60- och 70-talets Newcastle - lovande epok som slutade i besvikelse

Ett exempel är Newcastle United under managern Joe Harvey. Och allt tog egentligen slut på Wembley den 4 april 1974. Fast ändå inte. Det skulle bli en kort fortsättning som dock definitivt tog slut när Gordon Lee lämnade efter endast två år som manager och ersättaren Richard Dinnis inte lyckades utveckla laget efter femteplatsen 1976/77. Men hoppet tändes och släcktes med Joe Harvey.

Joe Harveys ledarskap

Joe Harvey är också Newcastle meste lagkapten och ledde klubben till två raka FA-cupsegrar 1951 samt 1952. Ärlighet och vad du ser är vad du får är ledaregenskaper som kännetecknade Harvey. Men det fanns även ett större register, vilket kan exemplifieras med hans agerande som lagkapten när Newcastle lille forward Ernie Taylor hade en dålig dag och skickade passningar både hit och dit, men framförallt till fel adress. Istället för att som lagkapten skälla ut Taylor väntade Harvey till dess att en passning gick fram. Med handen mot höften, lite faderligt skakande på huvudet konstaterade han:

”You know, Ernie, there´s not another man in the bloody game who could pass a ball like that.”

Lille Taylor växte av stolthet och insikt om sin egen storhet, och därefter satte han alla passningar till rätt adress.

Harvey hade förmågan att motivera. En egenskap som exempelvis den legendariske managern Bill Shankly under 50-, 60- och 70-talet tog till perfektion, det vill säga om hans målvakt släppte in fem mål, kunde Shankly leta fram en match med en än mer berömd målvakt som släppt in fler och så vinklade han det hela som att egentligen hade hans egen målvakt varit lysande. Självförtroendet i Shanklys klubbar – främst Liverpool – blev därmed snarare en konstant än något som stärktes av formtoppar och sänktes av formsvackor

Framgångar och stark ungdomsverksamhet

Joe Harvey tog över The Magpies som manager 1961 och säsongen 1964/65 tog han klubben till en seger i andradivisionen och 1967/68 tog man sig till en tionde plats i högstadivisionen vilket märkligt nog ledde till spel i Inter-Cities Fairs Cup tack vare ett snårigt regelsystem som att exempelvis endast ett lag från samma stad fick representera ute i Europa. Harveys Newcastle tog dock chansen och gjorde ingen besviken. I finalen besegrades ungerska Ujpest med 6-2 över två matcher och ännu en titel var ett faktum. Under sommaren 1971 skruvades förväntningarna upp ytterligare i och med att Malcolm Macdonald köptes för 180 000 pund. Då klubbens dyraste nyförvärv någonsin.

Newcastles utmärkta ungdomsverksamhet på den tiden ledde till en seger i FA Youth Cup 1962 och i det laget fanns flera spelare som skulle göra sig ett namn inom seniorfotbollen och vilka blev en stark faktor för att hoppet skulle tändas om en ny storhetstid för Newcastle. Där fanns killar som mittfältaren Alan Suddick, innern som sedan blev centerhalv och Newcastle-legendar - Bobby Moncur, backarna Colin Clish, George Dalton, David Craig och Frank Clark, anfallaren Bryan ”Pop” Robson och yttern Geoff Allen.

Under sina 13 år som manager värvade han även spelare som anfallaren John Tudor från Sheffield United, Terry Hibbitt och Terry McDermott. Dessutom tog han fram två lovande ytterbackar vid namn Alan Kennedy och Irving Nattrass.

Förväntningarna stiger och når antiklimax

Det ville dock inte lossna i ligaspelet. Som bäst sjunde plats 1969/70 och 1972/73 slutade laget nia. Men inför säsongen 1973/74 fanns där en känsla av att lagbygget var så pass starkt att fans såväl som omvärlden kände att det dags för nästa steg för Joe Harveys Newcastle United. Dags för en pokal.

I november låg man tvåa, men lyckades inte hålla i och slutade till slut på en femtonde plats. Men i FA-cupen stormade The Magpies fram och superstjärnan Malcolm Macdonald gjorde mål på mål.

Den 4 april 1974 stod man inför Twin Towers på Wembley.

Oräkneliga Georgies hade rest ned till London. Förväntningarna var skyhöga. Visserligen var det Bill Shanklys Liverpool med Kevin Keegan i spetsen vilka stod för motståndet i FA-cupfinalen, men Newcastle hade ju Malcolm ”Supermac” Macdonald – kanske en värdig arvtagare till anfallsikonerna Hughie Gallacher och Jackie Milburn - och ett lagbygge som faktiskt skulle kunna ta storheten tillbaka till nordost.

Det sket sig. Liverpool med Kevin Keegan och Steve Heighway i spetsen fullkomligt pulvriserade Newcastle, vilka dock enligt uppgift ska ha vunnit läktarmatchen och till och med sjungit för full hals när Liverpools lagkapten Emlyn Hughes lyfte bucklan. Men just där och då, dog något i Harveys bygge och följande säsong slutade man åter som femtonde lag i ligan. Trots att Harvey pungat ut med stora pengar för Tommy Craig och Mickey Burns. Efter påtryckningar från fansen avgick Harvey sommaren 1975, vilket markerade slutet på en epok som lovade gott, men inte kunde komma nära andra storhetstider som exempelvis 50-talet.
 

Men den döende fisken skulle sprattla lite till, då klubben värvade Gordon Lee som ny manager. En ledare som föredrog hårt arbetande spelare och la all fokus på lagets överlägsna betydelse i förhållande till jaget. Den store stjärnan Malcolm Macdonald fick snart veta att han inte var riktigt inbunden till festen av Gordon Lee och som ytterligare en markering köptes den hårt arbetande anfallaren Alan Gowling från Huddersfield Town. Lee föredrog Gowling och John Tudor längst fram, men det blev svårt att hålla Supermac utanför laget och istället var det Gowling och Macdonald som skyfflade in mål tillsammans. Gowling är för övrigt en av få fotbollsspelare från den tiden som dessutom hann med att ta en universitetsexamen.

Lee gjorde flertalet förändringar ganska så raskt. Bland annat sålde han Frank Clark till Brian Cloughs Nottingham och det första Lee sa till Malcolm Macdonald (enligt Macdonaldsjälv) var:

”Tell me about Terry Hibbitt. I understand he´s a troublemaker.”

Det fanns inte plats för Hibbitt när Tommy Craig hade anlänt. Hibbitts avsked har dock blivit legendariskt. Newcastle hade förlorat borta mot Derby och Lee tog Hibbitt åt sidan innan de skulle sätta sig i bussen för att åka hem. Det hela ledde till att Hibbitt klev in i bussen, tog sin väska med orden:

”Goodbye, lads, I´m off to Birmingham.”

Varefter han lämnade bussen och inte skulle ses förrän Newcastle mötte Birmingham City.

För tredje säsongen på raken blev det en femtonde plats, men Lee lyckades ta klubben till en kvartsfinal i FA-cupen och till en ligacupfinal, vilken dock förlorades mot Manchester City med 1-2.
 

Utbrotten mellan Lee och Macdonald under träningarna blev allt vanligare. Lee hade en förmåga att få vissa spelare att känna sig utvalda och en del av den starka sammanhållning som han ändå lyckades skapa i Newcastle. Tyvärr var Macdonald inte en av dom och under en sommarturné på Mallorca satt flertalet spelare tillsammans med Lee och assisterande managern Richard Dinnis och diskuterade hur de skulle hantera Macdonald samtidigt som ölen flödade. Alan Gowling berättade att många spelare i laget ansåg att de fått stå i Macdonalds skugga alltför länge, men aldrig sagt något. Däremot har ju alkoholen en förmåga att få spelare att prata. Supermac drevs ut mot kylan. Sommaren 1976 såldes han till Arsenal för den något märkliga, men höga summan, på 333 333 pund.

Följande säsong blev dock inte så tokig och Newcastle slutade femma, vilket ju var den bästa placeringen sedan 1951. Men det hela solkades av att Lee hastigt och mindre lustigt lämnade för Everton mitt under pågående säsong i januari 1977. Visst, relationen med fansen kanske inte  var den bästa med tanke på Lees fokus att undvika stjärnor, skapa ett strävsamt spelande lag och att han sålde Malcolm Macdonald. Men det var ändå lite för snabbt och vid fel tidpunkt. Även om Lee hänvisade till familjeskäl för att flytta till Lancashire, så var det ju ett faktum att lönen höjdes med 100 procent…

Visserligen lyckades Richard Dinnis ro säsongen i hamn och nå femteplatsen. I det långa loppet var dock Dinnis en mycket olämplig manager och redan säsongen därefter åkte Newcastle United ur högsta divisionen och nu var eran som lovat så mycket under Joe Harvey definitivt över.

FA-cupfinalen 1974
 

Källor: wikipedia.com, YouTube, The Toon - A Complete History of Newcastle United Football Club, Roger Hutchinson (Birlinn, 2010), Encyclopedia of British Football, Phil Soar and Martin Tyler (Willow Books Collins, 1984)