Lovén Calling " Den som kom undan"
Ingen kommer undan. Alla ska med. Resan går nedåt, mot disharmoni och nedflyttningsstreck. Tag plats tag plats!! Det finns gott om utrymme på detta tåg Nästa station HOPPLÖSHETEN. Kliv inte av. Sitt kvar. Det går ändå inga tåg åt andra hållet.
Har du inga biljetter. Det gör inget-. Detta tåg har ändå ingen konduktör. Det har ingen förare heller. Det skyfflades kol i ugnen innan start. Tillräckligt för att räcka ända ner och då sträckan saknar kurvor så ansågs det inte att det behövdes någon vid spakarna.
Vi hade en buss en gång i tiden. Den parkerade vi vart vi ville. Den hade allt. Saknade inga bekvämligheter. Den var tyst, solid och solen sken när vi åkte i den.
Då, var vi de speciella. De som underhöll. Idag spelar vi alfabet med grindvakten och inte ens han är road av vårt sällskap.
Vi var även ledda av den specielle. Han gav oss guld och en känsla av att vara på världens topp.
Nu. I en annan miljö. Visar han helt andra sidor. Håret är i blänkande silver. Bladguldet har lossnat. Han sitter med på resan ner. Precis som oss andra. Men han är inte ” Den Lycklige”, han är inte ” Den Specielle”
Han sitter svarslös som vilken annan dödlig som helst. Han försöker vara den han vill vara men det räcker inte. Han har blivit ” Den dödlige. ” Den Normale” och ” Den som har brister som du och jag.”
Och just nu hoppas han nog på att bli ” Den som kom undan”. För inget verkar hjälpa just nu.
Tåget rör sig fortfarande i fel riktning. Inga alternativa vägar har hittats och alla de som en gång löd alla hans instruktioner verkar vara på en annan plats just nu. De gillar inte tåget. Det saknar allt det bussen hade när det gäller komfort. Väggarna är inte täta. Det blåser snål kalluft in mellan springorna och fukten på golvet får dem att misströsta.
Det är nu de borde sluta vara nöjda med det de får. De skrev inte på detta kontrakt. Men någon ledde dem på detta tåg och nu verkar gruppen sakna de rösterna som pekade med hela handen. De som kunnat förhindra att de tagit fel i tunneln. De som kunde ha sagt att vägen de tog inte ledde till bussen utan till tåget ner. Men de är inte här. Eller de kom inte, hur man säger det är beroende på hur man ser det.
Så nu sitter de där. Tysta i sina nedsläckta kupéer och väntar på att någon eller något ska lampan att börja lysa igen.
Kanske någon av passagerarna börjat tvivla. Att hopplösheten inte vore värt att stiga av vid-Kanske det går ett tåg åt andra hållet trots allt. Kanske sprider sig tvivlet till de andra. De accepterar att ledas av den normale men att de själva har ansvar för att tagit fel. Det är ju inte över än. Än finns det många stationer att stiga av vid. Farten är inte speciellt hög, de borde överleva hoppet- Om de bara bestämde sig för att resa sig upp, dra ner fönstret och våga språnget.
Den förste som vågar är den som visar vägen för de andra. Vad gör det om tunneln är lång och mörk.? Följer man bara vägen tillbaka så hittar man ju hem igen. Till ljuset. Till det som är bekant och varmt.
Det nödvändiga onda behövs då inte längre. De tog sig ur. De hoppade av. Vägen må vara lång men den finns inom ett begripligt avstånd från där de befinner sig nu. Det är fullt möjligt. Det går att genomföra. Med ” Den som kom undan” Längst fram går det att komma tillbaka.
