Martinez svåraste tid är nu - och då väntar Anfield Road
Det är inte med någon direkt tillförsikt jag ser fram emot derbyt på lördag. Sällan brukar det vara en bra idé att bege sig till Anfield under en period då självförtroendet sviktar. Regeln är att det blir etter värre. Vi får verkligen hoppas att imorgon blir det första undantaget från den tidigare så ödesbundna regeln.
Nu lät jag negativ och det kanske man inte ska vara så här tidigt in på säsongen, särskilt inte efter att jag i förra veckan kände viss optimism inför matcherna mot Crystal Palace och Swansea.
I ärlighetens namn tyckte jag inte att de inledningsvis så darriga försvarsspelet var så allvarligt, framförallt inte efter matcherna mot West Bromwich och Wolfsburg samt att jag tyckte mig se begynnande tecken på att de formslumrande Leighton Baines och Phil Jagielka var lite på gång.
Särskilt inte eftersom vi ändå hade haft ett ganska så bra anfallsspel under säsongsinledningen, något som i sig var tröst för den oro som försäsongsmatcherna resulterat i, det vill säga mycket boll och obefintligt skapande av farligheter.
Men nu står min oro i full blom.
Crystal Palace fick inte hända och Swansea – trots laguppställningen – var bara en förlängning av samma elände.
Kärnan i eländet består i att Roberto Martinez talangfulla gäng börjar matcherna med flödande passningsspel och bra självförtroende (ja, förutom inledningschocken mot Chelsea då…), men sedan krävs knappt en handfull skott på mål från motståndarna och Everton slutar med minst två-tre mål i baken.
Det är alldeles för lätt att sticka hål på Everton-ballongen. Faktum är att man numera blir förvånad om det inte blir mål när motståndarna anfaller, vilket visserligen blir sällan med tanke på Evertons bollinnehav, men det räcker för att vi ska tappa en massa poäng.
Om jag inte har fel så var det 1994 som vi senast släppte in så mycket mål i inledningen av en säsong och det var strax innan Mike Walker avgick som manager, kanske en av de svagaste vi haft på den posten.
Nu har Roberto Martinez en helt annan utgångspunkt och hans lagbygge har tagit ännu ett steg, men för första gången hackar det betänkligt och hans svåraste och viktigaste tid som manager är just nu. För en av de mest fruktade känslor man kan ha som supporter – och sannolikt även som manager och spelare – är när laget fått behålla alla spelare man vill, dessutom köpt de som stått högst på listan och när man scannar av laguppställningen börjar tycka att det finns inte så många svagheter kvar. Kanske skavanker, men inte mer. Allt har gått enligt plan och nu ska raketen lyfta!
Och så går allt fel. Vi kommer inte ens upp från raketrampen. Ryggraden i laget känns inte igen och det som förut gick per automatik går helt enkelt åt helvete.
Faktum är att Phil Jagielka inte alls varit den klippa han var innan skadan i våras. Lagkaptenen som vi alltid kunna luta oss emot. Han som läser spelet så bra, täcker upp på mållinjen när det behövs och som symboliskt nog missade bollen på just mållinjen i sitt försök att rensa undan Tim Howards misstag. Jags leder inte heller med samma auktoritet som tidigare, vilket också syntes i VM och dessutom verkar ha lett till någon typ av formmässig post VM-depression.
Men om det under senare matcher sett ut som om Jags ändå visar – om än små – tecken på att ta sig upp ur det svarta hålet, är det lite värre med den andra post VM-depparen Leighton Baines.
Bainsey har också under lång period varit kanske den viktigaste spelaren i Everton, såväl framåt som bakåt. Faktum är att hans försvarsspel stagnerat sedan något år tillbaka, men det har jag tagit på kontot att han har en oerhört offensiv position i Martinez lagbygge. Men under VM och därefter har det inte riktigt lyft för honom formmässigt, varken framåt eller bakåt. Vissa tecken i några matcher, främst i anfallsspelet är sånt jag desperat försöker hålla fast vid. Han är också klassen sämre på fasta situationer jämfört med ifjol, förutom på straffarna.
Det gör ont att konstatera detta för min del, då Jags och Bainsey är och har varit spelare som gått rakt in i hjärtat på mig som evertonian. De som alltid levererat, för att använda en numera sliten klyscha.
Jag håller mina tummar så hårt att de vitnar av stopp i blodflödet för att det endast är en svacka och inte början på slutet.
Tim Howard gör några missar per säsong. I övrigt brukar han vara stabil, så där är jag inte lika orolig. Men kanske även han har en post VM-depression? Men av helt andra anledningar än hans kollegor i försvaret, då Howard blev så hyllad under VM.
Seamus Coleman har inte varit med i de två senaste matcherna och det är en tröst. Han har ändå varit ok.
Sylvain Distin har blandat och givit, men egentligen är det inte han som ska hålla ihop försvaret. Har aldrig varit så och dessutom spelar han på övertid.
Och så en sista sak. En uppmaning till Roberto Martinez och Roy Hodgson – sluta för fan att spela John Stones på högerbacken! Ledsen för affekten, men tokeriet måste få ett slut nu. Visst, jag kan förstå att Martinez och Hodgson ser den enorma potential som Stones har och vill hemskt gärna spela in honom i laget, då han kanske inte har rutinen att ta plats i mitten. I Everton tycker jag dock att han har tillräcklig rutin, men Martinez brukar föredra Distin. I England är det brist på högerbackar och jag kan tänka mig att Hodgson gärna vill ge Stones rutin inför framtiden. Men pojken håller inte på högsta nivå som högerback. Däremot kan jag absolut köpa att Stones ska göra fler matcher i Evertons mittförsvar än Distin under kommande säsong.
Ja, det var kanske en aning dystert och jag hann bara till försvarsspelarna, men det är ändå en ganska exakt bild av vad jag – och säkert många Everton-fans med mig – går och oroar mig över just nu.
Istället lyfter jag blicken mot högre sfärer och ber – eller tigger – om en sådan där makalös insats på Anfield. En insats som vänder en säsong och Martinez lagbygge fortsätter sin vandring mot solen.
