Matchernas match - då Goodison blev ett med alla
Farväl till Goodison. Jag gör min allra sista resa till den arena som blivit mitt andra själsliga hem. Nästa säsong är det en ny hypermodern arena vid Bramley Moore Dock som gäller. Men just denna helg, kommer jag att minnas mitt Goodison. Och jag börjar med den match som än idag får ögon på de som var där att lysa på ett alldeles speciellt vis, nämligen cupvinnarcupens semifinal 1985 mellan Everton och FC Bayern Munchen.
Goodison Park är en av de få riktigt gamla arenorna som fortfarande har en magisk lyster över sig. Det finns en fotbollssjäl som ingen kan undgå och de fantastiska stunderna har varit otaliga, men det finns en kväll som folk på Merseyside än idag pratar om. En kväll då allt stämde, då spelare, publik och arenan blev ett.
Hemmalagets omklädningsrum i halvtid
Evertons centerforward Graeme Sharp lyfte blicken. Visserligen har FC Bayern Munchen tagit ledningen med 1-0 genom Dieter Hoeness, men så här i halvtid råder det ändå ingen tvekan om hur matchen kommer att sluta. Den skotske landslagsmannen Sharp låter blicken svepa. För där satt de. Allihopa. Det mest sammansvetsade laget i England. En del av dem hade följt varandra sedan ungdomsåren. Sharpy hade tagit sig fram via reservlaget tillsammans med högerbacken Gary Stevens såväl som lagkaptenen och mittbacken Kevin Ratcliffe.Anfallaren Andy Gray hade varit en idol, men nu spelade de på topp tillsammans. Hans närmaste vänner Peter Reid, Kevin Sheedy och Neville Southall satt också där i omklädningsrummet. Där fanns även hårdingen Pat van den Hauwe, den lovande innermittfältaren Paul Bracewell och Trevor "Tricky Trev" Steven. Alla landslagsmän. Alla stjärnor i en lagmaskin vars självförtroende inte visste några gränser.
Det rådde ingen tvekan, efter 0-0 borta i Munchen och nu 0-1 på Goodison i halvtid, så visste Sharp och varenda spelare inne i det där omklädningsrummet att Everton FC var på väg mot final i cupvinnarcupen. Ingen kunde slå dem. Inte ens Västtysklands - och kanske Europas - bästa lag. För det sammansvetsade gänget från Merseyside brydde sig inte om sånt.
Bevingade ord
Managern Howard Kendall var lika övertygad som spelarna, då han fällde de numera bevingade orden:
“Keep playing the way you are for Gwladys Street will suck one in for us”.
Gwladys Street End, där de mest hängivna supportrarna stod. Men just denna kväll den 24 april 1985 gungade hela arenan. “The Grand Old Lady” var fullsatt. Ja, långt mer än så och trycket enormt. Innan avspark kunde spelarna inne i omklädningsrummet känna hur hela arenan vibrerade. Hotfullt för motståndarna och underbart för hemmaspelarna. Goodison var ju konstruerad på så sätt att små gångar ledde motståndarlaget upp och ut på plan där The Goodison Roar skulle skrämma skiten ur dem. Välkomna till Merseyside! Men denna gång var det mer än så. Långt mer än så. Stämningen var explosiv.
Det var knappt som lagbussen hade kunnat ta sig fram på grund av alla supportrar som stod, skrek och hurrade på vägen mot arenan. Det var som om hela Merseyside bestämt sig för att det är nu det gäller. Den här matchen ska vi bara ta.
Körde över Bayern Munchen
Everton gick ut i den andra halvleken och körde över Bayern Munchen. Matchen slutade 3-1 och spelades med sådan frenesi att Bayerns tränare vid ett tillfälle ropade mot Evertons bänk:
“Mr Kendall, this is not football.”
Adrenalinet var då på en sådan nivå hos såväl Everton-managern som hans spelare att de svarade med ett unisont:
“Fuck off.”
Vinnarskallar utöver det vanliga
Det här var nämligen Everton när de var som bäst. Adrenalinstinna med ett Goodison som var med i varje spark och tackling ute på plan. Ett kompisgäng vars vinnarskallar var något utöver det vanliga. Men på varje plats fanns det också en klasspelare. De spelade gegen press innan ordet ens var uppfunnet, men man kunde också spela boll. Kanske inte något lag behärskade fotbollsspelandets konst i ett sådant högt tempo som just Everton under ett par säsonger på 1980-talet. Trevor Steven kunde löpa maxlöpningar på en potatisåker med bollen klistrad vid foten. Vänsterbreddaren Kevin Sheedy fann Graeme Sharps panna i sömnen med sin magiska vänsterfot. Peter Reid och Paul Bracewell tog hand om allt på mittfältet. Eller som liraren Sheedy kallade dem - "dog shit players, because they were everywhere."
Psycho Pat
Sharp hade ett spelsinne som få centerforwards och Andy Gray var galen, hänsynslös och kunde göra vad som helst för att få in bollen i mål. Vänsterbacken Pat “Psycho Pat” van den Hauwe gick knappt att ha i möblerade rum och ansågs som en brutal spelare, men managern Howard Kendall hade också sett vilken smart fotbollsspelare han var: Han blev den sista pusselbiten i lagbygget, då man innan hans ankomst släppte in alldeles för många mål som skapades på just den kanten. På andra sidan löpte Gary Stevens som dagens moderna wingbacks och tillsammans med landslagskompisen Trevor Steven hade de en nästan telepatisk förståelse för varandra.
Ledaren
Lagkaptenen Kevin Ratcliffe var den obestridlige ledaren som styrde laget från sin mittbacksposition. Vid sin sida hade han den ende som inte var landslagsman i förstaelvan - Derek Mountfield - men han var å andra sidan en jävel på att göra mål. Hela 14 mål som mittback den säsongen är inte illa pinkat. Men då fick han också leverans från Sheedy och Steven. Och längst bak i målet stod världens då bästa målvakt, Neville Southall. Det var ett komplett lag och tillsammans med Goodison Park fanns det inte en chans i helvetet att FC Bayern Munchen skulle ta sig till final på Evertons bekostnad.
När allt blev ett
Än idag talar folk på Merseyside lyriskt om matchen. Den hade allt. Stjärnorna stod rätt på den mörka himlen. Laget, publiken och arenan blev ett.
Målvakten Neville Southall är en frispråkig herre som sällan imponeras av något. Faktum är att han nog aldrig känt att en publik påverkat honom, förutom den kvällen. Eller som han konstaterat i efterhand:
“Du kan vinna över 11 man, men inte över 50 000.”
Everton skulle efter den kvällen fortsätta att rada upp vinster, vilket resulterade i en relativt enkel finalvinst i cupvinnarcupen, överlägsna mästare i ligan och bara en finalförlust i FA-cupen från en magisk trippel, men Southall har erkänt att klimax nåddes den kvällen på Goodison mot Bayern Munchen. Inget annat blev sig likt efter det. Kvällen då alla blev en. Då det lyste och vibrerade om Goodison Park i kvällsmörkret på Merseyside.
Everton - Bayern Munchen 3-1
0-1 Dieter Hoeness (39)
1-1 Graeme Sharp (48)
2-1 Andy Gray (73)
3-1 Trevor Steven (86)
Domare: Erik Fredriksson
Publik: 49 496 åskådare
Everton: Neville Southall - Gary Stevens, Derek Mountfield, Kevin Ratcliffe, Pat van den Hauwe - Trevor Steven, Paul Barcewell, Peter Reid, Kevin Sheedy - Andy Gray, Graeme Sharp
TV: Tim Howards klassiska mål på Goodison Park
