Lovén Calling " I detta tecken skall vi segra"
Jag har väntat på tecken som visar vart laget är på väg. Små detaljer som skiljer sig från förra säsongen. Det har varit svårt att låta bli att skriva. Att inte ge efter för lusten att analysera delar av den resa laget gör utan att se helheten.
8 Matcher in i ligan med en engelsk vinter som väntar att sätta sina spår i ben och huvud känner jag att det kanske är för tidigt. Men har man en spalt som förväntas ge ett livstecken lite då och då så känner jag mig ganska säker på att man kan se små skillnader om man jämför med förra säsongen.
JM ledde oss in i öknen utan kompass och skyllde på folket när orienteringen blev obefintlig och rörelsen minimal. Han raserade tro och självförtroende och fick därför helt naturligt de egna leden emot sig.
Conte har samma styrka och samma drivna sätt som sin föregångare. Men med ett mer flexibelt sinneslag blev det hans uppgift att föra dem ut ur öknen. Med GPS och ideer att fullfölja dem.
Det är viktigt som supporter att veta vart man är när laget kämpar för att hitta vägen ut. Att vara säker på att fram- det kommer man alltid. Men att tålamod är lika viktigt. Som att inte se ett liga guld glimra när laget vinner små segrar eller att gå med i ” Förenade Vinnarskallar” och sucka uppgivet när förlusterna väl kommer. Allt det där hägringar i en öken de inte lämnat än.
Det är lockande att såga laget när Cahill agerar nattvakt som somnat på sitt pass och startar en brand genom att lägga sina stövlar i elden medans resten av hans kollegor agerar utan plan på hur man släcker den.
Det var så vårt försvarsarbete kändes i matcherna mot Liverpool och Arsenal. Då var vi utan Gps i en öken som tog lagets självförtroende ifrån dem. De kunde inte möta motståndaren hunger med sin tränares idé hur jus de matcherna skulle vinnas.
Förvarsspelet var inte värdigt Chelsea, Matchplanen inte värdigt Conte. Hade borde ha trott på sina spelare mer ( O andra sidan. Med Cahill o Ivanovic där bak, vem kan klandra honom?)
Just då. Efter förlusten mot Arsenal var jag nog inte ensam om att känna sig fången i ett deja vu av jävlighet precis som förra säsongen då likstelheten satt varenda spelares ben och leder.
Men.
Conte vore inte där han är om han inte hade sina styrkor. I Det läget, med två förluster mot toppklubbar tiltade han Gpsen och letade efter det tecken som skall leda laget ur öknen.
Det kom. Inte som en brinnande buske. Inte som en blixt på ett berg- Det kom som resultat av en noggrann tränare som rannsakat sig själv och som sett lagets styrkor och svagheter. Ett kompakt, bollhållande 3-4-3 är det som leder oss för tillfället.
Och för första gången den här säsongen ser försvaret stabilt samtidigt som Costa och Hazard med säkra steg går mot världsklass igen.
Mot Leicester såg vi ett prov på hur Conte vill att Chelsea ska spela. Jag är övertygad om att han kommer att använda det så länge han anser det vara motiverat och så länge det fungerar.
För att dra en parallell till liknelsen jag gjorde med Cahill så har han gått från en slapp, sovande nattvakt till en brandsäkerhetsinstruktör och enbart det är skäl nog att börja hoppas på att laget snart ser dagen gry i en inte alltför fjärran horizont.
