Lucka 11: Upphämtningen på Stamford Bridge
Den 11:e December 1976 var det dags för toppmöte på Stamford Bridge. Chelsea, som ledde division 2 skulle ta sig an Wolverhampton Wanderers som skuggade på en andraplats i tabellen.
Chelsea ställde dagen till ära upp med följande manskap:
Bonetti; Locke, Swain, Hay, Wicks; G.Wilkins,Britton, Lewington, Stanley; R.Wilkins, Finnieston
Matchens första chans föll till Chelsea, Graham Wilkins stötte högt och gav Finnieston ett friläge som Skotten dock satte i stolpen. Wolves tog sedan tag i matchbilden efter Chelseas superchans i inledningen och tog ledningen genom ett säkert avslut av Richardson. Kvitteringen uppstod genom en liknande chans där den andre Wilkinsbrodern, Ray, straffade ett slappt Wolvesförsvar, snodde bollen och stänkte dit 1-1.
Chelseas yngste kapten någonsin hade bestämt sig för att visa vägen. Ett snabbt inkast mot Sunderland strax efter ledde till ett cykelsparksinlägg från densamma som i sin tur nådde pannan på Bobby Gould som återigen gav gästerna ledningen. En ställning som stod sig in i paus.
I mitten av andra halvlek kom ett långt inlägg som Hibbert nickade tillbaka in i boxen för Richards som stångade in 3-1 och gästerna från The Midlands såg ut att åka hem med 3 poäng. Med få minuter kvar på klockan kom en klassisk, fin, jävla FIN gammal engelsk hörna med 20 man inne i boxen som nickades in av ingen mindre än den flagrante yttern Ian Britton på första stolpen. Chelsea tog upp jakten.
I matchens sista minut kom ytterligare en sådan fin engelsk hörna som får en att drömma om Bovril, The Who och överfulla ståplatsläktare som gungar. Upp flög Stanley som fullkomligt stångar bollen stenhårt i ribban, bollen flyger rakt upp och på det mest brittiska viset fumlar Finnieston bollen över linjen för att cementera upphämtningen på det mesta charmiga av sätt. Stackars Pierce i Wolvesmålet, (utan handskar) som vid reduceringsmålet bröt fingret, hade inte en chans och kvitteringen var ett faktum. En match som etsat sig fast i minnet hos de drygt 38000 som var på plats men även hos en snorvalp född 1997.
Det är nämligen så att undertecknads far var på plats denna kalla Decembereftermiddag. Högt upp till höger bakom målet i gamla fina runda shed end stod min 15 åriga far och fick bevittna två sena hörnmål som gav Chelsea en livsviktig poäng i toppstriden. När Chelsea låg under började läktarna tömmas ut men farsan stod kvar, efter matchen kom de nästintill segerrusiga Chelseafansen inklusive min far ner till Fulham Broadway och försökte förgäves övertyga alla tidiga lämnare att vi faktiskt tog poäng!
Det faktum att en match mitt i serien för 43 år sedan, om än ett toppmöte, har etsat sig fast i min fars minne och blivit återberättat för mig miljontals gånger är nog bevis för att man ALDRIG lämnar en match innan visslan ljuder. Något jag fått inbankat i mig sedan jag tog mina första steg på denna jord.
Chelsea gick upp den säsongen, som tvåa. Med 2 poängs marginal. Vilken jävla tid att leva, vilken jävla kultur att uppslukas av, vilken jävla klubb att följa. Jag avundas dig min kära far. Efter vi gjort oss av otyget VAR ska vi avskaffa byten och målvaktshandskar genast. [??]
Här finns highlights från matchen: https://youtu.be/T4UnUhhxL9Q?fbclid=IwAR3WNjKHNAabNQabA1m6nvlVVjrENPQok6fqXmYOvThZUtQio9AgDNwEOj8
