Neville Southall – sophämtare och världsmålvakt
Historien om en av de bästa målvakterna någonsin - Neville Southall.
På 1980-talet fanns flertalet lysande brittiska målvakter. Det rådde ett överskott som dagens förbundskaptener endast kan drömma om. I England kämpade Peter Shilton och Ray Clemence om platsen mellan stolparna, vilket gjorde att fina målvakter som Joe Corrigan och Phil Parkes aldrig fick någon chans. Nordirland hade Pat Jennings och i Wales fanns den målvakt som under en period nog var bäst i världen – Neville Southall.
Det är alldeles för sällan Southall nämns när de fantastiska målvakterna från 80-talet lyfts fram gentemot dagens betydligt mer medelmåttiga burväktare. Hans meriter borde tala för sig själva, men till skillnad från Pat Jennings och Peter Shilton fick han aldrig visa sina konster i ett EM- eller VM-slutspel. Dessutom en av Tipsextra-tidens stora profiler med hela 21 matcher i det klassiska tv-programmet, vilket är mycket, då de flesta sällan kom upp i tio matcher under perioden 1969 - 1995 då Tipsextra gjorde engelsk fotboll till en del av den svenska folksjälen.
Jag växte upp som Everton-supporter och under 80-talet började vi plötsligt vinna titlar och ingen var bättre än Neville Southall. I min värld växte den store keepern till en idol vilken jag dyrkade med enorm intensitet. Som den lugna och konflikträdde människa jag ändå var – och är - så tog jag det mesta med ro, men ve den som kritiserade Neville Southall! Då brann det till, eftersom han för mig är den allra främste målvakten genom tiderna.
Här följer Neville Southalls historia.
Merseyside, i mitten av 80-talet
Han står lutad mot ena målstolpen. Håret är som vanligt nästan som klistrat mot pannan. Mörkt. Lite lockigt. Lagkamraten och centerforwarden Graeme Sharp trycker frustrerat till allt han har. Bollen går mot andra stolpen. Men den store, till synes otymplige målvakten, förvandlas från luns till panter och kastar sig snabbare än de flesta hinner blinka mot andra målstolpen och tar skottet.
Efter ett tag var det endast Neville Southall själv som tyckte de där skojerierna var underhållande. Englands - kanske Europas bästa - lag med idel landslagsspelare kunde inte överlista en målvakt som så uppenbart lekte med dem på träning. Sharp själv kommenterade det hela med att det nästan var omöjligt att sätta bollarna bakom Southall och att hans retsamma spratt var rätt själsdödande.
En levande motsättning
Träningsnarkomanen med en kropp som kändes nästan orimlig för en idrottsman vars förmågor byggde på extremt snabba reflexer. Hela karln såg ut som en motsättning, vilket han också var.
”I was – and am – an outsider in the sport that made med famous, very few people understood med, and over time I became a sort of caricature… Over the years I´ve been cast as many things: grumpy, unsociable, obsessive, crank, lothario, genius, legend, miserable, idiosyncratic, troublemaker, rebel, oddity, maverick, patriot, sad, loner, sullen.”
Och samtidigt som han kan hålla med om att ovan beskrivningar mycket väl kan stämma in, vill han även lyfta fram:
”… father, teacher, theatre buff, book addict, history obsessive, among many others. My former team-mate Pat Nevin once described me as The
Classic eccentric with a complex character”
Southall ville med sin biografi The Binman Chronicles lyfta på locket för andra sidor av hans liv för att visa vem han egentligen är med tanke på alla etiketter han fått under årens lopp. Frågan är dock om det blev tydligare..?
Uppväxten
Lite av förklaringen kan vi nog finna under uppväxten i Llandudno. En scouser-tät del av Wales. Pappa Fred skadades svårt under andra världskriget och hade nedsatt lungfunktion. Det hindrade honom inte från att röka som en borstbindare och hänga rätt mycket på puben, vars ägare – Norman Jones - kände Howard Kendall, då manager i Blackburn Rovers.
”Norman told me that he (Neville Southall) was a local phenomenon and that his father drank in his pub.”
Pappa Fred var ”a bit of a character”, känd av många, gillade att provocera och argumentera. Mamman var däremot tystlåten och blyg. Neville Southall blev en intressant kombination av de två.
Southall trivdes inte i skolan och var rätt liten till växten. Ganska snart siktade han in sig på andra saker än en akademisk karriär. Målet var att bli brevbärare. Fotbollen spelades hela tiden vid sidan om. Det var passionen, men han hade egentligen aldrig en tanke på att det kunde leda till försörjning, förrän han gick till Bury och då var han ändå drygt tjugo år gammal. Istället jobbade han vid sidan om med alla möjliga saker, mest som grovjobbare på byggarbetsplatser men också som sophämtare.
”He is the one”
Howard Kendall åkte därmed till Cheshire där Southall spelade för Winsford United i en amatörliga. Aldrig någonsin skulle han få uppleva synen av en sådan råtalang och har senare berättat att det är få gånger i livet man ser en spelare för första gången och direkt kan konstatera: ”He is the one”.
Tyvärr var prislappen på 6000 pund för hög för Blackburn och Southall gick istället till Bury.
Southall blev inte långvarig i Bury. När Howard Kendall 1981 anställdes som manager för Everton FC agerande han snabbt för att säkra Neville Southalls namnteckning.
”Do you want a drink”, var det första Kendall frågade.
När Southall berättade att han var helnykterist (teetotaller) resulterade det i en blick från Kendall som utstrålade att den walesiske målvakten nog ändå var från en annan planet. Howard Kendall var som spelare i Everton en legendar, men han skulle bli än större som manager då han ledde laget under deras största framgångsperiod genom alla tider. Han satte samman ett lag med extremt starka karaktärer. Ledartyper på var och varannan plats. Social förmåga var en efterfrågad egenskap, och då utifrån Kendalls definition, det vill säga orädd och uttrycksfull på plan såväl som utanför.
Han såg med misstänksamhet på spelare som inte gillade en rejäl runda på stan. Ritualen med nya adepter var att ta med dem ut för champagne, öl och vad de nu ville ha. Något som sedan också ingick i teambuildning-aktiviteterna. På gott och ont fick han ett lag med extremt stark gemenskap, men också kanske det mest ökända supargänget på 80-talet, vilket inte säger lite med tanke på hur det söps i de flesta lag. Men Southall tog aldrig något. Hängde med ibland, men helst inte och var nog en av få som Kendall lät hållas. Han var helt enkelt för bra.
Långsam start på karriären
Det var i och för sig en anda som passade fansen på den tiden, och kanske alltid fungerat i den fotbollsgalna staden Liverpool. På 80-talet rådde ekonomisk misär och upplopp. Arbete fanns inte. Fotbollen blev en tröst och en tillflykt.
“At Everton they want you to play your bollocks of every game.”
”Get in”, var något som varje fotbollsspelande scouser hört från barnsben, från bakgatorna via ungdomsfotboll till A-laget. Därefter samma visa ute bland fansen på krogen. Infödda scousers anammade detta i något högre grad än spelare värvade från andra delar av landet.
Southalls karriär tog inte fart direkt. Han hade konkurrens med Jim Arnold om målvaktsplatsen och även om det aldrig var något tvivel om vem som var bäst, var det en fråga om att walesaren skulle mogna in i rollen. Han upplevdes och kände sig också rätt blyg den första tiden.
Ett första bakslag var 0-5 hemma på Goodison Park mot ärkerivalen Liverpool FC i november 1982. En fullständig katastrof och Southall var en av dem som petades och lånades senare ut till Port Vale, något som skulle göra honom gott.
Cyklar till träningarna och växer in i rollen
Southall hade inget körkort, så han cyklade till träningarna, där han ofta var först och åkte sist. Annars satt han mest hemma på kvällarna. Såg på tv, drack te och läste en hel del böcker, åtminstone enligt egen utsago.
Han växte dock in i rollen som stormålvakt. Sakta men säkert. Och egenskaperna hos fadern började göra sig alltmer tydliga. Frispråkigheten, ibland plumpheten och det ganska så konkret manligt buffliga skämtlynnet tog alltmer plats på Goodison Park och ute på träningsanläggningen Bellefield.
Han var på väg att bli en av de starka karaktärerna. Ledarna.
Vid 80-talets mitt fanns där Kevin Ratcliffe, Peter Reid, Andy Gray och Graeme Sharp. Alla ledartyper och nu kunde Southall också räknas som en av dem. Det sades att det krävdes en publik på över 20 000 för att överrösta Southalls utskällningar av försvarsspelarna.
Stora scenen
Första matchen på en större scen skedde 1984 i ligacupfinalen mot Liverpool FC som slutade i förlust efter omspel, men senare i maj var det dags för FA-cupfinal, vilken Everton vann och den första titeln på fjorton år var ett faktum. Southall fick även uppleva ett klassiskt scouser-fenomen när hans släkt plötsligt exploderar från en hanterbar massa till minst 300, alla på något sätt anknutna till någon faster och alla vill ha biljett till Wembley. Det var också en av få banketter som Southall deltog i, eftersom föräldrarna var med. Helst ville han hem till tv:n.
Säsongen 1984/85 kom det stora genombrottet. Everton vann ligan i överlägsen stil såväl som cupvinnarcupen och hade det inte varit för trötta ben i FA-cupfinalen och det där skottet från Manchester Uniteds Norman Whiteside i förlängningen, som vänsterbacken Pat van den Hauwe kanske väntade en halv sekund för länge med att kliva in och kanske, kanske stod Southall lite för nära första stolpen, tyvärr lyckades han inte med samma sak som när han skojade med lagkompisar på träningarna. Säsongen blev magnifik ändå och Neville Southall var numera en av Europas, kanske världens bästa målvakter. Något som manifesterades i och med att han blev vald till årets spelare av fotbollsjournalisterna i England, som blott den tredje målvakten genom tiderna. Särskilt en räddning mot Tottenham, där Southall reflexräddar en nick från Mark Falco, lyftes fram som snygg och avgörande för säsongen.
Legendaren
Howard Kendall har aldrig tvekat om Southalls betydelse. Det går inte att vinna titlar utan en riktigt bra målvakt. Under 60-talet vaktade Gordon West Evertons mål, men efter honom hade klubben svårt att hitta en stabil ersättare förrän Southall anlände, och då kom också titlarna. Pokaltorkan under 70-talet tillskrev Howard Kendall i mångt och mycket dåliga målvakter.
Neville Southall skulle göra 751 matcher för Everton, vilket gör honom till den som har mest matcher för klubben genom alla tider. Det blev också två ligatitlar (1984/85, 1986/87), två FA-cupbucklor (1983/84, 1994/95), cupvinnarcupen (1984/85) och utöver det flertalet cupfinaler, framskjutna ligaplaceringar och Player of the Year såväl som en MBE från självaste drottningen. Han är också den som spelat flest landskamper för Wales, hela 92 matcher blev det.
I slutet av 80-talet var Everton som klubb på väg nedåt. Heysel-katastrofen slog hårt och de bästa spelarna lämnade undan för undan för att få spela i Europa. Under en period ringde även Liverpools manager Kenny Dalglish med jämna mellanrum Southall för att prata lite allmänt om fotboll. Det sades aldrig något rakt ut, men underförstått sonderade nog Dalglish möjligheten att locka över walesaren.
Ny tid och nedgång
De nya spelarna i laget hade dessutom inte samma inställning som de som tagit hem alla pokaler. Ofta var de dyrare, men långt ifrån bättre. Southall – och fler med honom – hänvisade till den unika sammanhållning laget hade i mitten av 80-talet, vilket gjorde att alla jobbade hårt för varandra och var inte rädda för något. Särskilt irriterade sig Southall på Martin Keown. En mittback som senare skulle göra en fantastisk karriär i Arsenal. Men det stora problemet var att omklädningsrummet nu var delat mellan de gamla och de nya.
I premiären 1990/91 fick Southall stora rubriker, då han satt kvar vid ena stolpen i halvtid. Många såg det som en protest och att han var på väg bort. Southall själv menade att han gjort sådant förr, dock utanför tv-kameror och att han endast ville samla tankarna.
Men, visst var han missnöjd. Kunde inte sätta fingret på varför. Southall fortsatte att muttra. Det handlade inte om pengar, för när han sedan skulle försöka förklara vad han ville ha, kunde han inte komma på något annat än samma Mercedes som ordföranden Sir Philip Carter ägde. Det kunde han glömma. I efterhand tror Southall själv att magkänslan inte var den rätta och walesaren kände sig inte uppskattad. Orsaken som managern Colin Harvey gav som svar när Southall till slut knackade på och bad om att få lämna klubben var nog mitt i prick:
”Well, we don´t win things do we.”
Samtal från Alex Ferguson
Ungefär samtidigt fick han ett samtal från Alex Ferguson. Southall var dock rätt säker på att det var ett practical joke av hans gamle lagkompis Andy Gray som hade samma dialekt och röstläge, så han svarade bara:
”Fuck of, Andy!”
Ferguson ringde upp igen och då hade polletten trillat ned. Southall hänvisade dock till agenten och kunde senare läsa om att Peter Schmeichel köpts in till Manchester United.
Att Neville Southall någonsin skulle lämnat Everton för Manchester United eller än värre Liverpool, var dock osannolikt. Han var Everton och en one club man. Den blyge, buttre var i sitt Everton självsäker och på hemmaplan. Det var i Everton han kunde skämta med materialaren Jimmy Martin som var sen med träningskläder till en träning under ett sommarläger i Sverige och Southall tog på sig skor, benskydd och handskar, men var i övrigt såsom gud skapat honom på träningen. Eller när han kunde skälla på Duncan Ferguson att han hade varit världens bäste om han inte slarvat bort sin karriär. Eller ignorera, håna och skämta om managern Mike Walker vars korta tid i Everton blev en katastrof. Southall menade att Kendall inte kunde få nog av starka karaktärer, medan Walker knappt kunde hantera någon med karaktär överhuvudtaget och det enda han brydde sig om var att upprätthålla solbrännan.
Slutet: ”Fuck off!”
Den sista titeln blev FA-cupen 1995 och på typiskt Southall-manér skippade han banketten, satte sig i bilen (hade skaffat körkort vid det här laget) och körde hem för att få se på tv med fru och dotter. På vägen fann han Manchester United-fans vars bil gått sönder, vilka blev ytterligt förvånade över att det var just han som gav dem lift till närmaste verkstad.
Slutet kom när Everton för tredje gången leddes av en allt tröttare Howard Kendall och Southall insåg att han var på väg bort. Målvakten lönetoppade på 6000 pund i veckan, men när han knackade på hos Kendall 1998 och berättade om sitt missnöje över för lite matcher, fick han ett bud på 500 pund i veckan för att vara andra- eller tredjemålvakt.
Southall svarade med ett: ”Fuck off!” och så var sagan Kendall och Southall över för alltid.
Artikeln finns även i en kortare version i min bok Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna
