och gjorde Carlisles hemmaplan, Brunton Park, till en fruktad arena för motståndarlag. Han uppmanade den lokala befolkningen att komma och stödja sitt lag, och före matchstart kunde han ofta greppa mikrofonen till arenan och förklara valet av dagens laguppställning och elda fansen. Shankly visade redan här att han visste att uppskatta supportrarnas stöd.

Shankly tog Carlisle till en tredjeplats under den andra säsongen i klubben, men efter en dispyt med klubbledningen, bland annat till följd av en utebliven premie som han hade blivit lovad för en eventuell topptreplats, sade Shankly upp sig och hoppade på ett erbjudande från Grimsby Town i juni 1951. Grimsby hade rasat från division 1 till division 3 och moralen hos spelarna och fansen var låg. Kärnan i laget bestod dock fortfarande av spelare från division 1-tiden, eftersom lagen om maximilön inte gjorde det värt för spelare att byta klubb.

Shankly hade därför kvalitetsspelare i klubben att bygga laget kring och redan under sin första säsong ledde han Grimsby till en andraplats. Det innebar visserligen att laget precis missade uppflyttning, men optimismen i staden var stor inför säsongen 1952/53. Spelarna kände dock fortfarande besvikelse över att ha fallit precis på mållinjen och dessutom började flera av dem bli gamla. Efter en pigg start avslutade laget vårsäsongen tämligen mediokert, men styrelsen var inte villig att ge Shankly några pengar att inhandla nya spelare för. Av tacksamhet till de gamla trotjänarna var han motvillig till att flytta upp unga spelare från reservlaget – ett misstag han även skulle återupprepa som tränare för Liverpool flera år senare. I december 1953 slutade Shankly som tränare för Grimsby och uppgav brist på ambition från styrelsen som anledning.

Fortsatt trögt, men vändningen är nära

Bill Shankly tog ett steg nedåt på tränarstegen när han åtog sig tränarjobbet i division 3-laget Workington, och var fortfarande på jakt efter framgångar som skulle få upp ögonen på storklubbarna. Trots att laget tvingades dela plan med stadens rugbylag – med allt vad det innebar för planens kvalité – ingöt Shankly nytt mod i truppen, förbättrade deras spelstil avsevärt och laget slutade på en klart godkänd åttondeplats säsongen 1954/55. Shankly hade laddat batterierna efter den dåliga vistelsen i Grimsby, men det stod klart att de ekonomiska förutsättningarna ännu en gång omöjliggjorde en vidare satsning. När hans gamla kollega Andy Beattie från Prestontiden fick problem i Huddersfield sade Shankly upp sig från Workington och bestämde sig för att hjälpa Beattie.

Bill Shanklys första uppgift i Huddersfield blev att ansvara för reservlaget som innehöll många lovande ungdomar. Framstegen hos reservlaget följdes dock av motsatsen hos a-laget och Huddersfield degraderades till division 2 säsongen 1955/56. Det innebar att många från Shanklys reservlag fick chansen inför den kommande säsongen. Shankly övertog fullt ansvar för klubben i november 1956, efter att Beattie hade sagt upp sig, och på julafton samma år lät han en viss Denis Law göra debut, endast 16 år gammal. Shankly var även den drivande kraften som fick fart på Ray Wilsons karriär. Wilson utvecklades till en av Englands främsta vänsterbackar genom tiderna och ingick i VM-laget 1966.

Men, historien upprepade sig och Shankly fick ännu en gång se sig motarbetad av klubbens styrelse. De uppmanade honom kontinuerligt att sälja klubbens bästa spelare, men gav honom samtidigt inga resurser för att köpa nya. Det var således ännu en gång endast en tidsfråga innan Shankly skulle se sig tvungen att dra vidare. Den här gången skulle dock lyckan vända – och det rejält. Liverpool FC:s ordförande T.V. Williams hade redan 1951 intervjuat Shankly angående en ledig tränarpost i Liverpool, men ansåg då att Shankly inte var ett tillräckligt stort namn och att han dessutom saknade rutin. Shanklys engagemang och entusiasm hade dock imponerat på Williams, och när tränarposten i Liverpool återigen blev ledig hösten 1959 vände sig klubben till just Shankly. Denne tvekade inte en sekund över att äntligen få chansen hos en klubb med större visioner än de lag han hade tränat så långt.

En frälsare gör entré

Shankly blev officiellt tränare för Liverpool FC måndagen den 14 december 1959, men han hade lovat att stanna kvar i Huddersfield december ut för att knyta ihop trådarna och hitta en efterträdare. Liverpool behövde dock inte vänta ända till nyår, och den 19 december 1959 ledde Bill Shankly för första gången sitt nya lag. Liverpool förlorade med 0-4 mot Cardiff City på Anfield och om Shankly någonsin hade tvivlat på vilket arbete han hade framför sig stod det klart nu. Efter matchen skrev Shankly ner namnet på tjugofyra av spelarna i Liverpools stora trupp – inom ett år var samtliga borta.

 

 

© Mattias Herner 2003 ©