Merseyside derbyt är störst - en nostalgisk återblick till 60-talet
Steven Gerrard och Phil Neville är två kaptener som bär på över 100 år av stolta traditioner.

Merseyside derbyt är störst - en nostalgisk återblick till 60-talet

Fotboll handlar om vad som sker idag. Visst, det kan säkert stämma, men ibland blir vi närsynta för det finns fenomen som är långt större. Merseyside-derbyt är ett sådant stort fenomen mellan två lag med över 100 år av storhet. Vi söker oss därmed tillbaka till 60-talet, då framtidsoptimismen var stor, varven lönsamma, Beatles dominerade popscenen, en viss uppkomling vid namn Bill Shankly slängde ur sig oneliners och Everton stod för klass, finess, stil och framgång.

Alan Ball (1966-71) var en av de allra främsta i ett mittfält som kunde spela kalsongerna av vem som helst. Alan Ball, Howard, Kendall och Colin Harvey höjde mittfältsspelet till en nivå som gjorde fotbollen till skön konst. Ball deltog i hela 13 derbyn och gjorde fem mål på ärkerivalen. Han hänvisar själv till Anfield Road som en av hans ”lyckoarenor”.
 
”Jag skulle ge 15 år av mitt liv för att få spela i ett derby igen.”
 
Han jämför även med London-derbyn.
 
”Jag spelade också i London-derbyn för Arsenal, men de matcherna är inte ens i samma liga som Merseyside-derbyn. Morgonen inför en match påminde mig om hur jag kände på julafton som barn. Spänningen och uppbyggnaden var nästan för mycket. Det är supportrarna hos de båda klubbarna som gör dessa matcher till vad de är.” 
 
Howard Kendall (1967 – 74 som spelare) hänvisar till samma unika atmosfär och har ett eget minne som slår det mesta, då han gjorde det enda målet när Everton besegrade Liverpool på Goodison Park 1968. Det skulle bli hans enda mål i ett derby trots sina 13 matcher.

Colin Harvey (1962-74 som spelare) gjorde 20 matcher och ett mål. Målet kom när vi krossade Liverpool med 4-0 på Anfield 1964. Faktum är att han kunde lika gärna ha spelat i Liverpool – hemska tanke – eftersom han blev inbjuden för att provspela 1962 och givetvis ville Liverpool ha honom, men bad att han skulle återkomma inom en vecka. Under den tiden hann han dock även provspela för oss och valde givetvis den blå sidan. Sannolikt hade en familj som bestod av Everton-supportrar viss betydelse i hans beslut.
 
När Kendall, Ball och Harvey gjorde motståndarna yra i mössan med sitt kreativa mittfältsspel, och kunde ge begreppet ”köpa en korv” liv för hela mittfältsuppsättningar hos motståndarna, så var det mittbacken Brian Labone (1957- 71) som ansvarade för att hålla ihop försvaret. Han såg egentligen aldrig fram emot dessa matcher. Pressen och spänningen var nästan för mycket.
 
”Att vinna ett derby är mycket, mycket tillfredsställande och du går som om du var tio feet lång i en vecka. Att förlora är ett helvete. Så enkelt är det, och du vet att det kommer att bli det ena eller det andra när du springer ut för avspark.”
 
Brian Labone spelade trots detta i hela 19 derbyn, men det blev inget mål. Å andra sidan är nog de mål han hindrade Liverpool att göra oräkneliga.
 
Längst fram huserade även ”The Golden Vision” Alex Young (1960-68). Skotten som enligt otaliga Everton-supportrar egentligen var betydligt bättre än Lancashires andra kreativa stolthet – George Best. Young gjorde nio derbyn.
 
Vi får inte heller glömma Roy Vernon (1960-65) med fyra derby-mål på bara fyra matcher.  Johnny Morrissey (1962-72) gjorde tre mål på 17 matcher och var en centralgestalt för Everton under många år.  
 
Längst bak stod Gordon West, en stabil målvakt som hamnade lite i skymundan för storheter som Gordon Banks och Pat Jennings.
 
Det finns många London-derbyn, ja, det finns många derbyn över huvudtaget, men det finns bara ett riktigt stort Merseyside-derby. Slaget om Stanley Park, har varit, är och förblir det största i fotbollsvärlden.

Källa: Michael Heatley och Ian Welch, "The Great Derby Matches Liverpool vs Everton - A Complete Story of the Fixture. 1996. Published by Dial House.
  

Per Malmqvist Stoltskribentper@gmail.com@permalmqvist2010-10-16 22:08:00
Author

Fler artiklar om Everton

Bland finstämda pianon, Newcastle-spelare och en världsberömd materialförvaltare