Matchreaktion från Chelsea (2) - Club América (1)
Chelseas försäsongsmatchning gick av stapeln under söndagsmorgonen, mot mexikanska Club América. Här kommer en sammanfattning och tankar över matchen som spelades på Allegiant Stadium, Las Vegas.
Första Halvlek
Chelseas startelva (3-4-2-1): Kepa Arrizabalaga, Malang Sarr, Thiago Silva (C), Trevoh Chalobah, Ben Chilwell, Conor Gallagher, Ross Barkley, Kenedy, Callum Hudson-Odoi, Kai Havertz, Hakim Ziyech.
Club América satte prägel på matchen direkt med sin frenesi och kampvilja. Det Mexico City-baserade laget visade att de inte såg matchen som någon träningsmatch, utan gick in i alla tacklingar med fullblodigt allvar och klagade på domarna med latinamerikanskt manér, samt skapade huvudbry för Chelsea med sin höga press. Man kan säga att det mexikanska laget hade relativ hemmaplansfördel, med 170 mil till Las Vegas, och det visade sig tydligt på läktaren, där ena kortsidan vilt hejade på sitt lag och stundtals bejublade varje passning. Publiksiffran landade på dryga 47 000, mer än 5 000 fler än Stamford Bridges kapacitet, på en försäsongsmatch.
Club América satte tonen på matchen, men de sporrade sannerligen även Chelsea att höja sin intensitet. Kanske var det att brassen kände sig nära hemtrakten, men Kenedy visade på en imponerande energi och hårdhet i sitt spel som verkade smitta av sig på resten av laget, till en början. För Chelseas första kvart visade inga spår av oskärpa - vilket hade kunnat förväntas efter en matchhiatus på nästan två månader -, men intensiteten sjönk tids nog, dels för att The Blues drog av på takten, dels för att de blev hårt pressade av Américaspelarna, vilket för det mesta mynnade ut i väldigt lite, och mållöst i halvtid kändes logiskt.
Gallagher var en annan spelare som sken på ett karakteristiskt vis, men som även visade tecken på att ha tillagt nya strängar till sin båge. Conor parades med en långt från idealisk mittfältspartner i Ross Barkley, då ingen av engelsmännen stormtrivs i en djupare mittfältsroll. De parades om att styra uppbyggnadsspelet och att gå fram, och det resulterade i ett relativt funktionellt mittfält, om än inte mycket tack vare Barkley. Conor hade sin betecknade energi genom hela första halvleken. Han vann flera dueller och skapade även halvlekens bästa målchans på sitt patenterade sätt, genom att läsa en américansk sidledspassning på ett Kantélikt vandel för att sedan lägga en snabb djupledspassning till Kai Havertz fötter, som tyvärr missade på kort avstånd från målvakten - vilket börjar bli en oroande trend under tyskens Chelseakarriär. Men vad vore en Gallagherhalvlek, utan några missriktade passningar och onödiga frisparkar med medföljande ost. Det var dock inte bara gamla vanor för Conors del, han visade också ett mycket större lugn med bollen närmare eget straffområde och var betydligt mer delaktig i spelet jämfört med hans säsong i Palace, där han ofta höll sig borta från uppbyggnadsfasen för att sedan ta smarta löpningar in i fickorna. Därtill försökte han sig på en Pogbaliknande flack halvvolleypassning till Chilwell, som dock visade sig svår att kontrollera för den nyss korsbandsrehabiliterade vänsterwingbacken. Gallagher gjorde förra månaden en intervju med klubben, och hade då en självkritisk hållning. Bland annat nämnde han att bli bättre på att vara medveten längre ner i planen, och att förbättra sin spelblick. Det är fortfarande tidiga stadier, men med Gallaghers arbetsmoral hade det inte varit förvånande om han har jobbat hårt på dessa saker under sommaren.
Den unge engelsmannen är väl medveten om vad han behöver slipa på.
Men stjärnan av halvleken - om man kan utse en sådan i en så innehållslös tillställning - går tveklöst till Callum Hudson-Odoi. Cal visade prov på att hårt arbete belönar sig, då han har arbetat gediget för att bli skadefri och lägga på sig muskler, vilket ni kan läsa mer om i en färsk intervju med Chelsea, som har översatts av signatären. Så fort Callum fick bollen visade han sin framåtvilja, och allt som oftast fick det lyckade resultat. Samspelet med Kai Havertz var fruktsamt, likt många gånger förr, då de kombinerade fint på en touch i straffområdet. Det förekom rotationer mellan Odoi och Chilwell genom hela halvleken, där båda spelarna visade sig bekväma både i en inverterad och en utdragen roll. Det är verkligen natt och dag att se en vänsterytter kombinera med Chilwell jämfört med Alonso. Även om Alonso har sina stunder och gjorde en bra insats idag är han oftast i osynk med sina lagkamrater.
Andra halvlek
Chelseas elva (3-3-1-2-1): Marcus Bettinelli, Emerson, Ethan Ampadu, César Azpilicueta, Marcos Alonso, Jorginho(C), Reece James, Mason Mount, Timo Werner, Michy Batshuayi, Christian Pulisic.
Den andra halvleken var betydligt mer actionfylld. Det tog bara tio minuter innan Timo Werner både hade missat och suttit ett fritt läge framför mål i samma spelsekvens, vilket berövade Reece James på ännu en assist. Reece kanske kände sig hämndlysten, för fem minuter senare innebar en oväntad och orutinerad bakåtpassning till Bettinelli - som som förväntat hade positionerat sig utanför målet - att Marcus hade berövats på en nolla. Därefter följde ett böljande spel. Det skedde stora omväxlingar både på och utanför gräset, då Chelsea hade bytt ut varje spelare på plan och Club Américafansen växlade från brittisk banter till trummor och pyroteknik. Det hela kokade ner i en festlig, karnivalliknande tillställning där, vem annars än Mason Mount, krönte matchen. Efter fint förarbete från Marcos Alonso lade Mason upp bollen med högerfoten utanför straffområdet, lite till vänster om målet, samt vände upp kroppen för skottberedskap, och tog sedan en lätt touch med höger yttersida för att undkomma en täckande försvarare, för att till sist avsluta vackert med både skruv och hårdhet i den bortre gaveln. Spelarna var så frikostliga med positionsbyten att det stundtals var klurigt att avgöra vilken formation som spelades i andra halvlek, men utställd landar i ett 3-3-1-2-1, där den huvudsakliga skillnaden från Chelseas vanliga 3-4-2-1 system var att Mount lämnade tvåmannamittfälet och lät Jorginho sköta det själv. Det visade sig vara en väldigt gynnsam roll för Mase, där han spelade i en liknande position till den han briljerade i säsongen 20/21, som kopplingsdon mellan mittfält och anfall.
Turbo Timo hade atypiskt nog vindarna med sig i skottögonblicket, är det ett tecken på att oturen vänder?
Christian Pulisic var en annan ljusglimt i Chelseas andra halvlek. Kanske var det hemmaplansfördelen som hjälpte, eller så var det rollen Pulisic spelade. Med utgångsposition till höger, fick Pulisic mandat att ta sig in i plan och ta emot bollen i centrala positioner för att transportera den långa sträckor. Mark Pulisic, Christians pappa, har pratat om hur Pulisics bästa position faktiskt är centralt offensivt mittfält på Alex Goldbergs podd The Byline, och det är rättvist att säga att dagens insats delvis vidimerade Marks ställning. Som betraktare var det härligt att skåda, för Pulisic visade glimtar av vad som gjorde honom så lovande innan skadorna bromsade hans framfart, med en aggressivitet i sitt spel och orädsla för att utmana. Om han kan ta sig tillbaka den formen kan han fortfarande bli en viktig spelare i Tuchels bygge, och Boehly lär nog se en hel del marknadsföringspotential i sin landsman.
En spelare som undertecknad tippade att bli försäsongens Trevoh Chalobah, imponerade också stort. Ethan Ampadu tog över efter O Monstro - vilket resulterade i att kaptensbindeln förflyttades från brassen till den Brasilienfödda italienaren Jorginho - och fyllde den luckan sömlöst. Ampadu har ett lugn, en passningsfot och en spelförståelse, som gör att han har kapaciteten att vara fullgod avlastning till både Silva och Jorginho under kommande säsong. Han visade även sin mångsidighet när han stundtals bytte position med Jorginho när Chelsea hade bollen.
Ampadu kan fylla två avbytarroller samtidigt nästa säsong.
Överlag var kvaliteten på fotbollen, men särskilt stämningen, över förväntning. 45 minuter i benen kommer nog göra gott för samtliga 22, även om intensiteten i matchen må ha varit högre än Tuchel och spelarna förväntat sig. Fortsättnignsvis har Chelsea matcher mot Charlotte och Arsenal på torsdag 01:00 respektive söndag 21:00, innan de reser till Italien för att möta Udinese fem dagar senare, också med avsparkstid 21:00. Matcherna visas på C More i Sverige, och utanför Sverige kan de ses på Chelseas hemsida samt 5:th stand appen.
