Min resa till Walsall, Part II
I del två kommer jag gå igenom mina upplevelser från matchen mot Swindon samt lite av det som hände efter matchen.
Det var en underbar stämning tack vara de 9089 åskådarna på läktarna, säsongens högsta publiksiffra. Hela 3590 bortasupportrar hade sökt sig till Bescot för att stötta sitt lag att säkra en playoffplats.
Matchen närmade sig avspark och de båda supporterlägren varvade sånger vilket skapade en fin ljudkuliss och en elektrisk känsla i luften.
Michael Flynn frångick sin 3-5-2 uppställning till favör för 4-4-2 där han ställde upp med Carl Rushworth i målet och framför honom en fyrbackslinje bestående av Hayden White, Donervon Daniels, Manny Monthé och Reece Devine. De fyra på mittfältet bestod av Emmanuel Osadebe på högerkanten, Liam Kinsella och Jack Earing centralt och Tyrese Shade på vänsterkanten. På topp fanns George Miller och Brendan Kiernan.
Matchen började men man såg tidigt att Swindon hade mer att spela för då dom skulle säkra en playoffplats vid seger. Walsall hade inget att spela för annat än äran och att erbjuda hemmapubliken på en fin underhållning.
Det dröjde inte länge förrän Swindon hade en boll i nätet bakom Rushworth när Swindon vände spelet från vänsterkanten ut till högerbacken Egbo som avancerade ostört från mittlinjen in i Walsalls straffområde där han fintade bort försvaret och avlossade ett skott som Jack Earing kastade sig och täckte. Bollen hamnade dock hos McKirdy som lugnt och behärskat placerade bollen i det vänstra krysset bakom en chanslös målvakt.
Inte den starten Walsall önskat sig men man såg direkt när Egbo avancerade med bollen att det skulle bli farligt. Försvarsspelet var under all kritik och flera Walsallspelare misslyckades vinna närkamperna för att förhindra Egbo att nå straffområdet.
Swindon fortsatte sätta Walsalls försvar på prov gång på gång utan att få in bollen i mål. Ibland fick de stora ytor när både mittfält och försvar misslyckades att sätta press på bollhållaren vilket gjorde att det mer eller mindre såg ut som de lämnade stora gator och hål i försvaret för Swindonspelarna att agera i.
Det skulle bli ett snäpp tyngre i den 25 minuten när Swindon utökade till 2–0 och återigen var Walsalls försvar osynligt när Payne fick bollen vid mittlinjen och helt ohotat fick han komma ända fram till straffområdeslinjen där han provade ett avslut som gick mot det högra krysset och in bakom Rushworth som återigen var chanslös att kunna rädda skottet.
Två mål på grund av mycket svagt försvarsspel från Walsall och man förstod redan där att det int skulle bli någon vinst eller ens oavgjort från säsongens sista match.
Än värre skulle det bli på stopptid när Donervon Daniels satte in en tackling på en Swindonspelare som höll på att komma fri med målvakten. Daniels tackling tog bort benen på anfallaren och domaren tvekade inte en sekund utan blåste för straff och delade ut ett gult kort till Daniels.
Payne som gjorde 2–0 målet tog hand om straffen och satte en bredsida den mot den högra stolpen. Rushworth var nära att få en hand på bollen men nådde inte ända fram och Swindon hade tagit ledningen med en ointaglig 3–0 ledning redan i första halvlek.
Andra halvlek bevakade Swindon sin ledning och kontrollerade matchen rätt bra. Brendan Kiernan hade ett avslut i ribban. En annan situation där ett fint inlägg från vänsterkanten var på väg mot Miller men både Kiernan och Miller sökte samma yta i straffområdet och krockade med varandra.
Flynn försökte ändra matchbilden genom att byta ut Devine och ändra till en trebackslinje men det blev ingen direkt skillnad på matchbilden. Han bytte in unge Jack Shaw som återigen fick några minuter på planen.
I slutminuterna bytte man även in Matt Sadler istället för Monthé mest för att han skulle få bli avtackad av hemmafansen då Sadler officiellt lägger skorna på hyllan för att satsa på sin tränarroll istället.
Walsall var svaga att utnyttja fasta situationer och man skapade inga farligheter varken på hörnor eller frisparkar. Swindon kontrollerade matchen mer eller mindre från första minut och en stor del av de 3590 bortasupportrarna invaderade planen när domaren blåste för full tid.
Efter att publiken lämnat planen kom båda lagen ut för att tacka sina fans för den gångna säsongen. För Walsalls del tog säsongen slut här men för Swindon väntar playoffslutspel där de kommer spela mot Port Vale i första rundan.
Med en besviken men ändå förväntad känsla satt jag kvar på läktaren tills den var mer eller mindre tömd. Jag ville få en stund för mig själv att ta in arenan en sista gång innan jag lämnade för baren bakom läktaren. Plötsligt kände jag en knackning på axeln och det var en Walsallsupporter som frågade om jag var han från Sverige. Vi satt och pratade en stund om matchen och annat tills en matchvärd kom och meddelade att läktaren var stängd så vi fick lämna.
Med en pint i handen försökte jag förstå vad som gick fel under matchen men bestämde mig för att släppa det för den gången. Återigen hittade jag de personer jag slog följe med från Birmingham och nämnde att jag skulle träffa Simon som driver Youtube kanalen WalsallFanTV men han befann sig i en annan del av arenan, 1888 Lounge dit jag inte hade access.
Strax före matchstart var stämningen på topp.
Tack vare min lokala guide (i den randiga tröjan längst till höger på bilden ovan) lyckades jag ändå komma in i den lokalen och hittade tillslut Simon som jag fick ett samtal med.
Här var det utdelning av priser till spelarna och jag fick även möjlighet att få foton med några av spelarna som trots förlusten och en misslyckad säsong ändå tog sig tid för supportrarna för både foton och korta samtal.
Målvakten Carl Rushworth
Player of the season och publikfavoriten Liam Kinsella
Försvararen Hayden White
Rory Holden som är påväg tillbaka från sin knäskada
Försvararna Rollin Menayese och Stephen Ward
Efter en stund kom Tom Heslop, som tog emot mig när jag kom till arenan och gav mig rundvandringen innan matchen och frågade om jag ville gå ut på planen och det tackade jag naturligtvis ja till. Helt plötsligt stod jag nu i mittcirkeln och kände på gräset. Ett stort ögonblick att få beträda gräsmattan och efter lite foton och ytterligare någon till pint i baren blev det dags att ta tåget tillbaka till Birmingham.
Känslan när man får beträda gräsmattan utan banningorder
Då resan hem till Sverige var på måndag hade jag hela söndagen ledig att strosa runt Birmingham och besöka en del pubar.
Måndagen kom och dags för göra sig redo att lämna Birmingham och bege sig hem till Sverige igen. Efter återigen en lång och avslappnande frukost i en närmast tom restaurang på hotellet satte jag mig för att kolla info om hemresan. Ett meddelande på Messenger dök upp från en vän med info att det tydligen var kaos på flygplatsen med långa köer, närmare 1km lång kö till säkerhetskontrollen.
Jag satt och bevakade nyhetsflödet där man hade direktrapporter med jämna mellanrum. Jag bestämde mig för att checka ut och bege mig mot flygplatsen även om mitt flyg inte skulle gå förrän 15.40 på eftermiddagen.
Väl på flygplatsen hittade jag kön till Eurowings incheckningsdisk. Trots att det var över 3 timmar kvar tills mitt flyg skulle gå chansade jag och ställde mig i kön. Efter en lång väntan kom jag fram och frågade om det var ok att checka in trots att det var en timme till incheckningen för mitt flyg skulle öppna. Efter ett telefonsamtal så fick jag OK från personalen bakom disken och med boardingcardet i handen satte jag av till säkerhetskontrollen.
Vid det här laget hade de långa köerna försvunnit, eller försvunnit, dom sträckte sig inte utanför flygplatsbyggnaden nu utan man fick i alla fall stå inomhus och köa. Efter ca 30-40 minuter kom jag igenom säkerhetskontrollen och det visade sig att jag kommit genom den med över 2 timmar till godo tills mitt flyg skulle avgå. Det blev en lång väntan och det blev än längre när det kom besked att flyget var 40 minuter försenat.
Väl på flyget gick det utan problem och fram tills nu hade allt gått som smort och inget problem hade funnits sedan jag lämnade Gävle på fredagen. Jag hade dock mina farhågor att det skulle bli problem när jag nådde Arlanda. På förmiddagen fick jag ett VMA meddelande på grund av en brand i Uppsala som orsakade att tågen var inställda.
Jag lyckades efter mycket om och men ta mig till Gävle och strax efter 01.30 var jag äntligen hemma i Gävle igen.
Trots att det blev förlust i matchen och problem att ta sig hem från Arlanda så blev det ändå en mycket lyckad resa. Jag kommer definitivt att återvända till Walsall så fort jag får chansen och väntar ivrigt på release av nästa säsongs spelschema som normalt släpps någon gång i juni.
Alla jag träffade var mycket vänliga och hjälpsamma och det var även något jag hört andra säga som åkt över att man blir mycket väl mottagen och snabbt kommer in i fotbollsfamiljen och jag kan bara instämma i det.
Det var just att träffa andra Walsallsupportar samt övervinna min egen rädsla att resa själv som gjorde att jag tog beslutet att åka. Jag hade på förhand förberett mig på en förlust i matchen så det kom inte som någon större chock men besviken blir man ju alltid när man inte vinner.
