- -
Matchrapport/reserapport: The Dons bjöd på vacker grisfotboll som även gav resultat.
Efter att ha spelat både destruktivt samt disciplinerat så bjöd AFC Wimbledon gästande ligaledarna Leyton Orient på en riktig käftsmäll när man vann med 2-0 hemma på Plough Lane i tisdagens kvällsmatch.
"Herrens vägar äro outgrundliga”
Från att förra lördagen med nöd och näppe klarat ett omspel mot amatörlaget Weymouth i FA-cupens första omgång så besegrade vi på tisdagskvällen serieledande Leyton Orient med 2-0 hemma på Plough Lane.
Låt oss backa bandet nu och ta allt från början…….
London-derbyt hemma mot Leyton Orient skulle ju egentligen spelats lördagen den 10:e september men ställdes in i samband med drottning Elizabeths bortgång samma helg.
När så nytt datum sattes till tisdagen den 8:e november så kollade jag snabbt upp om det möjligen var på en ledig dag i mitt jobbschema.
Det var det och jag började inte nästa pass förrän 12:00 på onsdagen den 9:e så visst skulle det gå att åka över på en blixtvisit.
Sagt och gjort;
Ryanair ToR för 309 SEK, en natt på Premier Inn ute vid Stanstead airport för knappt 500 SEK, Stanstead Express från flygplatsen till Liverpool Street Station ToR 300 SEK, matchbiljett 300 SEK och slutligen saker att dricka samt äta ca 400 SEK. Tunnelbanekortet till Londons transportsystem var redan välfyllt sedan mitt besök där för 4 veckor sedan. Ett snabbt överslag gav då en slutnota på ca 2000 SEK vilket kändes helt ok.
Efter att gått upp ca 04:30 hemma i Stockholm så hade jag nu avverkat flygresan samt transporten in till centrala London och stod i detta nu utanför Liverpool Street Station med en cigarett i handen alltmedan jag funderade över hur jag skulle tillbringa de dryga nio timmarna som fanns till förfogande innan avspark.
Morgonstund har guld i mun. Vacker utsikt dock på väg mot Stanstead Airport.
Jag bestämde mig först för att ta en promenad längs med Minnenas Aveny då jag för typ 25 år sedan hade två goda vänner som delade bostad i Dalston/Hackney inte alltför långt från Liverpool Street.
Jösses vad området hade förändrats sedan sist jag var där. Hackney ansågs ju på den tiden inte vara den kanske säkraste stadsdelen att vistas i efter en viss tid på dygnet men nu såg man att pengarna samt hipsters-kulturen gjort entré.
En något märklig känsla att se sig omkring bara för att, konstigt nog, konstatera att jag nog saknade det ruffiga och skitiga lite faktiskt.
Efter lite letande hittade jag slutligen Pearson Street, där mina polare bodde, och passande nog låg det numera ett fik tvärs över gatan där den lokala off-license butiken legat tidigare vilket gjorde att en full-english snart fyllde hålet i magen.
Engelsk husmanskost i Hackney.
Efter detta strosade jag i sakta mak ner mot Tower Bridge för att sedan gå längs med vattnet mot Holborn där jag tänkte vila ut ordentligt med kanske mer mat och definitivt dryck på en av mina favvo-pubar; Princess Louise.
Välbehövlig vila på Princess Louise.
Efter att ha vilat benen i nästan två timmar på puben var jag så redo för strid.
Mot Plough Lane!
Jag hade stämt träff med några bekanta på puben inne på arenan en timma före avspark och gick igenom vändkorset in till Plough Lane med två minuters marginal.
Efter att ha druckit en Smirnoff&cola, pratat med mina vänner om förväntningarna inför matchen samt analyserat laguppställningen som nu släppts var det så dags att tränga sig upp på South Stand-Movers End läktare för avspark.
Here we go again!
Vår manager, Johnnie Jackson hade gjort en ändring från förra matchen mot Weymouth då nu Ethan Chislett fick chansen från start medan Courtney Senior började på bänken.
När domare Robert Lewis blåser igång kvällens tillställning så tar det inte lång tid innan Leyton visar varför dom leder ligan och bara förlorat en match hittills. Det går vansinnigt fort när The O’s attackerar och man använder föredömligt hela planen.
Vi blir ordentligt tillbakapressade den första kvarten men utan att någon riktigt het målchans dyker upp för gästerna.
Istället kommer det helt oväntade ledningsmålet för The Dons då Josh Davison hittar Ayoub Assal ute på vänsterkanten.
Ayoub viker in i planen mot mål, skjuter ett skott som lite turligt ändrar riktning då bollen tar på Leytons Tom James för att sedan leta sig in i mål bakom keepern Lawrence Vigouroux.
1-0 till AFC Wimbledon i den 19:e matchminuten och vild glädje på läktarna såklart.
Efter ledningsmålet så ser vi ett fantastiskt disciplinerat The Dons stå upp ordentligt under ledning av kvällens gigant ute på planen Harry Pell.
Det är säkerligen inte så vackert spel vi bjuder på om man nu är t.ex. Leytonsupporter men ack så effektivt.
Ett väl samlat The Dons ger Nik Tzanev uppbackning vid en hörna för Leyton
I den 35:e matchminuten kommer återigen Ayoub Assal med fart ute på vänsterkanten och viker, på ett nästan identiskt sätt från 1-0, in i planen och skjuter ett hårt samt välplacerat skott mot mål som målvakten tvingas blockera.
Returen letar sig ut till ingen mindre än Harry Pell som curlar in 2-0 i det vänstra krysset bakom en chanslös Lawrence Vigouroux.
Mycket, mycket vackert!
2-0 till The Dons som även blir halvtidsresultat.
Snabbt ut från läktaren för att stilla nerverna med lite nikotin samt snabbanalys av första halvlek med mina bekanta.
När andra halvlek startar så är man mentalt förberedd på att det kommer vara en ohygglig press från Leytons sida vilket det ju också blir.
Vi håller dock ihop lagdelarna föredömligt och där Harry Pell verkar vara överallt hela tiden. Fantastisk insats från hans sida denna afton.
Ju längre tiden går desto mer frustration kan man ana hos motståndarna.
Dom var helt enkelt inte förberedda på att inte komma igenom med sina anfallare som dom ju har gjort hittills under säsongen.
I den 60:e matchminuten byter Johnnie Jackson in George Marsh och tar ut en rätt sliten Paris Maghoma.
Leyton gör kort därefter ett dubbelbyte och där en av inhopparna, Jordan Brown, ger gästerna lite hopp i slutet av matchen då han rullar in reduceringen. Tror alla…..men linjedomaren har uppmärksammat en foul och vinkar avvärjande med flaggan. Huvuddomaren diskuterar kort med sin kollega innan han signalerar frispark för Wimbledon istället för mål.
Nu rinner sinnet över för både en och två Leytonsupportrar och slutet av matchen blir en aning trist då bengaler kastas in på planen där bortaklacken står.
Tumult utbryter på läktaren men polisen är snabbt på plats och avhyser ett antal Leytonsupportrar från platsen.
Johnnie Jackson passar även på att göra ett taktiskt byte då Isaac Ogundere kommer in istället för Ayoub Assal.
Det blir 10 minuters tilläggstid innan domaren blåser av matchen inför, imponerande, 8 000 åskådare.
The Dons vinner så alltså över ligaledarna med 2-0!
På det hela taget inget att skämmas över då vi visade prov på riktigt grisigt, tillknäppt och destruktivt spel som i detta fall enbart skall ses som positivt då vi inte vek ner oss en tum efter att ha gjort 2-0.
Spelar vi såhär fortsättningsvis kommer vi med lätthet att hålla oss kvar i League Two och avancera i tabellen.
Men, men…..luttrad som man har blivit vid det här laget kan vi lika gärna förlora med 3-0 i nästa match mot Salford City lördagen den 12;e november.
Klockan hade plötsligt blivit ”bråttom till Stanstead Express” så jag messade tack och hej till mina vänner för att ta mig till Tooting Broadways tunnelbanestation med raska steg.
När jag så äntligen släckte sänglampan på mitt hotellrum så kändes det i benen att det varit en ohyggligt lång dag men samtidigt var det så värt alla krämpor att äntligen fått uppleva en seger på vår nya arena.
Det är ju sådana här ögonblick vi supportrar hoppas på och lever för när allt kommer omkring.
WOMBLE TILL I DIE!
