Kan Arteta bli en legendarisk manager?
Mikel Arteta har i år gjort succé som manager för anrika Arsenal, men frågan är var han befinner sig i Arsenals hierarki av legendariska managers? Och vart är han på väg? Old School lyfter fram The Gunners främsta managers genom tiderna och smakar lite på jämförelser mellan dem och Mikel Arteta.
I juni 1966 är England nyblivna världsmästare och på topp som fotbollsnation. Ja, eller hela landet mår bra. Men i krokarna runt Highbury är det allt annat än uppåt. Det är i norra delarna av England som fotbollen är som bäst. Everton tog hem FA-cupen, Liverpool vann ligan, Manchester United under Matt Busby är fortfarande magnifika, Leeds verkar bli en stor maktfaktor och även Manchester City har något på gång. Och i London står Tottenham för glamouren, West Ham har alla stjärnspelare från VM, medan Chelsea verkar vara klubben i ropet.
Inget ”Swinging London” på Highbury
Det talas om ”Swinging London” som Europas medelpunkt. Man utmanar till och med Paris som modets huvudstad. Men på Highbury lyser denna progressivitet med sin frånvaro. Istället tycks man ha fastnat i det förgångna då Herbert Chapman på 1930-talet gjorde klubben till en förebild för hela fotbollsvärlden. Arsenal mår inte bra och det går inte bra. Det är just i denna tid som Bertie Mee gör entré som nytillträdd manager för The Gunners. Förhoppningarna är inte särskilt stora.
Bertie Mee – oväntad framgång
Men efter ett tag – nästan från ingenstans - lyckas ändå Mee få ihop ett lag som vinner The Double 1971, det vill säga ligan och FA-cupen, något som endast Tottenham gjort tidigare under 1900-talet. Det hela följs upp med en final i FA-cupen säsongen efter samt en andraplats i ligan 1972/73. Hoppet om en ny storhetsperiod hade åter väckts. Men sedan ebbar det ut och Bertie Mee kastar in handduken 1976. Dubbeln är onekligen en prestation och den kom nästan från ingenstans. Kanske lite samma känsla som Artetas Arsenal som nu leder ligan, vilket få trodde innan säsongen startade.
Terry Neill – utmanade aldrig riktigt om ligatiteln
I juli 1976 tillträdde Terry Neill som manager och klubben gick in i en period där man hade en del framgångar som cuplag. Tre FA-cupfinaler på raken (1978, 79 och 80) är ju en bedrift. Det blev dock bara en seger, då man 1979 vann mot Manchester United i en av FA-cuphistoriens mest dramatiska slutminuter som slutade med 3–2 till The Gunners.
Neill lyckade dock aldrig bygga ett lag som på riktigt utmanade i ligaspelet. Man var inte jättelångt ifrån att ta steget, men ändå på betryggande avstånd, sett ur konkurrenternas synvinkel. Till slut fick Neill lämna klubben 1983.
George Graham – baserat på försvar och disciplin
Det fanns aldrig riktigt någon fungerande och övergripande idé som kompass under Terry Neill. Det är dock något som en viss George Graham lyckades med under sin period som manager mellan 1986 och 1995.
Graham byggde allt från ett starkt försvarsspel baserat på en benhård disciplin. Det senare skulle knappast funka med dagens fotbollsspelare och på många sätt är det kanske även tveksamt om det funkade då. Frågan är om inte Graham hade varit än mer framgångsrik om han varit mer progressiv i sitt ledarskap. Men två ligatitlar, en FA-cup, två ligacuper och en cupvinnarcup talar ändå ett tydligt språk av framgång.
Arsene Wenger – framgångsrik lagbyggare som lämnade ett vakuum efter sig
Det uppstod ett vakuum när Graham lämnade, men istället för att klubben gick in i ett nytt miserabelt 60-tal fick en viss Arsene Wenger möjlighet att bygga nytt, vilket han gjorde med den äran. Fransmannen klev på uppdraget i oktober 1996 och blev kvar till maj 2018. Wenger ändrade Arsenals fotbollsfilosofi i grunden. Byggde upp en verksamhet som stod i skarp kontrast med George Grahams. Tre ligatitlar och sju FA-cuper imponerar. Dock inga titlar i Europa och tonvikten på de tyngsta bucklorna infaller under den första halvan av Wengers tid som manager. Kanske satt fransmannen lite för länge, eftersom vägen tillbaka upp till toppen efter hans avgång har varit tuff.
På många sätt fick Wenger rollen som den allsmäktige managern, det vill säga den som har kontroll över alla delar i klubbens verksamhet med en tydlig idé, i allt ifrån taktik till hur klubben ska skötas i övrigt. Han var därmed rätt lik en viss Herbert Chapman.
Herbert Chapman – nydanare och epokbyggare
Få ledare, om ens någon, har förändrat engelsk fotboll så mycket som Herbert Chapman. Först i Huddersfield och sedan i Arsenal. I The Gunners var han manager mellan 1925 och 1934. Han förändrade och moderniserade allt från taktik, scouting till träningsmetoder, och såg till att själv ha ett finger med i allt som skedde i klubben. Något som efter andra världskriget blev framgångsmodellen nummer ett när managers som Matt Busby och Bill Shankly tog fullständig kontroll över sina klubbar.
Det tog dock några år för lagbygget att falla på plats. Nära i cuperna, men oftast rätt långt ifrån i ligan. Men 1929/30 lyfter man FA-cuppokalen och året därefter vinner Arsenal ligan. Sedan tar framgångarna aldrig slut. Chapman själv tar hem två ligatitlar och en FA-cup, men dör sedan 1934 i sviterna av en lunginflammation efter en scoutingresa.
Chapmans efterträdare – förvaltade arvet
Han har dock etablerat en kultur inom klubben med ledare redo att ta över. Joe Shaw är care taker och ser till att ligatiteln säkras 1934, men lämnar därefter över till George Allison som blir kvar till efter kriget (1934 – 1947) och tar hem två ligatitlar samt en FA-cup. Därefter blir det Tom Whittaker som tar över stafettpinnen och kammar hem ytterligare två ligatitlar och en FA-cup fram till att han slutar 1956. Samtliga herrar var en del av Chapmans bygge som ledare i olika kapaciteter.
Med andra ord skapade Herbert Chapman en era som påminner en hel del om 1960- till 90-talens Liverpool. Och det finns inte så många andra – om ens något – exempel där en klubb lyckas bygga vidare på en managers idé med fortsatt sömlös framgång. Det ebbar dock ut under Whittakers tid och Arsenal går därmed in i ett mörkt 1960-tal. Och när övriga England är på topp efter VM-titeln 1966, deppas det på Highbury.
Mikel Arteta – en ny legendarisk manager?
Det är ingen lätt målbild Arteta har att sträva efter. För det första krävs det ”en regenttid” på någonstans mellan nio till tolv år för att kunna ta sig in bland de främsta. Bara det är i princip omöjligt, eftersom det innebär att du måste bygga åtminstone två stora lagbyggen eller lyckas med den än svårare uppgiften att saxa in spelare löpande så att du får sömlösa övergångar.
Mikel Arteta har dock redan vunnit en FA-cupfinal och är från och med denna säsong definitivt en aktör som siktar på ligatiteln. Om han håller hela vägen ut och lyckas med bedriften att under kommande två till tre säsonger hålla klubben på nivån där man hela tiden utmanar om och tar någon eller några ligatitlar samt plockar hem en och annan cup, tar han sig definitivt förbi Terry Neill och kanske även Bertie Mee.
Han kan även nå George Graham, där det inte bara handlar om titlar utan också om att installera en tydlig filosofi i klubben. Arteta har en tydlig – och långt mer positiv – idé än Graham. Sedan är det en bra bit kvar till en annan fotbollsideolog, i form av Arsene Wenger och att lyckas med Herberts Chapmans innovativa förändringar och framgångsrika arv... Ja, det kanske inte ens är möjligt i dagens fotbollsvärld. Men kanske kan Arteta få London att svänga igen.
TV: Arteta pekar ut VAR-misstaget – kvitteringsmålet skulle dömts bort
