Oxford - AFC Wimbledon
0 - 0

Matchrapport/Reserapport: Utomjordiskt målvaktsspel räddade en poäng till The Dons.

Vi lämnade Kassam Stadium utanför Oxford i lördags med en poäng som var så där härligt oförtjänt vunnen och till största delen vår målvakt, Aaron "Rambo" Ramsdales, förtjänst. Nu är det bara en ynka poäng upp till säker mark i tabellen på min ära!

Det slumpade sig så att jag befann mig i London den gångna helgen i ett helt annat ärende än att gå på fotboll egentligen.
En dag var dock vigd åt egen aktivitet i tidsschemat så under lördagen tog jag en avstickare till Oxford för att vara på plats när The Dons gästade Kassam Stadium.

Det blev en tidig morgon då jag först åkte ut till Leyton för att hedra en av fotbollens största eleganter och trendsättare tillika pionjär som banade väg för färgade spelare på landslagsnivå:
Mr Laurie Cunningham
Mitt i den pittoreska Coronation Gardens står Herr Cunningham staty och denna kylslagna morgon fick han under en kort stund värma sig med en scarf från FA-cup finalen 1988 runt halsen medan undertecknad förevigade ögonblicket med mobilen.
Laurie Cunningham gjorde nämligen ett inhopp för The Dons i finalen -88 då vi som bekant slog Liverpool med 1-0.

Efter denna välgärning så var det dags att ta sig mot Paddington Station för vidare resa mot Oxford med tåg.
Jag hade bokat biljett med god tidsmarginal eftersom jag hört av b.la. Henke här på redaktionen att det tar sin lilla tid att komma ut till Kassam Stadium och dåligt med kommunikationer.

Inga missöden inträffade under den korta resan till Oxford utan strax före 11:30 så befinner jag mig flanerandes i denna lärdomens och roddens vagga.
Jag hade sett en notis på sociala medier att det eventuellt kunde vara lite supportrar som befann sig på puben "The Four Candles" som låg ca 10 minuters promenad från tågstationen så jag styrde helt enkelt stegen ditåt.
En mycket tjusig pub med två våningar visade dets sig vara och efter att ha beställt in en Guinness så gick jag upp till övervåningen för att se om det var några välkända färger på plats kring borden.
Döm om min förvåning, fastän det egentligen är så självklart, när jag får syn på den svenskälskande schlagerexperten "Mr Titters" med sällskap sittandes vid ett av borden.
Ett mycket kärt återseende på min ära och en lagom mängd öl som uppvärmning inför matchen blev det också.

När klockan blivit närmare 13:00 så begav jag mig mot High Street för att se om någon buss med beteckningen 3A stod på plats redo för avgång ut mot Kassam.
Det gjorde det minsann så snart var man då på väg genom Oxfords centrala delar ut mot stadsdelen Blackbird Leys där Kassam Stadium är belägen.
Ingen trafik alls så resan gick betydligt snabbare än jag räknat med, knappa 30 minuter, i mitt tidsschema.
En klar men kylslagen lördag var det och nu började det kännas en aning bitigt så en pub med lite värme skulle suttit fint att slinka in på.
Men......icke.......allt som finns är ett nöjeskomplex beläget tvärs över gatan från arenan sett med bowling, bio, äventyrsgolf samt två-tre "family concept" restauranger.
En sportbar fanns det också men där blev man inte insläppt då det var knökfullt redan.
Istället intog jag en fettdrypande burgare samt kaffe vid ett av matstånden längs arenan medan jag knatade mot bortasektionens biljettlucka för att hämta ut min biljett.
Fler och fler Wombles började nu samlas och stämningen var på uppåtgående, helt klart, kylan till trots.

Kassam Stadium är så motbjudande, både till sin design och sitt geografiska läge, att man förstår varför alla envisas med att ta bilen ut till arenan. Snabbt ut och därifrån utan att behöva tillbringa en sekund mer än nödvändigt i detta deprimerande landskap.
Arenan saknar dessutom en kortsida och istället för en läktare ligger där istället en enorm parkeringsplats med plats för 2000 bilar.
Illasinnade rykten vill göra gällande att ägaren inte hade råd med fler än tre läktare när bygget av arenan väl satt igång och därav en nödlösning i form utav en parkeringsplats de luxe.

Det plingar plötsligt till i telefonen och dagens laguppställningar dyker upp på skärmen. Inga större överraskningar förutom att Rod McDonald saknas helt i truppen och ersätts av Terell Thomas. Något måste hänt Rod i sista sekund och vi hoppas att det inte är av det allvarlgare slaget då vi behöver honom och hans fina försvarsspel såhär i slutet av säsongen.
Så öppnar man även insläppet till bortasektionen och eftersom det börjar bli riktigt kylslaget så glider jag in till den minimala baren för att avnjuta en kopp varm kaffe tillsammans med en Guinness upphälld i den sedvanliga plastmuggen.
Det fylls raskt på med mer folk och uppe på läktaren är det redan välfyllt med sittande åskådare eftersom det enligt matchvärdarna inte är ok att bilda någon ståplats klack.
Som väntat blir det ohållbart när mer och mer folk pressar på nerifrån så en till sektion öppnas upp vilket gör att trycket lättar avsevärt. Ingen bryr sig om de numrerade platserna heller för den delen utan här skall vi minsann visa att det är Wombles On Tour som är på besök med hela 1301 personer i sitt följe!

Fotbollsmatchen:
Det blev ett långt lidande denna eftermiddag och förutom en bra chans för James Hanson redan i den 8:e matchminuten så hade vi ärligt talat ingenting mer framåt.
Oxford tog över redan en bit in på den första halvleken och sedan var vi satt under konstant press resten av matchen.
Vi blev helt enkelt tvugna att spela defensivt för hur mycket det än tar emot att säga så var Oxford riktigt, riktigt bra och spelade med stort självförtroende.
Skillnaden idag mellan oavgjort och förlust med två-tre mål stavas helt enkelt A-A-R-O-N R-A-M-S-D-A-L-E.

Han gjorde denna eftermiddag några av de svettigaste räddningar jag sett på länge b.la. när Oxfords Luke Garbutt skall sätta den i öppet mål i matchminut 36.
På något utomjordiskt vis hinner Aaron dit med fingrarna och det blir för ett ögonblick helt tyst på arenan innan vi 1300 på bortasektionen unisont stämmer upp i "Raaaaamboooo" "Raaaaambooo".
Andra halvlek blir om ännu mer enahanda med spel mot ett mål.
Vi gör det dock bra och håller positionerna väl samlade. All heder till vår backlinje som också gör ett jättejobb denna dag och jobb är det mycket av kan jag lova er!

Självklart borde Oxford vunnit denna match så en poäng känns som en seger onekligen när slutsignalen äntligen ljuder.
Fetknoppen Karl Robinson, numera Oxfords manager, visar sedan prov sitt dåliga omdöme då han skall läxa upp en av våra materialförvaltare som tydligen inte ville/kunde ta i hand när pösmunken sträckte fram den efter matchen. Hur orkar karln med sig själv egentligen?

Nu blickar vi framåt mot Långfredag och Bristol Rovers hemma på Kingsmeadow Ground. En poäng upp till säker mark med fyra matcher kvar att spela gör att jag ta mig fan tror vi grejar det här till slut ändå!

WOMBLE TILL I DIE!