liverpoolsweden.se efter matchen - Om positivitet efter ett svagt resultat
Det vore väl synd att säga att 1-1 mot Norwich, i egenskap av nykomlingar och historiskt ett lag Liverpool har lätt för, på hemmaplan imponerar. Spelet var okej, men resultatet en smärre katastrof. Men fanns ändå det något positivt att ta med sig från matchen? En hel del faktiskt.
Under en höstsäsong där Liverpool kommer ställas mot alla förmodade topplag på bortaplan så är det av yttersta vikt att vinna de på papperet lätta matcherna på hemmaplan. Anfield har historiskt sett varit, vad man brukar kalla det, en borg där Liverpool oftast vinner sina matcher oavsett motstånd. Under de senaste åren har dock den borgen så sakteliga börjat monteras ner och nuförtiden kan nykomlingar komma dit och ta poäng.
Det behövs ingen vidare lång eller avancerad utläggning för att förstå hur dåligt resultatet i helgens match mot Norwich egentligen var. Efter den poängen som laget ändå lyckades få med sig, så ligger Liverpool nu på trettonde plats i ligan. Inte riktigt i harmoni med de målsättningar som har målats upp.
Men oavsett resultatet så är det första gången som en match har lämnat mig med positiva känslor inför framtiden, något som, bortsett från första halvleken mot Arsenal, inte har inträffat hittills den här säsongen. Jag tycker att Liverpool visade upp många saker som var positiva i matchen.
Till att börja med så har Mamadou Sakhos återinträde i laget tillfört en helt annan stabilitet än tidigare, såväl defensivt som offensivt. Med Sakho på planen så har Liverpool möjligheter att på ett helt annat sätt bygga spelet bakifrån då fransmannen besitter ett svårt underskattat passningsspel.
Han må se något kantig ut med bollen vid fötterna och emellanåt får han impulser att försöka sig på saker som ingen mittback borde få, men han är riktigt duktig på att hitta långa, hårda uppspel efter marken med rätt adress. Han är dessutom bra på att bedöma när han ska slå den på fötterna och när han ska slå den i steget på sin medspelare. Med honom och Emre Can i backlinjen har det egna anfallsspelet större chanser att fungera bättre.
En annan positiv aspekt från matchen är att det valda spelsystemet även passar Albert Moreno mycket bra. Som wingback där han inte åläggs lika mycket defensivt ansvar som när han spelar som ren vänsterback, så kommer han med mycket mer i Liverpools anfallsspel och han framstår i en ljusare dager. Med sin snabbhet och ettrighet blir hans ytterspel således en tillgång och den första halvleken mot Norwich var förmodligen hans allra bästa i Liverpooltröjan. Som wingback åsamkar dessutom inte hans svaga positionsspel honom och laget lika mycket problem som det annars har en tendens att göra.
Det mest glädjande med matchen var att Daniel Sturidge gjorde comeback igen efter sin operation och långa konvalescens. Han bildade anfallspar med Christian Benteke och det märktes tydligt hur mycket farligare Liverpool blev när Benteke hade en lekkamrat som låg mycket närmare honom som Sturridge gjorde kontra hur det ser ut när belgaren är ensam toppforward. Det ska sägas att varken Benteke eller Sturridge stod för några toppinsatser, men med två stycken forwards, James Milners vilja att ta offensiva löpningar och Morenos starka ytterspel så gick det lättare för Liverpool att trycka tillbaka motståndarna i en utsträckning som vi tidigare inte har sett den här säsongen.
Med fler spelare som befinner sig oftare i offensivt straffområde blir det lättare för laget att etablera tryck på motståndarnas planhalva och skapa farliga chanser.
Till sist så är det nog ingen vild gissning att en ny publikfavorit har äntrat Anfields gräsmatta. När Danny Ings byttes in i halvtid så tog han med sig en energi, frenesi och löpvilja som ingen annan i Liverpool besitter och bara med sin attityd att ingen boll är förlorad förrän den är förlorad skapade han en hel del problem för Norwichförsvaret. Han var en nagel i ögat för dem och med honom på planen så fick de inte utrymme att slappna av. Han visade prov på ett spel utan boll likt det som gjorde Luis Suarez så populär på The Kop, ett spel om än inte lika tekniskt avancerat, men likväl minst lika lätt att gilla.
För även om Liverpoolsupportrarna håller rent tekniska spelare som t.ex. Philippe Coutinho nära hjärtat så är det en annan typ av spelare som får dem att gå igång ordentligt. Om vi tar Dirk Kuyt som exempel så var det en extremt frustrerande spelare att ha i sitt lag, en av de få offensiva spelarna på toppnivå som helt oprovcerat kan få en rullande fotboll vid sina fötter att bete sig som en rugbyboll. Men han var ändå älskad av fansen för sin uppoffrande spelstil, sitt konstanta löpande och outtröttliga slit.
Med Danny Ings är känslan snarlik, en ganska begränsad spelare som ger sitt allt för tröjan han bär, som jagar boll som en vinthund och som aldrig, aldrig ger sig. Han gjorde sitt första mål i Liverpooltröjan mot Norwich och om han bara får chansen så kommer hans rörlighet och kämparglöd att generera många fler mål, inte bara för egen del utan även för andra.
