Krönika: En tung villkorslös kärlek
"Bang och tillbaka på ruta ett. Tillbaka till en cocktail bestående av förtvivlan och sorg, toppat med en skvätt vrede och stor besvikelse".
När det känns hopplöst, uppgivet, oförbätterligt, ohjälpligt, finns där på något outgrundligt sätt ändå, innerst inne en strimma av hopp. Ett pyttelitet ljus i mörkret. Var detta finner sin näring vet jag inte men uppenbart är att det vägrar att dö, det vägrar att ge upp.
Känslorna försöker mobilisera sig för att genomgå en transformation från det mörka till det ljusa. Till en början kan det hetta till och glöd kan uppstå ur askan. Kanske tänds där en liten flamma.
Det blixtrar till och regnet sköljer bort de naiva förhoppningar som börjat gro likt en fågel fenix återuppståndelse. Känslan kan liknas med när man äntligen slagit en sexa eller etta med tärningen och lyft ut en spelpjäs från des bo i Fia med Knuff för att sedan direkt bli inskickad igen av en ond kraft. Bang och tillbaka på ruta ett. Tillbaka till en cocktail bestående av förtvivlan och sorg, toppat med en skvätt vrede.
Syret i lungorna tar slut. Brödet förvandlas till sten och vinet till vatten. Men ändå ligger det där förbannade ljuset där inne någonstans bland alla de mörka känslorna. Djupt, dolt, knappast märkbart men det finns där någonstans. Vad kan det vara som är så starkt att det vägrar att upphöra?
Jag tror att det är en villkorslös kärlek. En kärlek som hoppas och önskar att en dag kunna få någonting tillbaka. En kärlek som hoppas kunna få frodas och blomma ut till det vackra man tror på. Men samtidigt en kärlek som omöjligt kan kräva det. Kärleken till något sådant är okränkbart, i des fundamentala former också osårbart och ohotat.
Regnet avtar i styrka för att sedan helt upphöra. Inte en vindpust stryker håret eller vidrör ens kind. Men så plötsligt händer där någonting. Vinden tilltar och bortom horisonten går det att ana en förändring. Plötsligt smyger ljuset fram och presenterar sig, oförstående men ändå lika självklart. Värmen tilltar och börjar sakteligen tina upp det djupfrusna inom en.
Veckorna går, det blir allt varmare, hoppets och optimismens frö börjar slå rot. Framtidens färgton är åter hoppfull. Tiden leker under fötterna. Förluster blir segrar och frisk luft breder ut sig i lungorna. För ett ögonblick stannar tiden upp och aha-känslan påminner en om att just de, det var så här det kändes. Leendet breder ut sig på läpparna och skrattet dödar den sista lila armé av mörker.
Vad handlar det om?
Det handlar om något som för många är både obegripligt och banalt. Det handlar om fotboll. Det handlar om mitt favoritlag. Det handlar om Newcastle United. Ända sedan barnsben har jag älskat detta lag. Fråga mig inte varför. Om du ändå insisterar blir mitt svar att man inte kan välja vem man blir kär i.
Visst finns det hundratals saker i livet som är viktigare men om sanningen skall fram finns det få saker som berör mig så kraftfullt och besinningslöst som när de svartvita spelar.
Känslor och ord exploderar åt alla riktningar. I ena stunden skriker jag rakt ut att jag älskar någon för att bara minuter senare ta ett fult och laddat ord i min mun. Det är inte värdigt men det kan inte hjälpas. Min mor och min flickvän får skämmas över mig men ibland är det faktiskt så att känslorna övervinner förnuftet.
När jag önskar en spelare i motståndarlaget sju svåra år med konstant lidande menar jag så klart inte så men jag säger det ändå. När jag påstår att någon i mitt egna lag är sämst och kan dra åt helvete skäms jag i efterhand över mitt uttalande.
***
Derbyförlusten från i söndags smärtar fortfarande men hoppet hade hunnit ikapp inför dagens ligacupmatch mot köpelaget City. Men vi förlora igen.
Det jag beskrev i första stycket klär mina känslor ganska så väl just nu. Av erfarenhet vet jag att det snart blir som i det mittersta stycket. Ändå åker jag hiss mellan dessa två våningar men mest tid tillbringar jag i källaren. Men kärleken är villkorslös och oavsett om jag vill eller inte kan jag inte bli av med den.
