Drabbad av Mickey Thomas

Sommaren 1981 stod mitt fotbollsintresse i zenit. Det hade övergått från att vara något jag var nyfiken på till något som till bredden fyllde mitt liv. Jag ville veta allt om engelsk fotboll. Hängde på pressbyrån för att få tag i den engelska fotbollstidningarna Match eller Shoot, vilka kom upp till min hemstad Boden med någon eller några veckors eftersläpning och endast i något exemplar, så det gällde att vara först.

Efter några år såg de till att lägga undan tidningar just till mig. Veckopengen var skral, men tack vare förstående föräldrar och blygsam sparsamhet, kunde jag köpa både en och två tidningar. Ibland fick jag dessutom få tag på det mer lyxiga och kolorerade Football Monthly och när abstinensen var som värst köpte jag till och med ett tyskt – riktigt tjockt – fotbollsmagasin (dock inte Kicker, utan något annat som jag glömt namnet på) för dyra kronor bara för att skjuta in lite mer internationell fotboll i mina ådrar. Som elvaårig och norrbottning, var mina språkkunskaper i utrikiska inte särskilt utvecklade ännu och jag förstod väl egentligen knappt något av vad som skrevs i den tyska tidningen. Men jag kunde ju fylla dagarna med att anta olika saker. Engelskan var väl något bättre.

Första hjältarna 

Mina två första hjältar fick jag egentligen redan på 70-talet. Evertons magiske ytter Dave Thomas som alltid spelade med nedrullade strumpor och försåg skyttekungen Bob Latchford med makalösa framspelningar, men även Manchester Uniteds Mickey Thomas. Också han vänsterbreddare, för det mesta i varje fall då han hade oerhört svårt att hålla position och nog helst ville spela i mitten.

Problemet var bara att Mickey Thomas lirade för Manchester United och mitt lag var ju Everton. Men när Howard Kendall tog över rodret som manager för The Toffees 1981 köpte han in inte mindre än sju nya spelare under sommaren, och en av dem var Mickey Thomas.

Inför Tipsextra-premiären mellan Liverpool och Everton den 7 november 1981 har jag för mig att man sände en intervju med Thomas som skrattande flamsade sig igenom. Men det framgick att Everton var hans favoritlag som ung, vilket fick mig att bli än mer övertygad om hans storhet. Tydligen hade han som sexåring gått på Goodison Park och alltid drömt om att för spela framför Gwladys Street End. A match made in heaven, tänkte jag.

Men vid det laget så hade Thomas lämnat Everton för Brighton & Hove Albion.

Vägrade resa till Newcastle

Han hade visserligen anlänt full av entusiasm och nästan blivit underkänd i den medicinska undersökningen på grund av ett förstorat hjärta. Howard Kendall – som först trodde att ett förstorat hjärta var något bra – valde ändå att gå vidare med övergången och ytterbacken John Gidman gick i motsatt riktning till Manchester United. Everton-managern gillade den glade och entusiastiske Thomas, men insåg snart att walesaren saknade all form av disciplin. Gjorde precis vad han ville, höll inte sin position och kunde inte ta instruktioner. Men Kendall ansåg att det var värt ett försök att jobba vidare med honom. Några månader senare åkte så Thomas på en skada. Hans ersättare Paul Lodge gjorde en bra match i ligacupen mot Coventry och Kendall ansåg att Thomas skulle må bra av en match i reservlaget när han var tillbaka från skadan. Så istället för att bli uttagen till matchen mot Manchester City ville Kendall vila Thomas inför derbyt mot Liverpool och kallade walesaren till en reservlagsmatch borta mot Newcastle. Den längsta resan under säsongen. Thomas gillade inte att resa, men framförallt ansåg han sig vara en A-lagsspelare.

Thomas dök aldrig upp. Senare erkände walesaren att det var hans livs största misstag. Det gick tungt för Everton och Kendall (som bara några år senare skulle bli Evertons mest framgångsrika manager genom tiderna) trots alla nyförvärv och som ny manager kunde han inte släppa ett sådant här beteende. Det skulle rasera hans trovärdighet inför spelargruppen.

Kendall ringde Brighton & Hove Albions manager Mike Bailey, som tidigare visat intresse för Thomas,  med den raka frågan:

”Vill du ha honom?”

”Varför? Vad har hänt?” undrade Bailey.

Kendall upprepade sin fråga och hänvisade till att han hade siktet inställt på en annan spelare (det fanns ju inga transferfönster på den tiden).

Sedan gick allt rätt fort och ägaren Mike Bamber skickade ett privatplan upp till Liverpool för att ta med Thomas och frun till Brighton för ett snack, lite shopping och att skriva kontrakt.

Var ligger Brighton?

Alla var glada, tills på måndag morgon, då Thomas var tillbaka på Merseyside för att bege sig till sitt nya jobb på sydkusten. Han ringde Everton:

”Hur tar jag mig till Brighton?”

När han fick resan förklarad för sig blev han alldeles ställd och inte alls sugen på att ta sig ända ned till sydkusten.

”Men det tog ju bara 45 minuter i privatplanet!” protesterade han.

Lite typiskt Mickey Thomas. Glad, men odisciplinerad. Tog dagen som den kom. Rastlös så till den grad att han led alla helvetes kval när han var skadad, ändå rätt lat när det gällde mycket annat.

Nytt hus på Merseyside, en fru som vägrade flytta söderut och allt dyrare omkostnader på grund av alla flygturer, tog ut sin rätt. Mickey Thomas började helt enkelt skolka från sitt jobb i Brighton, vilket ganska raskt satte stopp för den sejouren.

Därefter slutade jag faktiskt att följa Mickey Thomas, tills dess att jag började med Old School Football och kände mig tvungen att ta itu med mitt fotbollsnostalgiska förflutna.

I veckans podd blir det mer om walesaren. Om hans karriär som falskmyntare, när han smet från ett träninsgläger i Kuala Lumpur med Manchester United och när han blev huggen i skinkan efter ett kärleksmöte på en parkering.

Källor: Wikipedia.se, The Telegraph, The Guardian, The Independent, Strickland, Andy; Mickey Thomas - Wild at Heart (Boxtree, 1997), Kendall, Howard, Love Affairs and Marriage - My Life in Football (de Coubertin Books, 2013)