När fotbollen blir oviktigt viktig
"Han levde för sin fotboll på ett så föredömligt sätt att resten av oss bleknade i hans skugga."
Med tunga steg släpar jag mig ut från arbetet och påbörjar vandringen hem. Det har snöat i en timme nu i Skåneland och flingorna har lagt sig som ett täcke på marken denna måndag. Månen på himlen väcker liv i de mörka molnen på ett magiskt sätt och reflekterar vackert ljuset i snön som nu pryder både vägar, tak och träd. Kvällen är underbart vacker men stegen känns jobbiga, inte bara på grund av det ogenomtänkta valet av joggingskor, utan också för att hjärtat idag är extra tungt att bära.
Det är inte många ute så här dags men paret som rastar sin labrador tror att det är tårar av köld som rinner ner längst mina kinder när de möter mig på stigen. Och det är lika bra det. Idag är en bra dag för att för att fälla en tår. Dagen då fotbollen blev oviktigt men samtidigt viktigare än någonsin. För även som jag just nu inte kan bry mig mindre om att vårt kära Chelsea ligger på 14:e plats i ligan så är det exakt så han inte hade velat att jag skulle känna.
Han levde för sin fotboll på ett så föredömligt sätt att resten av oss bleknade i hans skugga. Så även om jag just nu brottas med paradoxala känslor måste fotbollen leva vidare. För hans skull. För allas skull. Och vi har mycket att lära.
Det är på grund av sådana som honom som fotboll är så kul och det är för människor som honom som jag valt att engagera mig i den utsträckning jag har gjort. Det handlar inte bara om hur han nästan varje gång jag skrev en lite djupare text, en krönika eller ett blogginlägg, var där och la en positiv kommentar av uppskattning. Ibland i själva artikeln, ibland på forumet och ibland till mig direkt. Det handlar inte bara om hur det värmde lika mycket varje gång. Det handlar om hur han fick mig att tycka om och uppskatta fotbollen än mer och hur det avspeglas i resten av livet. Genom glädje, värme och gemenskap.
När jag fortsätter min vandring hem denna iskalla vinternatt tänker jag på sist vi träffades. Det var i samband med ligacupfinalen förra året. Vi bodde på samma hotell och åt frukost ihop. Vi pratade om fotboll och om livet. Vi hamnade i djupa diskussioner om huliganism som ledde oss in på ämnen som alkoholism och skönhetsoperationer. För med honom kunde man prata om vad som helst. Tiden bara flög iväg. Han frågade hur det var med min dotter och jag visade honom en bild. "Hon är så bedårande söt" sa han.
För det var sådan han var. Han lärde mig om fotboll och om livet. Inte bara det ena. Och det är så det borde vara. För allt för många glömmer bort det sistnämnda.
Historierna om hur han berikat andra människors liv har ikväll gått varma och jag har läst den ena godhjärtade handlingen efter den andra. Från människor i alla åldrar, av olika nationer och av olika klubbtillhörighet. Inte ett öga torrt.
Jag är snart hemma. Det har tagit extra lång tid idag. Det blir kanske så när man vandrar med tungt hjärta. Mina skor är blöta in på huden och det känns som att jag går i konstanta vattenpölar, men det har jag inte ont av. Jag förbluffas snarare av hur otroligt vacker denna kväll är. Månen strålar klart och tydligt bakom de mörka molnen och det tycks mig som att himmelen är ovanligt blå ikväll. Blå för Chelsea. Blå för Djurgården.
Jag torkar mina tårar och lyfter min hand mot skyn som om jag skulle hålla i en pint. Jag vet att jag har hela CSS bakom mig när jag säger 'skål "Mr Bonetti" och tack för allt du gett oss'.
Denna text är en hyllning till CSS:s populäraste medlem Mats Ronnerstam som lämnade jordlivet hastigt och på tok för tidigt måndagen den 18/1 2015. Undertecknat har fått Mats söner Christian och Patrics godkännande att publicera texten och mina tankar idag är framför allt med dessa fantastiska grabbar. All kärlek och styrka skickar jag er väg.
