Drömmen om Allsvenskan - och Bosse Larsson
Med våren kommer Allsvenskan. Mot bättre och varmare tider, korv med bröd, Stora Valla, Studenternas och så Bosse Larsson. Old School-drömmar om en ny fotbollsvår.
I veckan har vi haft besök från Frankrike. Det är vår dotters klass som tar emot en klass från Paris. Tre unga fransmän bor därmed i vårt hus just nu, och eftersom deras engelska är lite sisådär och vår franska helt obefintlig, gäller det att finna ett språk som vi alla kan förstå.
Det gemensamma språket stavas fotboll.
Plötsligt rabblar vi olika klubbar och fotbollsspelare som vi tycker till om med hjälp av diverse olika ljud och gester.
Bäst i världen - Messi eller Ronaldo?
Den viktigaste frågan kommer efter bara några minuter:
“Messi or Ronaldo?”
“Messi” , svarar jag utan att tveka.
Den mest initierade av killarna blir uppenbart besviken, då hans favoritlag är Real Madrid, snarare än Paris SG. Jag får göra en liten “janneanderssonare”, det vill säga uttrycka besvikelse över mig själv och hur jag säger något, utan att för den skull ändra uppfattning. Tar därför upp Ronaldos makalösa utveckling på äldre dagar till att bli en av världens genom tiderna bästa strikers. Killen ler och förstår resonemanget fullt ut.
Dessutom var jag ju inte lika arg som Janne Andersson, mest glad över att få gestikulera fotboll, vilket vår gode förbundskapten inte var. Jag höll dock inne med att den bästa strikern genom tiderna är ju Evertons Dixie Dean. Det vet ju alla! Men kanske är 1920- och 30-tal lite väl långt bort för dessa ungdomar. Nämner dock Pelé. Honom har de hört talas om, såväl som Diego Maradona, som jag rent krasst - och med ålderns rätt - konstaterar är den allra bäste fotbollsspelaren genom tiderna.
Bäst i Sverige
Killarna älskar Champions League medan jag nog föredrar The Championship, men även det håller jag för mig själv. Så kommer frågan om vem jag anser är Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Svaret levereras givetvis reptilsnabbt;
“Bosse Larsson.”
Ridå.
Jag hade de unga killarna i mitt grepp. Jag var nära att finna gemensam grund för en intressant diskussion, men där flög den iväg.
Bosse Larsson?
En spelare från förr (aktiv 1962 - 1980) som kanske inte syntes så mycket på den stora europeiska fotbollsscenen. Visserligen gjorde han några år i Stuttgart, där han också var mycket bra, men han var aldrig så förtjust i det glamorösa proffslivet och det fanns alltid något som drog honom tillbaka till Malmö.
“You know Malmö FF..? They sometimes play in the Champions League.”
Ingen reaktion. Oförstående blickar. Till viss del förklarligt. Killarna är ju 14-15 år, boendes i Paris och känner definitivt inte igen Bosse Larsson, men MFF borde de väl i varje fall ha lite koll på?
Men icke.
Suktande efter allsvensk fotboll
Jag försöker förklara vilken fantastisk spelare Bosse Larsson var. Kunde dominera i vilken position som helst på plan. Enkel och med hög grad av integritet som människa, helt utan behov ta plats på någon form av mediascen. Samtidigt sofistikerat elegant som fotbollsspelare. Vem minns inte den geniala framspelningen till Thomas Sjöbergs 1-0 mot Brasilien i VM 1978. Bosse var en makalös fotbollsspelare. Allt detta är givetvis svårt att gestikulera fram, så det mesta tänker jag nog.
Bosse Larsson var i alla fall en av mina första svenska fotbollsidoler när jag satt hemma i norrländska Boden under sent 1970- och tidigt 80-tal, suktandes efter allsvensk fotboll. Men jag fick nöja mig med lokala klubbar som på den tiden inte nådde högre än dåvarande division 3, vilket knappast imponerade. Dessutom i en tid då det verkligen inte trängdes i biljettluckorna, ens i Allsvenskan, och definitivt inte när man gick för att se min moderklubb Hornskrokens IF spela division 4-match (eller om det var division 5? Jag har nog förträngt) på ett folktomt Björknäsvallen.
Tipsextra, Sundsvall och Bodens BK
Det blev därmed engelsk fotboll för min del, då Tipsextra ju faktiskt nådde ända upp till Norrbotten. Annars var det IFK Sundsvall med stjärnan Bo Börjesson som var det närmaste fotbollens gloire jag kunde komma rent geografiskt. Sundsvall ligger dock oerhört långt ifrån Boden, typ 56 mil. Visserligen hade IFK Luleå ju varit i Allsvenskan 1971, men då var jag bara drygt ett år gammal och hade ännu inte hunnit utveckla mitt fanatiska fotbollsintresse.
I Bodens BK fanns en tradition av fina lagbyggen. Min farfar - Sven Malmqvist - var målvakt i klubben under 1930-talet och det ryktades om att man spöat skiten ur brasilianska Santos i en träningsmatch, eller om det blev oavgjort..? Skit samma, Bodens BK ägde på den tiden och jag minns att farfar hade en kartong i garderoben som var till bredden fylld av medaljer. Tyvärr var de som bäst när de norrländska lagen inte fick gå längre än till division 3. Det blev för dyrt med resor.
Även under 2000-talets decennier har Bodens BK haft många framgångar, men det var ju långt efter att jag lämnat Boden. I år är de tillbaka i division 1 och de har även varit uppe i Superettan.
Drömmen om en korv med senap och ketchup
Den allsvenska premiären handlade alltid om våren. Om att vi var på väg mot en ljusare, varmare och bättre årstid. Jag drömde om korv med bröd (en strimma senap och två strimmor ketchup) på Råsunda, Nya Ullevi, Idrottsparken eller Malmö stadion. Men det stannade vid drömmar när jag satt som klistrad vid sportradion för att försöka ta in stämningen till pojkrummet.
När jag på 1990-talet pluggade i Uppsala var det under en sällsamt usel period för Sirius men väl inflyttad till Stockholm så gick jag ut hårt med att säkerligen gå på 25 - 30 matcher under säsongen 2000. Jag besökte till och med min mamma som då bodde i Göteborg, bara för att hinna få i mig hela tre matcher under en långhelg. Jag var som besatt. Såg allt, så fort jag hade möjlighet. Jag levde min dröm.
Men sedan blev det familj, massor med jobb och - inte minst - eget engagemang i ungdomsfotbollen i Sollentuna. Dessutom prioriterade jag alltid att resa till England om jag skulle se på fotboll.
Studenternas, Stora Valla och en ny vår
Men när jag sitter där och snackar Bosse Larsson med några oförstående och unga fransmän, inser jag att det är dags. Det är dags att återigen mer regelbundet insupa den allsvenska atmosfären. Och eftersom jag bor i Sollentuna är det ju perfekt att ta pendeln till Uppsala för att följa Sirius. Dessutom en möjlighet att träffa min äldste son som numera pluggar där.
Kanske blir det också en och annan match med stockholmslagen, men jag gillar den där promenaden från Uppsala central mot Studenternas. Dels hinner jag titta till min gamla studentnation, dels finns det bra “vattenhål” på vägen, men framförallt är det en trevlig promenad och inte blir den sämre av att sonen ansluter. Förutom det hoppas jag på ett par utflykter till Stora Valla för att med kompisar kolla in klassiska Degerfors.
Den gamle anglofilen är därmed redo att plocka upp en vilande dröm från ungdomsåren; att följa Allsvenskan på plats, och med viss kontinuitet. Barnen är tillräckligt stora och jag har inte mycket annat för mig på helgerna, förutom möjligtvis att grilla.
Tillbaka från drömmen
Jag tar mig tillbaka till verkligheten, bort från de härliga dagdrömmarnas tillstånd. Fransmännen ser fortfarande lite oförstående ut. Jaja, tänker jag och skickar ur mig det alla ändå väntat på.
“And Zlatan is of course the best.”
Nu ler de igen och vi är tillbaka till en verklighet som jag ibland har en tendens att fly ifrån. Hellre då Bosse Larsson.
