Oh Captain, My Captain
Varför söka kärlek hos ett folk, som ständigt stöter bort dig och älskar att hata dig? Varför försöka vinna respekten hos folk som inte har någon att visa? John Terry försökte, men gavs aldrig någon ärlig chans.
John Terry väcker känslor. Glädje. Frustration. Medlidande. Skadeglädje. Eufori. Aggression. Kärlek. Hat. Det finns nog inte en fotbollssupporter i England, eller ens Europa för den delen, som inte har något, gott eller ont, att säga om John Terry. Själv älskar jag karln.
Varje gång som Terry kliver ut på Stamford Bridge med bindeln runt armen och med 10 medspelare i släptåg reser sig mitt armhår. Varje gång Terry vräker sig fram och blockerar ett distansskott till publikens stora förtjusning ökar min puls. Varje gång Terry joggar framåt för en fast situation så stiger min förväntan. Han är min kapten. Han symboliserar mitt Chelsea FC.
Mitt starkaste Chelseaminne är inte någon seger. Det är inget av Drogbas alla mästerverk eller någon elegant frispark från Zola. Mitt starkaste Chelseaminne, och säkert mångas med mig, är från en regntung plan i Moskva. Ett stödjeben som ger vika. En boll i stolpen. Ett huvud så djupt begravt i knäet som det bara går.
Vi kan alla vara överens om att det inte finns något större i fotbollsvärlden än att leda sitt land, sitt landslag, ut på en kokande nationalarena med 60.000, likaledes högljudda som förväntansfulla, fans. Att ställa sig och sjunga nationalsången med en hes, raspande, röst och få höra ett gensvar från 60.000, likaledes högljudda som förväntansfulla, röster. Att få ynnesten att göra det som kapten, det kan inte bli större än så.
Men om majoriteten av de 60.000 på läktarna brukar spendera minst två helger varje år över att spy galla över ditt namn, skadeglatt skratta och hurra när du bli skadad samt driva en vanvettig mobb där du är målet för dagen, hade du då funnit ynnesten över att leda ditt landslag som kapten så vansinnigt rogivande?
Det är väldigt lätt att glömma och förlåta när det är människor som står en nära. Terry är inte guds bästa barn, men han är knappast värst. Eller ensam. Många tenderar att glömma bort Steven Gerrards DJ-utflykt. Eller Ferdinand d.ä dopingsavstängning. Eller Beckhams otrohetsaffärer. Eller Ryan Giggs dito. Terry är knappast ensam, men likaledes ensam att få bära hundhuvudet. Varför ska Terry då söka kärlek hos dem som ständigt förskjuter honom? Varför ska Terry ställa upp när FA kallar, när de aldrig ställer upp för honom?
När nu Terry lägger landslagskarriären, vilket jag är fullt medveten om att det är hans eget beslut, på hyllan gör han det med vissheten om att den kunnat vara så mycket längre. Så mycket bättre. 78 matcher lång, varav 34 som kapten. Det kommer dröja ett tag innan England får en lika bra kapten, det står jag för. Man kommer inte veta vad man hade tills det är borta.
Terry blev inte borttvingad. Jag tror till och med att Hogdson, med sin patenterade 4-4-2 och långa-bollar-på-bengt filosofi, ville ha Terry kvar, som spelare och kapten. Men det hela kommer till en gräns när det positiva av att vandra ut med bindeln runt höger biceps helt enkelt inte överväger alla de negativa reaktionerna. Terry har nått den punkten, tragiskt men sant.
Hos Chelsea slipper dock Terry söka efter kärlek och respekt. Han slipper de negativa ropen från sin egen publik. Han har alltid, och kommer alltid ha, allas vår eviga kärlek. Herregud, jag älskar ju karln!
Oh Captain, My Captain!
