AFC Wimbledon - Accrington Stanley3 - 4
Matchrapport/Reserapport: Nedflyttningen är säkrad, se upp League Two för här kommer The Dons!
Den hypotetiska chansen till överlevnad i League One, som fanns före matchstart, pulvriserades snabbt till aska när AFC Wimbledon i lördags åkte på pumpen hemma mot Accrington Stanley.
27 matcher i rad utan seger i ligan blev det till slut för The Dons som därmed får inrikta sig på spel i League Two nästa säsong.
Var det oväntat? Nej, inte ett dugg då vi i princip redan fixat nedflyttningen inför lördagens avslutning mot Accrington hemma på Plough Lane.
Två SweDons, undertecknad samt "Nynäshamns-Kenneth" hade gjort resan över för att se säsongens sista match på plats.
Vi anlände London tidig eftermiddag men med olika flighter samt lite geografisk spridning på hotellen.
Kenneth skulle bo i Paddington medan jag själv hade bokat ett klassiskt "lopp-hotell" i Sheperds Bush.
Middag för två hade preliminärbokats till ca 18:00 lokal tid så det fanns tid över att ta tuben till Covent Garden innan för att dricka en belgare på The Lowlander Cafe.
Ett riktigt bra etablissemang visade det sig om man nu likt undertecknad råkar vara belgisk ölentusiast.
The Lowlander Cafe
Middag sedan på en helt ok Italienare i Paddington och efter att maten sjunkit undan lite avslutade vi aftonen på klassiska puben The Swan intill Bayswater Road/Hyde Park.
Tidig sorti dock med tanke på morgondagens tidiga avspark, 12:30 lokal tid, och vi bestämde oss för att ses 10:30 utanför entrén till Wimbledon station.
Strålande väder dagen till ära så promenaden ut till arenan andades både vårvärme samt optimism.
Väl framme vid Plough Lane började vi med att besöka "The Greatest Story Ever Told - Wimbledon In Sporting History" för att hämta upp en halsduk som jag beställt hemifrån innan resan.
Efter det letade vi oss fram till puben "The Leather Bottle" för att träffa en del kända ansikten över en pint innan matchstart.
Kenneth njuter i försommarvärmen.
Plough Lane från utsidan.
Samling på The Leather Bottle innan avspark.
Väl tillbaka på arenan tog vi så plats på South Stand - Movers End för att bevittna upplösningen av League One säsongen 2021/22.
Det fanns tydligen en mikroskopisk chans till överlevnad om vi skulle vinna med 5-0 samtidigt som Bolton slog Fleetwood med 4-0.
Gissa om det hoppet släcktes brutalt innan halvtidsvilan denna soliga eftermiddag ute på Plough Lane.
Vår manager, Mark Bowen, hade dagen till ära valt att ställa upp med en 4-3-3 uppställning och där två debutanter från ungdomsakademien lite förvånande fick chansen från start.
Mittfältaren Alfie Bendle, blott 17 år, med nummer 24 på ryggen samt ytterbreddaren Dylan Adjei-Hersey med nummer 27 på sin ryggtavla.
I övrigt inga överraskningar förutom då att vår värdelöse anfallare Sam Cosgrove blivit petad till förmån för Awokoya-Mebude.
När domaren blåser igång tillställningen så är det snart uppenbart att det blir samma gamla visa som kommer spelas upp:
Vi börjar optimistiskt och äger mycket boll, vi har förtvivlat svårt att komma till avslut, vi börjar bli lättlästa och tappar tempo ca 15 minuter in på halvleken, vi kommer med största sannolikhet snart släppa in ett mål.
I den 18:e matchminuten besannas även profetian när nummer 3 i Accrington, Jay Rich-Baghuelou, helt ostörd får avlossa ett skott en bit utifrån som seglar in i Nik Tzanevs högra kryss.
Sådärja!
1-0 till Accrington i den 18:e matchminuten
Det som sedan utspelas framför våra ögon är inget annat än ett stort skämt då vi viker ner oss fullständigt och är tvåa på precis allt.
2-0 kommer i 35:e matchminuten och strax innan halvtidsvilan så släpper vår darrige målvakt, Nik "Kiwi" Tzanev in trean också av bara farten.
Fy fan vad usla vi är och med all rätt buar faktiskt hemmapubliken ut spelarna när dom går av planen vilket är första gången någonsin vad jag kan komma ihåg från de matcher jag bevittnat på plats under alla år.
3-0 till Accrington i halvtid.
En första halvlek vi gärna vill glömma så snabbt siom möjligt.
Vi styr styr stegen mot puben inne på arenan, The Phoenix, och stöter då på den alltid lika trevlige Malcolm samt vår gamle vän Jim med sällskap.
Alla är rörande överens om att det är en riktig parodi på fotboll vi fått uppleva under första halvlek och att det kan bli riktigt pinsamt när vi närmar oss 90 minuter idag.
Kenneth och en riktig gentleman vid namn Malcolm ser nöjda ut trots halvtidsresultatet
När så spelarna kommer ut till andra halvlek så förvånar dom en minst sagt genom att bjuda på den kanske bästa fotbollen för säsongen under de inledande 20 minuterna.
Det kommer först en reducering i den 56:e matchminuten genom vär älskade Ayoub Assal och sedan en till bara två minuter senare genom Jack Rudoni så vips är ställningen 3-2 till Accrington.
I all iver efter att försöka kvittera springer vi dock bort oss och missar helt markering på Stanleys Jon O'Sullivan som obevakad nickar in fyran för Accrington i den 63:e matcminuten.
Hoppet för The Dons tänds sedan en smula igen då Jack Rudoni bara tre minuter senare gör sitt andra mål för dagen och reducerar till 3-4 i den 66:e matchminuten.
Det blir dock inga fler mål denna ödesmättade försommareftermiddag utan vi inkasserar vår 27:e match i rad utan seger när domare, David Rock, blåser av matchen inför de 7 839 uppgivna supportrarna som letat sig ut till Plough Lane.
Efter matchen hade det annonserats att utmärkelserna "Player Of The Year" samt "Young Player Of The Year" trots allt skulle delas ut utanför klubbshopen klockan 15:30.
Här kan man ju faktiskt starkt ifrågasätta timingen då vi precis blivit klara för nedflyttning och inte vunnit på 27 matcher.
Det blir även bitvis hätsk stämning när spelarna tågar in till prisutdelningen, omringade av klubbvärdar samt ordningsvakter, ackompanjerade av busvisslingar samt spridda burop som skanderas ut av en liten klick missnöjda supportrar.
Klubbens commercial director, Ivor Heller, är dock fast besluten att låta showen ha sin gilla gång och försöker bygga upp någon slags spänning inför utdelningen av priserna som båda tillfaller Jack Rudoni visar det sig sedan.
Jack Rudoni stoltserar med utmärkelserna "Player Of The Year" samt "Young Player Of The Year"
Spelarna lämnar sedan arenan snabbt men jag hinner dock få en liten pratstund med Darius Charles vars hemmatröja vi i SweDons sponsrat denna säsong.
Undertecknad tillsammans med SweDons egen spelare - Darius Charles.
Jag och Kenneth rundar sedan av dagen och säger tack och hej för denna gång innan vi styr stegen mot Wimbledon station.
Det var med blandade känslor i kroppen man fick uppleva lördagen onekligen då man å ena sidan gladdes åt att ännu en gång få ta del av engelsk fotboll på plats i Wimbledon men å andra sidan känna sorgen över att få se den kanske sämsta upplagan av AFC Wimbledon någonsin göra bort sig ännu en gång och tjonga ner oss i League Two.
Gissa om det nu behövs självrannsakan samt beslutsamhet av vår styrelse om vi tänkt oss kunna konkurera direrkt om en av uppflyttningsplatserna i tabellen när League Two skall avgöras ungefär vid denna tid om bra precis ett år.
Vi på redaktionen kommer naturligtvis följa händelseförloppen och publicera alla viktiga nyheter på Svenska Fans när väl Silly Season drar igång på allvar.
Nu tackar jag dock för mig och avslutar med den sedvanliga frasen för sista gången denna säsong:
WOMBLE TILL I DIE!
