Moltas krönika - mina vänsterbackar
Pat van den Hauwe tacklar som man gjorde på åttiotalet.

Moltas krönika - mina vänsterbackar

Premiär för ny krönikör på Everton Svenska Fans. Moltas Malm kommer att skriva krönikor tagna ur djupet av Evertons rika historia, men inte tveka för att vara ytlig och egensinnig i valet av skildringar. Han börjar med den svåra relationen till de vänsterbackar som - tyvärr - påverkat honom allra mest. Nedan skriver Moltas mer. Hälsningar Everton-redaktionen

Spelade Angry Birds med ungarna och kunde inte låta bli att fundera över hur länge flugan att kasta fåglar med slangbella kan hålla i sig. Längre än utsvängda jeans på 70-talet? Eller kommer de snabbt att glida in i en värld av små fundamentalistiska celler i stil med de som envisades med att gå i Mah-Jongkläder, leva i kollektiv och göra truppgymnastik? Inte undra på att jag har sovit dåligt den senaste tiden.

Ja, det blir en del referenser från sjuttio- och åttiotalen i mina krönikor. Mest för att jag formades då och i likhet med en cementhäck är jag omöjlig att omforma när allt stelnat – vilket dessutom går snabbt – utan att slå sönder min världsbild.

Nå, ovan tankar förde mig givetvis in på ämnet vänsterback. För det ska vara en vänsterback i år. Leighton Baines dominerar, kreerar och får mig att tänka på min relation till Evertons vänsterbackar från förr.  

Vänsterbackar från min uppväxt

Jag växte upp med Pat van den Hauwe och John Bailey. Jag beundrade Andy Hinchcliffe och suktade tillbaka till gamla goda tiden då Everton var rika och fashionabla och vår vänsterback Ray Wilson var med och vann VM i fotboll 1966. Men frågan är om någon av dem övertrumfar Leighton Baines? Tveksamt. Men det som saknades i fotbollskunnande fanns i övermåtta på andra områden…

John Bailey springer ärevarv efter Evertons FA-cupseger mot Watford 1984. På huvudet har han en stor cylinderhatt med Evertonemblemet och ett par gigantiska glasögon som någon supporter kastat ned till honom. Bailey är en galning. Eller en gamäng. Skillnaden är hårfin.

Lika hårfin som en plats i startelvan, för det är inte osannolikt att managern Howard Kendall redan gick i tankarna om vem som skulle ersätta den gode Bailey. Redan nästa säsong blev Pat van den Hauwe – en om möjligt ännu galnare personlighet – den som förpassade Bailey till bänken och senare ut från klubben. Van den Hauwe visade sig yngre, kraftfullare och mer anpassad för åttiotalets tuffa spel än John Bailey, vars förmågor mer vilade på en hyfsad vänsterfot, medan det svaga tacklingsspelet var förödande för en back på den tiden.

Psycho Pat

Smeknamnet Psycho Pat sa det mesta om van den Hauwe. En kille med ena foten i den undre världen och den andra i vodkan. Ideliga utom- inom- och sidäktenskapliga affärer. Men han hade den gyllene förmågan som varje brittiskt fotbollslag – särskilt på den tiden – krävde. Han hade förmågan ”to mix it”. En term som innebär att det gäller att blanda fotbollsspelandet med en mer cynisk tuffhet på planen i syfte att skrämma motståndarna, eller åtminstone pinka in sitt revir. Everton hade en fantastisk kombination av ”mix it” under de gyllene åren i mitten av åttiotalet. Andy Gray, Graeme Sharp, Peter Reid, Kevin Ratcliffe, van den Hauwe och Neville Southhall var killar som älskade att mixa på och kunde dessutom lira boll.

Den legendariske målvakten Neville Southall menade dock att van den Hauwe var en ganska så harmlös pussycat, men noterade också att vänsterbacken ibland inte närvarande på träningar under perioder då Psycho Pat fokuserade på sponken.

Southall är i och för sig en av de som alltid har fört John Baileys fana högt, och än idag har svårt att se hur backar som Leighton Baines skulle kunna överträffa John Baileys smekande vänsterfot. Faktum är att Southall i sin biografi menar att Bailey nog var bäst av dem alla. Och då är jag inte helt säker på att han begränsar sig till alla vänsterbackar i Evertons historia… Tror inte Southall skulle sett Roberto Carlos som något hot för Bails. Southalls åsikter tar ibland lite annorlunda vägar än vad som är brukligt. Bland anna anser han att Iker Casillas är en medelmåtta… Och visst, om man ska vara snäll, så kan verkar ju Jose Mourinho hålla med…  

Centerforwarden Graeme Sharp var den som fick hålla lite koll på Psycho Pat som hade en förmåga att låta blicken vandra sent på kvällarna efter några öl för att scanna av vem det var som var ute efter honom. En hel del bråk fick avstyras av Sharp, men han kunde ju inte alltid rädda den gode van den Hauwe, vilket det finns otaliga exempel på.

Intermezzo i Los Angeles

Evertons sommarturneringar under Howard Kendall var minst sagt livliga. Under en flygresa mot Nya Zeeland och Australien blev hela laget (utom Neville Southall som inte drack eller dricker alkohol) så onyktra att det hela urartade så till den grad att under omtankningen i Los Angeles tillkallades polis för att tala laget tillrätta. När polisen frågade efter den ansvarige kom managern Howard Kendall glidande – väl så vinglig - med fläckar på skjortan efter att Kevin Sheedy (en irländsk vänsterytter med den känsligaste vänsterfoten i Evertons historia) kastat vin på sin manager efter en diskussion om något. Men droppen som fick medpassagerare och kabinpersonal att tillkalla polis hade tydligen varit när någon spatserat fram och tillbaka genom flygplanet, endast iförd skjorta och inget undertill. Denne någon skall ha varit van den Hauwe, men lagkompisarna hade inte varit tillräckligt nyktra för att vara säker på sin sak, vilket också inkluderade van den Hauwe själv, som i sin biografi endast konstaterade att det inte var ett orimligt påstående, då han gjort något liknande under sin tid i Birmingham City… men han var inte säker, eftersom han inte kunde minnas.

Ett annat typiskt van den Hauwe-problem var när han fick en sexuellt överförd sjukdom som faktiskt var livshotande och – under mycket hysch hysch – tvingade honom till en längre ”skadefrånvaro” , då det krävdes behandling. Han lyckades dock övertala sköterskan att smuggla ut honom från sjukhuset till en pub som drevs av den gamle Everton-spelaren Gary Jones. Det slutade med att van den Hauwe blev så pass onykter att han trillade av barstolen, vilket inte förkortade hans frånvaro.

Psycho Pat var en gränslös person, vilket ledde till ett destruktivt leverne med för mycket alkohol, otrohetsaffärer och umgänge med undre världen, något han också mycket öppet och detaljerat beskriver i sin biografi.

Men han var en klippa på vänsterbacken och när så krävdes flyttade han gärna in som mittback. Trots detta sörjde jag nog inte sådär extremt mycket då han lämnade för Spurs och ett liv i London och giftermål med en viss Mandy Smith.

John Bailey och Pat van den Hauwe var mina vänsterbackar. De som råkade vara aktiva när mitt intresse för engelsk fotboll intensifierades under tonåren. Folk säger att man väljer inte sina föräldrar, och detsamma gäller med sina vänsterbackar.

Moltas Malmskribentper@gmail.com@permalmqvist2013-01-21 01:39:00
Author

Fler artiklar om Everton

Bland finstämda pianon, Newcastle-spelare och en världsberömd materialförvaltare