AFC Wimbledon - Sutton United0 - 1
Matchrapport/Reserapport: Håglöst AFC Wimbledon förlorade South London derbyt mot Sutton United.
Det som skulle bli en riktig folkfest inför 8 568 åskådare hemma på Plough Lane slutade med en förnedrande 1-0 förlust mot lokalrivalerna Sutton United för The Dons.
Sällan har väl en resa över till de brittiska öarna känts så meningslös och bortkastad som den gjorde lördagen den 15:e oktober 2022.
Efter att ha gått upp i grisottan (03:45) för att hinna med morgonflighten till Heathrow så hade jag sannerligen önskat mig mer av laget jag varit trogen sedan 1988.
Allt började ju dock så bra med strålande solsken som gjorde att humöret steg och tröttheten försvann när jag klev på tunnelbanan i Bayswater för att ta mig ut mot Wimbledon med District Line.
Jag skulle ju möta upp några vänner, i vanlig ordning, på puben The Leather Bottle en bit bort från Plough Lane klockan 13:00.
På vägen passerade jag för första gången parkbänken utanför arenan med en av sagofigurerna från The Wombles som utsmyckning.
Arenan från utsidan samt en av The Wombles som parkbänk iförd AFC Wimbledon halsduk.
Väl framme vid puben mötte jag upp med b.la. "Goodie" och hans dotter Bethany som dagen till ära rest ner från Leeds tillsammans med sin pojkvän för att bevittna derbyt på plats.
Min vana trogen undvek jag i största möjliga mån att anamma det engelska sättet att dricka pints på utan nöjde mig helt sonika med att stillsamt läppja på en enda.
Inflationen hade dessutom nått england så priset på löjliga £ 6.40 gjorde även det valet att dricka med måtta enkelt.
Klockan hade nu närmat sig 14:30 så det var hög tid att bege sig mot arenan då vi visste om att det skulle bli mycket folk på läktarna idag.
Far och dotter är förväntansfulla på The Leather Bottle
Vid insläppet till South Stand ringlade sig kön lång men det gick förvånansvärt snabbt att komma in på arenen så man sedan kunde leta sig fram till rätt plats på kortsidan bakom målet.
Stämningen var magisk och arenan fullkomligen badade i den brittiska höstdagens strålande solsken.
Sicken inramning!
Arenan fylld med åskådare samt solsken!
En blivande klassiker skulle vi snart få bevittna då ju Sutton var det första laget vi mötte efter återuppståndelsen i en vänskapsmatch på Gander Green Lane den 10:e juli 2002.
Nu var så timman slagen för vårt första ligamöte någonsin och ny historik skulle förhoppningsvis kunna nedtecknas med fördel oss efertr slutsignalen.
Vår manager, Johnnie Jackson, hade endast gjort en ändring jämfört med förlustmatchen förra lördagen mot Walsall då
Paris Maghoma startade istället för Lee Brown.
Detta betydde att man flyttade ner Ryley Towler i backlinjen igen och därmed spelade en 3-5-2 formation.
När så domaren för dagen, Carl Brook, blåser igång matchen så gör vi supportrar allt i vår makt för att bära fram spelarna direkt med sång, ramsor och häcklande av motståndarna.
Riktigt, riktigt bra stämning på arenan och nu väntade vi ju bara på ett ledningsmål också.
Sutton börjar dock förvånansvärt piggt och möter våra spelare högt upp i planen vilket gör att vi kör fast med våra två forwards som inte får någonting att jobba på alls.
Harry Pell på vårt mittfält verkar nästan överdrivet taggad och får redan i den 13:e matchminuten ett gult kort då han gått alldeles för hårt in i en duell.
En första chans kommer för Sutton i den 23:e matchminuten då Donovan Wilson provar att placera in bollen till höger om Nik Tzanev i Wimbledonmålet.
Nik sträcker dock ut ordentligt och tar hand om bollen efter vissa problem.
The Dons har faktiskt inte haft ett enda organiserat anfall utan försöker desperat att komma igenom Suttons placeringssäkra backlinje med mindre lyckade resultat.
I den 30:e matchminuten får The Ú's en billig frispark strax utanför vårt straffområde en bit till vänster sett från vårt mål.
Den slås in i myllret av spelare framför vårt mål och där det blir kaosartat när Jack Currie samt Nik tzanev kolliderar med varandra vilket gör att Nik tappar ut bollen till en fristående Craig Eastmond som drar upp den i nättaket bakom Nik Tzanev.
Vilda protester följer nu från de våra eftersom man menar på att Jack Currie blev knuffad av en Suttonspelare i momentet när han kolliderar med Nik och således borde vi blivit tilldömda en frispark.
Domare Brook viftar dock avvärjande mot The Dons spelare och godkänner målet utan den minsta tvekan.
1-0 till Sutton i den 30:e matchminuten.
Väldigt oväntat men inte desto mindre smärtsamt. Sura uppstötningar börjar så smått komma upp i strupen och runt omkring sprider sig missnöjet över läktarna då AFC Wimbledon inte har en aning om hur man ens skall komma till en vettig målchans.
Riktigt uselt spel och när signalen för halvtidsvilan ljuder hörs spridda burop lite här och var från vår sektion.
I halvtidsvilan tar jag en liten förfriskning på vår pub inne på arenan och stöter ihop med en del gamla bekanta som gärna ställer upp för att posera framför mobilkameran.
Gamla bekanta ansikten i halvtidsvilan på baren The Phoenix inne på arenan.
Det känns dock inte som om någon riktigt tror på en vändning då vi ju vet av erfarenhet att vi sällan lyckas med en sådan bedrift.
Absolut ingenting tydde heller på det i slutet av halvleken så nu kan det väl bara bli bättre?
Det är så dags för andra halvlek och där vi nu skall få bevittna när ny historik skrivs som jag babblade något om tidigare i texten.
Visst kommer historia att skrivas men inte av sådan karaktär man hoppats på som Wimbledon-supporter.
Nä, istället skall historieböckerna vittna om när vi åstadkom absolut INGENTING på planen utan irrade istället runt som nyvakna höns och lyckades få ett, Ett, ETT! skott på mål under hela andra halvlek.
Lidandet är enormt för oss trogna supportrar när vi inser att vi nog sällan presterat sämre där ute på planen än vad vi gör för tillfället.
Vad fan........Jag har ju faktiskt lagt ner en hel del pengar på den här resan och bemödat mig med att gå upp 03:45 så lite mer "fighting-spirit" kan man ändå kräva av de våra.
Stämningen som var så magisk strax före avspark har nu istället bytts ut mot en alltmer frustrerad och smått agressiv stämning av det tryckta slaget.
Vår manager gör absolut ingenting han heller för att agera och visa för spelarna vad han vill att dom skall göra.
Ett dubbelbyte i den 70:e matchminuten för att kunna få lite mer offensiva kvaliteter ute på planen leder inte till någonting alls utan istället är Nik Tzanev förmodligen vår bäste spelare för dagen där ute på planen och räddar oss från större förlustsiffror faktiskt.
I den 88:e matchminuten gör Johnnie ett sista byte då han låter den unge Quaine Bartley få komma in på planen istället för Isaac Ogundere.
Fem minuters tillägg annonseras av fjärde domaren och här skulle ju vi egentligen vara så övertända av adrenalin att kvitteringen bara måste komma men istället är det Sutton som har dom farligaste avsluten och är betydligt närmare att göra 2-0 på övertiden.
När domaren blåser av dödsmässan så är det till ackompanjemanget av massiva burop och agressiva tillrop från oss supportrar.
Det finns liksom gränser för vad man tål som hängiven Womble och nu var den passerad med råge.
Så förtvivlat idéfattiga, vilsna, rädda och stillastående har jag faktiskt aldrig sett oss uppträda ute på en fotbollsplan och då har jag ändock ett antal matcher bevittnade på plats i bagaget att jämföra med.
Fy fan.....
Jag tar mig ut från vår sektion och möter upp med "the-one-and-only" Mr Titters samt en riktig hardcore-supporter vid namn Rob och som jag sprungit in i ett antal gånger tidigare.
Stämningen är allt annat än munter och jag är både trött, hungrig och lättirriterad med tillhörande huvudvärk nu dessutom.
Helt meningslöst att försöka finna någon tröst i detta massiva elände så jag avslutar samtalen rätt abrupt och hoppas det blir en bättre tillställning den 8:e november när jag återkommer för att se den uppskjutna matchen hemma mot Leyton Orient.
Glada miner trots nederlaget från Rob och Mr. Titters!
Går genom klubbshopen på vägen ut och blir ståendes framför denna affisch ett tag medan jag mumlar något om..."Jo du men tjena minsann....vadå The Greatest Story In Football.....i helvete heller!".
Falsk marknadsföring
Det är nu med blytunga steg och ett lätt duggregn som följeslagare jag styr mina steg mot tunnelbamnestationen Wimbledon Park.
Ett sällan skådat debacel fick man uppleva och om sanningen skall fram hade jag lätt klarat mig utan den erfarenheten eftersom jag redan vet hur det känns att förlora.
Däremot väntar jag fortfarande på att få uppleva en seger på vår nya arena då jag nu är uppe i tre förluster samt en oavgjord på de fyra matcher jag bevittnatt på plats hittills.
Fan vad det svider inombords nu efter att spelarna verkligen pissat på oss supportrar som ÄR OCH ÄGER klubben.
Glöm aldrig att ingen spelare eller manager är större än vad fansen runtom på läktarna är.
Nu är det bara att insupa den apokalyptiska stämningen på Wimbledon Parks ödsliga perrong i väntan på tåget tillbaka till Bayswater igen.
Godnatt och sov sött kära vänner!
Ridå ner även på Wimbledon Parks tunnelbaneperrong minsann!
Var det någon som sa något förresten om en ny resa till Plough Lane den 8:e november?
WOMBLE TILL I DIE!
