a
Alla som någon gång idrottat har varit med om det. Alla som intresserar sig av idrott har varit med om det. Alla har varit med om det.
Idrotten är en företeelse med ett eget språk. Ett språk som bara de som idrottat förstår sig på, ett språk som övriga delar av samhället ställer sig frågande till. Det finns uttryck för det mesta, och även givna svar på givna frågor. Något som egentligen ingen reflekterar över, något som ingen bryr sig om. De ska bara finnas där, det hör idrotten till.
Idrotten sorterar in dig i ett fack. Du formas av miljön och agerar som din omgivning. För dig är det självklara uttryck och frågor, de måste finnas där. Men, vid närmare eftertanke, vad säger dem egentligen?
Allt för många gånger har en idrottsman, eller idrottskvinna stapplat in i mål i marathonloppet, precis hört slutsignalen i en fotbollsmatch eller hoppat över sargen för att byta i en hockeymatch och fått en mikrofon framför snoken. - Hur känns det?
En som sprungit drygt fyra mil, varit tvungen att stoppat fingrarna i halsen ett antal gånger, har ont i hela kroppen och som gick in i väggen redan efter två mil.
Hur tror du själv att det känns?
Att ha åkt ut i ett EM-slutspel på straffar, att ha missat den avgörande straffen. Hur tror du själv att det känns?
Frågan ältas om och om igen, vid vinst och förlust.
Vad ger denna fråga tillbaka till tv-tittare eller tidningsläsare. - Jo, det känns bra, vi leder med 2-0 och det är bara att fortsätta likadant i andra så ska det här gå vägen.
Det är klart, leder med 2-0, klart det känns bra. Men varför älta denna fråga om och om igen. Har svensk, och kanske journalistik i störta allmänhet, inga bättre frågor att ställa? Varför då ha en intervju överhuvud taget.
När Jonas Bergqvist ska stå i Tre Kronors bås i Hockey-VM för att fråga hur det kändes för Zetterberg att göra mål.
Denna fråga är så viktig att den inte ens kan vänta till pausvilan. NEJ, vi måste veta. - Hur känns det?
Den enskilda TV-tittaren får egentligen inte ut något av svaret, men den måste ändå finnas där. Det känns lite naket annars, vi måste höra dem beskriva känslan.
- Hur känns det?
Idrotten är full av fraser och uttyryck likt "Hur känns det?", fraser som alltid yttrar sig, ALLTID.
Vid regnväder. En fotbollmatch. Blöt gräsplan.
Nog fan kan man ge sig på att en så kallad expert i tv-rutan påpekar detta med frasen. - Det är viktigt att skjuta idag eftersom det är blött i gräset, bollen får högre fart.
Det slår aldrig fel, aldrig.
Alla som någon gång spelat fotboll och kommit in till omklädningsrummet med ett 3-0 underläge och varit helt utspelade i 45 minuter har hört det.
- Kan dem göra tre mål på en halvlek så kan vi.
Jo, visst. Vi har knappr fått röra bollen, och nu ska vi göra tre baljor. Har vi sett samma match?
Uttrycken bara finns där, men har dem något värde?
Är det någon som tänker: "idag ska jag skjuta mycket, det är blött i gräset" eller "kan dem spela ut oss kan vi spela ut dem". Tveksamt va, självinsikt kallas det.
Uttrycken har tappat sitt värde. De har nötits ut.
"Vi tar en match i taget", hur många gånger har man inte hört den. Tråkigt är vad det är.
