AFC Wimbledon - Bradford City2 - 3
Matchrapport: Snöplig förlust på tilläggstid för AFC Wimbledon hemma på Kingsmeadow Ground.
Wimbledon inkasserade idag sin första förlust sedan 10/9 då Bradford City avgjorde matchen med ett mål då matchuret tickat upp till 90+2 minuter. Slutresultatet skrevs därmed till 3-2 för gästerna.
Den förlustfria sviten i ligan slutade därmed vid åtta raka matcher för Wimbledon men kunde lika gärna ha förlängts till nio om det nu inte varit för en viss nummer 9 i Bradford; James Hanson
Innan avspark så kunde vi svenskar som var på plats känna att det låg mycket förväntningar i luften även om vi visste att det skulle bli tufft där ute på planen idag. Bradford har ett mycket bra lag denna säsong och kom till dagens match på Kingsmeadow med endast en förlust i bagaget.
Neal Ardley hade, efter sena tester på fredagen, blivit tvungen att stryka Darius Charles och Dom Poleon från spel då de fortfarande hämmades av sina tidigare skador.
Ardley valde att starta med en 4-3-3 uppställning där Will Nightingale fick fortsatt förtroende och bildade mittbackspar med Paul Robinson som var tillbaka efter avstängning. Bulman, Reeves och Francombe startade på mittfältet och
på topp valde man att starta med Barcham, Elliott och Taylor.
Det var inte helt enkelt att hitta en lucka på Chemflow End att trycka in sig på när domaren blåste igång matchen.
Precis när vi funnit oss till rätta så kommer då duschen med vatten från Nordpolen och sköljer över oss på läktarna.
Lyle Taylor slår en bakåtpassning från mittcirkeln menad för Dannie Bulman som dock kommer på mellanhand och bollen går istället fram till Bradfords Jordy Hiwula som sätter upp ett hiskeligt tempo med bollen mot mål. En passning ut på kanten till Nicky Law som spelar tillbaka bollen, snett inåt bakåt, tillbaka till Hiwula som skjuter in 1-0 bakom en chanslös James Shea i Wimbledonmålet.
Skottet ändrar nämligen riktning då Paul Robinson slänger ut ett ben i ett desperat försök att blockera skottet från Hiwula.
1-0 till Bradford i den 3:e matchminuten.
Vad är det som händer?
Wimbledon försöker sedan få igång sitt egna spel. Vi på läktarna märker efter ett tag att Wimbledon faktiskt kan utmana Bradford när man vinner boll på mitten och ser till att Andy Barcham får utrymme på kanten.
Det är högt tempo, intensivt och riktigt underhållande fotboll vi får se ute på planen.
Bradford är dock hyperfarliga när dom ställer om för kontringar och längst fram lurar 193 cm James Hanson redo att hugga när bollarna kommer.
I den 17:e matchminuten får Wimbledon frispark en bit in på Bradfords planhalva. George Francomb lyfter in den i straffområdet och kalabalik utbryter då ingen lyckas få kontroll på bollen.
Tom Elliott drar får plötsligt bollen framför fötterna och drar, från ingen vinkel alls, iväg ett hårt skott rakt upp i nättaket bakom en oförberedd Colin Doyle i Bradfordmålet.
1-1 i den 18:e matchminuten.
Tom Elliott är mycket bra även i denna match, river sig loss från sin markering med jämna mellanrum, sliter kopiöst, vill ha boll och gör sig ofta spelbar. Tyvärr är inte Lyle Taylor lika pigg utan fastnar allt som oftast med bollen på Bradfords försvarare. Ju längre halvleken pågår desto mer börjar huvudet hänga på Lyle och det ser lite uppgivet ut.
Andy Barcham fortsätter dock att hitta luckor med sina inspel och verkar, som vanligt, inte känna av någon trötthet alls.
Bradford håller dock ihop försvaret föredömligt och bjuder inte Wimbledon på några misstag.
En synnerligen välspelad fotbollsmatch som det efter 45 minuter mycket rättvist står 1-1 i.
Inga byten görs i pausvilan av Ardley utan samma manskap äntrar planen när domaren blåser igång den andra halvleken.
Wimbledon visar direkt i inledningen av andra halvlek att man tänker gå för seger och pressar Bradford högt upp i banan men tyvärr tar det, precis som i första halvlek, ofta stopp när Lyle Taylor får bollen och skall försöka ta sig förbi Bradfords försvarare.
Bradford har å andra sidan dragit ner på sitt tempo och går inte framåt speciellt ofta.
Matchbilden blir då rätt absurd under ca 10 minuter där det mer påminner om en match i tungviktsboxning i vilken Bradford är den gamle mästaren som utmanas av en yngre utmanare i form utav Wimbledon.
Spöklik stämning på läktarna där det är helt tyst och nervositeten börjar nu bli påtaglig.
Personligen är jag vid det här laget hur nöjd som helst med en poäng och vill helst att domaren blåser av matchen omedelbart så mina nerver kan sluta slå dubbelknutar på sig själv.
Så kommer då plötsligt öppningen i den 68:e matchminuten.
Andy Barcham (vem annars?) har slitit sig loss och driver upp med bollen mot Bradfords mål. Jake Reeves har samtidigt gjort en löpning in till vänster i straffområdet och serveras en delikat passning av Barcham.
En helt överspelad Josh Cullen i Bradford gör ett försök till brytning men får istället kontakt med Reeves som går i backen.
Ingen tvekan från domare Tim Robinson som blåser i pipan samtidigt som han visar på straffpunkten.
Billig? Ja, absolut men jag har sett domare blåsa för betydligt billigare saker i mina dagar.
Lyle Taylor tar hand om straffen och sätter den i samma hörn som när han missade straffen mot Swindon. Bradfords målvakt chansar dock i det andra hörnet så den här gången blir det mål.
2-1 till Wimbledon i den 68:e matchminuten.
Nu blir det helt plötsligt fart på Bradford som gör sitt sista byte och forcerar mot Wimbledonmålet.
Otroligt slarvigt spel helt plötsligt från båda sidor och mängder med halvchanser skapas från båda håll.
Den sekvens som nu följer i 78:e matchminuten har jag tittat på videoupptagningar ett antal gånger och kan helt enkelt inte förstå varför domaren blåser straff för Bradford.
James Shea i Wimbledonmålet har precis boxat undan bollen men inte bättre än att den bara kommer någon meter ut i eget straffområde. Bollen ligger still helt öppet och Shea gör då en tokrusning mot den. Samtidigt har Bradfords Matthew Kilgallon också fått syn på bollen och kommer även han framrusande mot bollen. En sekunds tvekan från Kilgallon gör att han missar bollen och skjuter i luften för att sedan handlöst falla i backen när han inser vad som hänt. James Shea blir syndabock då domaren menar att det var han som rev ner Kilgallon oh blåser straff för Bradford.
Fram stegar James Hanson och sätter straffen iskallt i mål utan chan för Shea.
2-2 i den 78:e matchminuten.
Mycket tyder på att Ardley redan annonserat sina byten innan Bradford får straff för nu gör Wimbledon först ett dubbelbyte där Tom Elliott och George Francomb får ge plats åt Tyrone Barnett och Tom Beere och bara minuten efter byts Lyle Taylor ut mot Chris Whelpdale.
Ett klassiskt lidande tar nu sin början för oss Wimbledonsupportrar på plats. En poäng ÄR bra nog denna dag och nu vill vi bara att klockan skall gå fort, fort framåt mot siffran 90.
Den assisterande domaren visar upp en tavla som avslöjar 6 minuters tillägg.
När klockan står på 90+2 kommer Bradfords Stephen Derby med boll på högerkanten och slår ett inlägg mot Wimbledons straffområde som inte ser speciellt märkvärdigt ut. En lunkande James Hanson i Bradford kommer ensam med Paul Robinson i Wimbledonförsvaret och behöver knappt sträcka på sig för att nå högst och nicka ner den i James Sheas högra hörn.
3-2 till Bradford när klockan står på 90+2.
Det blir helt tyst på hemmasektionerna och först drabbas man av den stora tomheten inombords innan ilskan och förtvivlan kommer som ett brev på posten.
En sista chans till kvittering kommer när matchuret står på 90+5. En frispark slagen från egen planhalva av James Shea skarvas via ett antal huvuden fram till Tyrone Barnett som nickar ner den mot mål. Tiden står still på arenan för några sekunder innan vi ser bollen smita strax utanför den vänstra stolpen.
Ridå ner, Godnatt, Adjö......
Det var en slumpboll som slutligen avgjorde matchen till gästernas fördel då ett inlägg hittade in i boxen som James Hansson nickade in i mål på "old-school target player" manér.
Så lite skilde lagen åt idag och Wimbledon behöver absolut inte skämmas för sin insats idag trots förlust.
Vi stod upp riktigt bra och det är ingen skandal att förlora mot ett så pass bra lag som Bradford City.
En helt fantastisk dag fick vi tillresta svenskar uppleva på det hela taget ute i Kingston denna oktoberlördag 2016!
WOMBLE TILL I DIE!
