Krönika: MANÉXIT – Mentala förberedelser för ett Liverpool utan Sadio Mané
- Tack för allt Sadio, jag hatar att jag älskar dig.
Det har nu gått ungefär en månad sedan en av de största pusselbitarna i Liverpools renässans sedan Jürgen Klopps intåg i klubben lämnat. 120 mål på 269 framträdanden blev det – men Sadio Mané var så mycket mer. Liverpool har inte bara förlorat en toppspelare, utan även en ödmjuk karaktär som gjorde skillnad i laget, på och utanför planen.
Att vara supporter har sina upp och nedgångar, det vet vi alla. Det är som en berg-och dalbana med skräckblandad förtjusning där livet ofta speglar lagets prestationer beroende på hur inbiten och känslomässig en är. Senaste åren med Liverpool har jag känt mig som en passagerare på ett framgångsskepp med vind i segeln som aldrig ska ta slut. En vind som jag nu befarar börjar avta, med Manés uttåg som första stora tecken – men jag är trots allt hoppfull. “I can't change the direction of the wind, but I can adjust my sails to always reach my destination.” - Jimmy Dean.
Att den här dagen skulle komma var tyvärr inte svår att lista ut. Mané nämnde redan tidigt under föregående säsong att han ville se sig om efter nya utmaningar, och kan man klandra honom?
Dels har han vunnit i princip allt man kan vinna med klubben. Men som anfallare talar statistik ofta sitt tydliga språk. Hur mycket vi än älskar Mané, formades han in i en roll som alltid hamnade lite i skymundan av en annan stjärna – Mo Salah. Men jag såg dig Sadio. Jag såg dina löpningar, ditt presspel, dina passningar som aldrig blev en assist men som ledde till mål, din akrobatiska spelstil, och allt därtill. Jag minns ditt debutmål mot Arsenal, dina viktiga mål mot Bayern Munchen i CL-åttondelen 18/19, 2-1-matchen mot Villa med en assist och ett mål, glidtacklingen och volleymålet mot City i FA Cup-semin tidigare i vår som senare blev en titel – minnena är många, och dem kan ingen ta ifrån oss.
Jag känner mig vemodig i blandningen av svek och glädje för förändringen detta innebär för både Mané och Liverpool. Den där tomheten som uppstår när en fått uppleva något fantastiskt. Jag kan inte låta bli att vara besviken på Manés vilja framåt, samtidigt som jag är besviken över att klubben inte försökte lite mer för att behålla honom. Men det är typiskt Liverpool, typiskt Klopp. Och jag vet att det behövde ske.
Likt försäljningen av Wijnaldum som resulterade i succéduon Fabinho/Thiago har jag hopp om nya konstellationer framåt, särkilt efter värvningen av Darwin Núnez. Låt oss därför inte fokusera på ovissheten av ett Liverpool utan Mané, Manéxit, utan istället allt han gav klubben och fansen. Den framgångsrika anfallstrion har ju redan sakta börjat ta ny form med färre minuter till Firmino i förmån för Jota samt ny rotation i form av Luis Diaz. Föregående säsong var på sätt och vis därför redan en övergångsperiod. Och med facit i hand, att vara 20 dåliga minuter av Aston Villa och en försvarsmiss i en Champions League-final ifrån en historisk kvadruppel – det håller mig lugn och förväntansfull inför kommande säsong.
I vanlig anda kommer jag två timmar innan det är dags för säsongspremiär öppna upp första ölen och visualisera en positiv matchbild - men den här gången extra sentimental då det inte är samma Liverpool som kliver ut på planen. För någonstans I ett förhoppningsvis regnigt Tyskland kommer Sadio Mané gå runt, med samma leende på läpparna, med samma ödmjuka stil för sin omgivning, och tänka på nya mål och nya vyer.
Utan Anfield. Utan Liverpool. Utan mig.
Sadio Mané – jag hatar dig för det. Jag älskar dig för det. Men framförallt så hatar jag att jag älskar.
