Orres tankar: svårbegripliga nomineringar och U21-flopp
Under det tråkiga landslagsuppehållet försökte jag tolka en svårtolkad nomineringslista till Ballon d’or. Tisdagen spenderade jag på Guldfågeln Arena och såg ett par felsatsningar och genomled efter det tröttsamt det-är-någon-annans-fel-gnäll.
Jag har ju en förmåga att hänga upp mig på individuella priser och givetvis undgick det mig inte att 30 spelare för någon vecka sedan har nominerats till Ballon d’or. Ingen Cityspelare har vunnit priset sedan det infördes år 1956. Kanske är det dags nu? Till min glädje har City åtminstone två spelare nominerade till 2018 års upplaga. Kevin De Bruyne och Sergio Aguero är Citys representanter. Det är ändå förvånande att det är få nominerade från ett lag som fullkomligen sopade banan med konkurrenterna i världens kanske hårdaste liga. David Silva, Fernandinho, Leroy Sané, Kyle Walker och Raheem Sterling är exempel på spelare som blev blåsta på en nominering.
Ett namn som sticker ut på listan är Paul Pogba som floppade rejält nästan hela säsongen 2017/18 men som blixtrade till under en månad och vann VM. Men den kanske största skrällen är att Liverpool till antal har fler nominerade än City. Roberto Firmino, Sadio Mané och Mohamed Salah har alla chans att vinna ett av fotbollsvärldens mest åtråvärda individuella pris.
Ju för sig vet vi sedan tidigare att just Liverpool har en förmåga att få fler individuella utmärkelser än vad de kanske förtjänar. Det är egentligen konstigt. Hur kan Liverpool ha fler av Europas individuellt bästa spelare än City när de kommer monstruösa 25 poäng efter i ligan? Varken Mané, Firmino eller Salah kan inte heller räddas upp av exempelvis en fantastisk final eller ett bra VM, för där floppade väl samtliga tre tämligen hårt. De kan med andra ord inte räddas upp av en blixtprestation i ett definierande läge likt Pogba ändå gjorde i VM trots en fiaskosäsong i övrigt.
Dessa individuella utmärkelser som Liverpool ändå får i så stor utsträckning får mig att undra om Jurgen Klopp är en sjukt överskattad manager? Sett till nomineringar och individuella priser får Klopp uppenbarligen inte ut särskilt mycket av sina spelare sett ur ett kollektivt perspektiv. Enligt utmärkelser och nomineringar förfogar han ju tydligen över ”best of the best”, men vinner ingenting. Omvänt får man ju fråga sig om Pep Guardiola trollar med knäna som tar 100 poäng i Premier League med, enligt individuella utmärkelser, ett så begränsat spelarmaterial.
Det ska hur som helst bli intressant att se vem som utses till världens bästa fotbollsspelare den tredje december.
U21-landslaget skämde ut sig
Annars har ju den senaste veckan varit seg, som vanligt under en landskampsvecka med andra ord. Jag försökte finna lite upphetsning i Rysslands match mot Sverige men det blev ju inte särskilt minnesvärt. 0-0 och tråkigt. I tisdags var jag på Guldfågeln Arena och gav U21 landslaget en chans. Att de förlorade mot Belgien är inget att skämmas för, men i övrigt blev kvällen ett pinsamt minne.
Roland Nilsson ställde upp med en svårbegriplig taktik där Sverige rullade runt bollen från sida till sida. Samtidigt väntade bara Belgien på ett misstag och när det väl kom slog de till, de var ju totalt livsfarliga på kontringarna. 1-0 gjorde belgarna på kontring men Rolles bollrull-taktik fortsatte i samma anda. Speluppläggaren Erdal Rakip yrade runt på kanten istället för i mitten och övriga mittfältare hittade honom inte. Då spelade de istället på mötande anfallsparet Jordan Larsson eller Joel Asoro. Ska jag vara ärlig kan jag inte dessa spelare särskilt bra men ingen av dem känns direkt som stabila, mötande, uppspelspunkter. De känns snarare som djupledsforwards men Rolle verkade inte ta hänsyn till det, eller så utvecklade sig matchbilden tvärt emot vad han förväntade sig.
Jordan Larsson slarvade bort en boll och Belgien kontrade in 2-0. Frustrationen var stor efter detta och sedan drog Sverige på sig en riktig frustrations-utvisning. Sedan var det god natt.
Efteråt pratade Jordan Larsson, som inte gjorde någon bra match, om att domaren var för dålig och behöver skaffa glasögon. Roland Nilsson, som ställde upp med en dålig taktik som inte verkade vara anpassad efter spelarmaterialet, pratade också om domarens dåliga insats, att han bara förstörde.
Själv tyckte jag mest att allt var pinsamt. Det är helt okej att Sverige förlorar mot Belgien, men när spelare och förbundskaptenen själva felar men försöker skylla över allt på domaren så visar sig svensk U21-fotboll från sin sämsta sida. Det är skönt att klubbfotbollen är tillbaka igen.
