Lovén Calling 10/2 " Marquis de Sarri"
Så sitter man i sin soffa i vardagsrummet. Jag kan höra vinden blåsa mellan fönsterna. Min orkidé tappar ett blad. Grannen hostar. En annan granne sätter igång sin mixer. Ovanför kan jag höra en Tv sättas på . Det är familjen bra. De är noga med rutinerna och efter varje söndagsmiddag sätter de sig i soffan och ett av deras tre barn får välja en film. Oftast får den minsta dottern, hon med de skeva framtänderna och stora blå ögonen välja film. I Familjen bra är husfriden viktigast och snart kan jag höra de karakteristiska ljuden från en barnfilm jag gissar kan vara ”Frost” eller ”Iceage.”
Jag sitter en stund till i soffan och lyssnar på alla ljuden omkring mig. Jag försöker förstå vad sett. Få det att fungera i ett sammanhang men misslyckas. Chelsea 2019 är en sadistisk flickvän som smeker med ena handen och slår dig till marken med en öppen-lavetthand med andra. Sen avslutar stunden med en kyss och sedan öppna ett fönster för att kasta ut dig.
Det finns ingen röd tråd. Inget mönster. Ingen tydlig väg. 5-10 i målskillnad på de sista tre matcherna tyder mer på att laget sladdat på halt underlag och studsar mellan saker som får dem att ändra riktning.
Det som skulle bli ett steg i rätt riktning blev istället det absolut sämsta tillfället att återintroducera swinging Chelsea igen. I alla fall för mig. Sist det begav sig var man i bättre fysisk form, bättre utrustad för ett Chelsea som gjorde magplask uppe i norr och även om det plaskades så var 0-6 rena fantasisiffrorna.Man visste att nästa vecka skulle de studsa tillbaka igen precis som jag var redo att sjunga en ”Bouncy bouncy” Och älska hela det blå kollektivet med samma innerliga kärlek som innan.
Idag, efter en förlust av denna art är det svårt att förstå sig på att Sarri på fullaste allvar skulle mena att vi chelseafans skulle behöva tuff kärlek i form av varannan match stor seger, varannan match utskåpning. Eller är han Sarrimaschokist som behöver dessa förluster för att känna att han lever?. Eller en ännu värre tanke. Laget känner sig inte manat att stå upp och kämpa i varje match och skiter i vem som står på sidan och skiter att englands bästa bortasupport står på läktarna.
Jag vet inte hur det är med er. Men jag kan klara mig utan sådana här upplevelser. Jag vill ha vinster och förlusterna ska vara knappa när de inträffar. Allt annat är trams!
Jag vet att det är lätt att kräva Sarris avgång en dag som denna men kom då ihåg att styrelsen har anställt en tränare som har ett fundamentalt olika sätt att se på fotboll än sina föregångare och omställning tar tid. Den bör få ta tid även om vi gärna kunnat vara utan vissa element av tillfälliga mentala prolapser men som en vis man en gång sa.
” Ingen väg utan möda är värd att gå”
Denna klyscha får avsluta denna LC. Den hjälper inte på något sätt att förstå vad som hände men ska jag vara ärlig så sitter jag gärna här i tystnaden en stund till.
Familjen Bra har börjat lägga sina barn,
Imorgon börjar en ny vecka, en vecka i Chelsea wonderland eller mer troligt ännu en sak att studsa emot när Swingng Chelsea är tillbaka på riktigt.
Carefree
