Mourinhos jakt efter stabilitet
Chelseatränaren hade för två år sedan en vision om en långsiktig och framgångsrik era vid rodret över klubben som han vid sitt tidigare äventyr inte fick vinna precis allt med. Portugisens framtid talades då om i 5-10 år, nu talas det i media match till match. Här är mina tankar om situationen.
En junieftermiddag för 28 månader sedan satt José Mourinho på Stamford Bridge, han hade då återvänt till klubben han förälskats i ett decennium tidigare. Denna gång pratade han inte här och nu utan han kom för att styra rodret i klubben under en lång tid framöver. Det viktiga var en långsiktig plan och stabilitet. Detta var en önskan från Chelseas syrelse och det långsiktiga tänket skulle gå hand i hand med de finansiella fair play-reglerna. Mourinho berättade att detta skulle vara en ny erfarenhet, en annorlunda situation men något han vill uppleva. Portugisens troféskåp var vid det laget redan välfyllt med de mest åtråvärda pokalerna från de bästa ligorna, nu erbjöds en ny utmaning.
Chelsea hade vid det laget gått tre säsonger utan premier league-titeln, José Mourinhos namn hade under flera månader sjungits på Stamford Bridge och Chelseapubliken var i eufori över att den mycket impopuläre Rafa Benitez fått gå och den specielle återanställts. Ett ungt och spännande Chelsea skulle nu formas till en vinstmaskin.
Lite mer än två år har gått sedan den där junidagen 2013 och Chelsea har på några månader gått från topp till botten. Mourinho befinner sig i sin livs största sportliga kris, bollarna studsar stolpe ut, domarna vill inte blåsa de blå straffarna, FA har tröttnat på portugisens utspel, läkaren saknar spelförståelse och de annars så stabila pjäserna som alltid varit självskrivna i startelvan har tappat både självförtroende och form. Detta bär Mourinho på axlarna när han idag lämnar Cobham, Chelseas supermoderna träningsanläggning, och det har nog inte frångått någon att Chelseas styrelse spänt upp giljotinen, vid ett oönskat resultat mot Liverpool så kommer nog huvuden rulla. Efter tio matcher i ligan har Mourinho ett sämre facit än David Moyes hade i Manchester United under säsongen 13-14. Chelseas ägare Roman Abramovic har sparkat managers för bra mycket mindre.
Allt eftersom resultaten uteblivit har också Mourinho förändrat om mer i sin startelva. Både Matic och Hazard har fått sitta bänk och flera yngre spelare har fått testa sina ben (Loftus-Cheek, Bertrand Traore, Kenedy). Mourinhos trupp behöver en injektion och kanske kan det vara just dessa unga spelare som kan göra det oväntade, ge den extra energin. För varje förlust som kommer blir skutan svårare att vända och definitionen av idioti är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.
Det finns inga lätta matcher i ligan, Premier League är svårare än någonsin tidigare. Att titeln under de sju senaste säsongerna har titeln bytt ägare varje gång är ett bevis på detta. Mourinho är dock kanske den tränaren i världen som om någon kan tillåtas ha en dålig säsong, hans facit talar för sig själv och han är den mest framgångsrike tränare Chelsea någonsin haft. Chelsea kan likt Manchester United överleva en utanför titelracet, de kan också överleva ett år utan Europaspel, frågan är om Abramovic skulle tillåta detta. För Mourinho skulle detta kunna bli en säsong för reflektion, självinsikt och långsiktig förändring, kanske blir Mourinho mer ödmjuk, kanske kan Chelsea få vara den där lilla hästen igen denna säsongen? Två år har gått sedan Mourinho pratade långsiktighet och stabilitet, under de kommande veckorna, månaderna så kommer vi få att få se om Chelseas styrelse delar Mourinhos tankar.
