Matchanalys: Liverpool - Swansea
Omställningar har blivit den nya skönsången på Anfield under våren. Liverpool försöker under spelets gång alltid transportera bollen så fort som möjligt till den sista tredjedelen, och varför inte, det är där allt händer.
Generella tankar
Liverpool står för flexibla lösningar till uppspelsproblem till en början, Raheem Sterling var mycket aktiv i detta moment de första 20 minuterna. Första 20 minuter då Daniel Sturridge och Luis Suarez var osynligare i spelets gång i alla fall. Även om det under 80 minuter svänger åt båda håll kändes det som att Liverpool satt i förarsätet matchen igenom, med fler målchanser. Rätt finurligt att se ett lag som hade det enormt svårt i början av säsongen med att skapa målchanser nu skapa dem på löpande band. Speldjupet kan uppfattas också det som svängande, men det är övertydligt att det är i den sista tredjedelen centralt som situationerna som mest uppstår för oss.
Här ser vi Sterlings bollinnehav individuellt sett under matchen, som vi ser peakade han två gånger, minut 10 och minut 20. Sterling blev mer och mer osynlig under matchen, och detta återspeglas i dessa siffror. Kanske ville Rodgers ha in Joe Allen just för att Allen visade sig vara mer spelbar.
Offensivt spel
Förarbetet till 1-0 kommer till enbart på grund av Sterlings förmåga att läsa av en passning, för att sedan därefter rinna igenom många meter med löpstyrka och sedermera lägga en fantastisk boll till Sturridge. Sterling har i år utvecklats till att värdera när han ska lägga en framledspassning bättre. Suarez å sin sida visar stort prov på spelintelligens i minut 41 när han på volley lägger fram en passning, likt förarbetet till 3-2-målet. Kanske har Suarez hellre velat spela fram bollen till en lagkamrat snarare än att avgöra själv de senaste matcherna, och att andra har tagit chansen och klivit fram ordentligt. Suarez är en mästare på tillbakaspel i trängda lägen, och ofta skapas chanser ur ingenting på grund av denna spelintelligens.
Förarbetet till 3-2. Fyra man befinner sig separerade från varandra, olikt det triangelspel som föredrogs i början av säsongen, allt för att skapa ytor åt varandra.
Flera passningsalternativ för Philippe Coutinho, allra mest alarmerande är Sturridges löpning in i boxen, en löpning där ingen Swansea-spelare täcker yta.
Ett mönsteranfall av Liverpool, Suarez chippar in bollen och Sturridge har löpt in i den omärkta ytan, 3-2 blir en konsekvens av det.
Suarez och Sturridge fortsätter matchen igenom med att kombinationsspela varandras passningsytor, men den sista sparken på boll blir lite tafatt vid ställningen 3-3. Sterling blir utbytt i andra halvlek, kanske för att han inte längre gjorde sig lika spelbar som i den första halvleken. I minut 76 visar Suarez att han verkligen ville gå för det och var spelsugen, men ärligt talat var det hugget som stucket mellan vem av Sturridge och Suarez som skulle ha gått ut.
Defensiv struktur
Slarvigt försvarsagerande i minut 8 av Daniel Agger, man kan som spelare inte på måfå försöka spela ur sig ett motståndarläge genom att flaxa med bollbanan. Agger skulle också komma att få det svårt att stänga igen sin egen försvarszon, och hängde inte med i den övriga försvarslinjens förflyttningar ibland. Just det slarviga försvarsspelet från Aggers och Martin Skrtels sida ledde till kostsamma lägen för oss mot detta Swansea, som ändå var här för att spela offensiv fotboll. Att rensa farliga skarvar skedde gång på gång i den första halvleken, bland annat av Sterling i minut 12.
Glen Johnson står för ett bra försök till inspel i minut 19, mer av den varan krävs från både Johnson, men framför allt Jon Flanagan. Flanagan har en tendens av att inte hänga med upp varken i den första fasen av anfallsspelet, eller i en andravåg. Om vi kan få två ytterbackar som hänger med upp i planen regelbundet så kan vi då förlänga mittfältets funktion, bland annat genom att mittfältet i sin tur kan ha högre utgångspositioner.
Vi hade denna match i en liten ask vid ställningen 2-0, men ett hjärnsläpp av Agger (återigen) och ännu ett självmål i raden av Skrtel lämnar Rodgers konfunderad, återigen över vilka som ska spela mittbackspar i det längre perspektivet. Det är alltid lättare att ställa sig i linje med resten av försvaret om man är samspelta nog, vilket inte är fallet längre med Liverpool, delvis på grund av konstanta platsbyten och roteringar.
Rodgers taktik
Omställning och omställningar, det är prioritet nummer ett för Brendan i år. Nästintill varje gång vi ställer om blir det målchans, och att bygga klubben och sitt 4-2-3-1 utefter denna filosofi visar på stor anpassning som tränare sett till materialet. Om vi tar bort Arsenal-matchen, är kämparviljan i laget och tendensen att vända en match till överläge enorm just nu. Liverpool går verkligen in, in i det sista för att gå för vinster, och Rodgers hanterar matchens sista minuter likadant som han behandlar första kvarten av matcherna.
Bytet med Allen in, gav oss ett 4-1-3-2 system, där Steven Gerrard får axla allt ansvar som länken mellan kedjeanfallen. Ommöbleringen med Sterling ut- Joe Allen in gav oss ett övertag kring mittfältet och bättre riktningar på bollbanorna från mittfältet, defensivt fick vi dock inte bättre grepp på Swansea. Brendan måste dock jobba mer med markeringsläget för sina mittbackspar, för det ser svajigt ut där. Att Rodgers tar ut Sturridge och sätter in en ofräsch Victor Moses kan vara diskutabelt sett till spelets naturliga flöde.
Brendans vision vid ledning
När vi har pumpat in 4-3 målet kan man som supporter, eller neutral, tänka sig att laget ska backa hem och bevaka ledning, detta är långt ifrån fallet med Rodgers i år. Rodgers vill istället att Liverpool ska ha max fem man bakom boll, sätta en extrem press med fyra man i den sista tredjedelen, samt behålla endast en man som ankare. Tesen att gå för ett än mer avgörande mål snarare än att behålla ledning var glasklar från Brendans sida idag, och har blivit mer och mer synonymt med Rodgers Liverpool.
Källor: Squawka, Viasatsport.se
