England vs Europa
När Manchester United tog hem Europacupen 1968 var det inte bara en vanlig pokal eller turnering de tagit hem, utan det handlade om en revansch. Eller snarare två revanscher.
För Sir Matt Busby blev Europacupen för mästarlag kröningen på hans managerskap, men vägen dit hade varit lång och smärtsam.
Det sägs ju att cupen för de Europeiska mästarlagen skapades i samband med att Stan ”The Iron Manager” Cullis Wolverhampton reste Europa runt på 50-talet i syfte att bevisa att den engelska fotbollen fortfarande var bäst. Det engelska landslaget hade åkt på tunga smällar mot det på den tiden så lysande ungerska landslaget, vilket blev en rejäl smocka mot den engelska fotbollens högmod.
Cullis var dock en riktig patriot, bland annat med ett brinnande intresse för militärhistoria och fältmarskalken och krigshjälten Bernard Montgomery var hans stora idol. Träningsmatcherna mot Europeiskt motstånd blev därmed en kamp för Englands ära och Cullis kanske finaste stund var nog när Wolves slagit det ungerska mästarlaget Honved i leran hemma på Molineux Ground. Cullis korade sitt lag till världsmästare.
FA var dock mer kallsinniga när mästarcupen skulle gå av stapeln för första gången och såg ingen anledning till varför de engelska mästarna Chelsea skulle spela matcher på kontinenten och tappa fokus på sådant som var viktigt.
Busby Babes och engelska motgångar
Först ut i kampen på kontinenten blev istället Manchester United med sitt Busby Babes. Ett av de mest lovande fotbollslagen genom tiderna, vilka sannolikt vunnit cupen förr eller senare om det inte varit för flygtragedin i München 1958. Under en period gick de engelska klubbarna in i en fas där de bara räckte nästan ända fram i Europacupen. Tyska, spanska och italienska lag hade en tendens att vara vassare när det gällde att nå ända fram.
Främst var det nog italienarnas taktiska förmågor som satte krokben. På 60-talet tog Grande Inter Italien och Europa med storm under ledning av Helenio Herrera. Tre ligatitlar, två Europacuper och två titlar i Intercontinental cupen under perioden 1960-68. Och han gjorde det med hjälp av Verrou (Österrikiska för spärr eller regel), vilket sedan skulle gå under namnet Catenaccio (hänglås).
Herrera var inte först, men blev mest känd som utövare av Verrou-tänket. Ursprunget kan snarare härledas till en österrikisk tränare vid namn Karl Rappan. Han ledde ett semiprofessionellt lag i 30-talets Schweiz som hade svårt att hävda sig tekniskt mot de professionella lagen, vilket ledde till en taktikändring av det mer defensiva slaget. Det gick så pass bra att han till slut blev landslagstränare för Schweiz. I Italien var det Nereo Rocco som utvecklade taktiken och tog ett mediokert Trieste till en andra plats i Italienska ligan 1947/48. De taktiska framgångarna fortsatte senare i Padova på 50-talet. Tillsammans bidrog detta till legenden om Catenaccio som sedan med extrem framgång utövades av Herreras Inter.
1963/64 möttes de engelska ligamästarna Everton och Serie A mästarna Inter redan i Europacupens första omgång. En kulturkollison, där Everton – i sann brittisk anda - hade vissa förhoppningar om att ta hem Europacupen på första försöket. Evertons manager Harry Catterick förstod på många sätt sin kollega Herrera, då de båda trodde starkt på disciplin och mycket noggranna förberedelser inför match, men spelstilen var väsensskild och det skulle bli ett brutalt uppvaknande för britterna. Hemma på Goodison Park spelade Everton med den frenesi och anfallsfotboll som Catterick strävade efter. De hade förväntat sig en försvarsmur, men det var inte en mur det var något annat. Något som inte gick att låsa upp och som dessutom skapade några farliga chanser under matchen. Det slutade 0-0 i sann Catenaccio-anda och Herrera var segerviss inför returen. En retur som mycket riktigt slutade 1-0 till Inter, och även om Everton inte gjorde någon dålig match så var den minsta marginalen som Cattenaccio ofta handlar om precis så stor och definitiv så att Herrera sannolikt inte var särskilt orolig. Flera år senare såg Catterick tillbaka på mötet samt de lärdomar han dragit och konstaterade:
“Den där disciplinen var vad som slog mig mest i de där matcherna mot Inter. Jag hade förväntat mig ett tätt försvar men inte så många spelare som kunde hänge sig själva åt en trist roll utan minsta avvikelse. Jag trodde att brittiska klubbar skulle få svårt att övertyga spelare att hålla sig till ett negativt spelsätt men nu gör alla det.”
Det handlade om att fokusera på detaljer, vara noga förberedd, alltid tänka taktiskt anpassningsbart gentemot motståndet istället för exempelvis traditionellt spelande engelska lag, där det handlar om att få saker att hända på plan. Catenaccio handlar om att vänta in det som händer och sedan använda det till sin fördel. Men framförallt handlar Catenaccio om att vinna.
En journalist ska en gång sagt till Nereo Rocco:
”Må det bästa laget vinna!”
Rocco svarade:
”Det hoppas jag inte.”
Revansch och en ny guldera
Men 1968 gick Manchester United hela vägen. Sir Matt Busby hade fått bygga ett nytt lag från grunden och äntligen övervunnit hindren när portugisiska Benfica besegrade i finalen. Nu var visserligen skotska Glasgow Celtic först ut att ta hem pokalen till de brittiska öarna när man vann 1967, men det förtog nog inte glädjen för engelsmän som för första gången på länge kunde känna sig som Europas fotbollsherrar igen. En revansch för Sir Matt Busby och en revansch för engelsk fotboll.
70-talet skulle senare bli en alldeles ypperlig tid för engelsk fotboll i Europacupen, dock efter att Ajax och FC Bayern Munchen fått genomgå sin storhetsperiod med tre titlar vardera. Men därefter tog England över.
Liverpool vann 1977, 1978, 1981 och 1984. Nottingham 1979 och 1980. Aston Villa 1982. Allt slutade med den ödesdigra finalen på Heyselstadion 1985 mellan Liverpool och Juventus. Katastrofen som – förutom människoliv – kostade England chansen att fortsätta vinna Europacupen.
Fortfarande var det rätt stor skillnad i spelstil och engelska spelare hade extremt svårt att göra succé i lag på kontinenten. Mycket handlade nog om olika sätt att förhålla sig till fotbollslivet utanför plan. Den engelske målspottaren Jimmy Greaves gav sig av till AC Milan 1961 bara för att få hemlängtan i princip i samma stund som han satte ned fötterna på italiensk mark. Enligt Greaves var det konstig mat, annorlunda beteenden från tränare till lagkamrater och kanske också frånvaron av att gå ut på puben efteråt som fick London-bon att återvända, trots att han fotbollsmässigt inte varit så dålig.
Under avstängningen efter Heysel för de engelska lagen på 80-talet var det många som prövade lyckan, men i ärlighetens namn få som lyckades.
Bäst gick det nog för den irländske eleganten Liam Brady. Han blev faktiskt speluppläggare i ett Juventus som på 80-talet var rätt överlägsna. Även Aston Villas mittfältselegant Gordon Cowans gjorde bra ifrån sig i Bari och skotten Steve Archibald överraskade i Barcelona, där han faktiskt ersatte Diego Maradona. Annars gick det sisådär trots att flera av Englands allra bästa försökte.