Ligatitlar vi sällan minns - Derby County 1974/75
Det finns ligatitlar, och så finns det ligatitlar. Old School Football följer upp titlarna som kanske inte fick så stor uppmärksamhet som de förtjänade. Först ut är Derby County 1974/75.
Egentligen är det rätt få klubbar som överhuvudtaget får uppleva känslan av att ta hem en ligatitel, men för de som uppnår denna lycka, är det likafullt stor skillnad på titlarna. Vissa går till historien och nostalgikern kan aldrig sluta att minnas, medan andra inte alls når legendernas nivåer. De hamnar i skuggan. Ett bra exempel är Derby Countys andra ligatitel 1975.
Övertalningens mästare
Brian Clough, en av de mest karismatiska managers världen skådat, tog lilla Derby County från andradivisionen till ligatiteln 1972 och en semifinal i Europacupen påföljande säsong. En då ung Clough såg aldrig några begränsningar. För honom var det självklart att Derby skulle nå de högsta höjderna. Inte minst visade han det när han 1968 åkte till London och Tottenham för att värva en av ligans storstjärnor – skotten Dave Mackay. Visserligen lite på ålderns höst, men fortfarande en ledare som alla följde. På planen beskrevs hans som den ultimate kämpen, en person du ville dra ut i strid med. Cloughs berömda munsvada räckte för att övertala Mackay att inte åka hem till Skottland för att varva ned i Hearts, utan bege sig till andradivisionen och förhållandevis anonyma Derby County, vars Baseball Ground mest var känd för att publiken nästan hängde över spelarna och att underlaget aldrig riktigt nådde till den nivån att man kunde kalla det för gräsmatta. Straffpunkten fick för det mesta stegas fram av domarna, då den försvunnit i en sörja av lera.
Tog Derby till himlen
Brian Clough tog med hjälp av sin assisterande Peter Taylor Derby County till himlen. Men himlen var aldrig tillräcklig för Clough samtidigt som relationen med ägaren Sam Longson blev allt sämre. Lite av en maktkamp mellan två personer som alltid ville stå i centrum. Till slut sprack allt och hösten 1973 fick Clough lämna klubben. Hela Derby hamnade i chock. Inte minst spelarna, som faktiskt sittstrejkade inne på arenan för att Clough skulle komma tillbaka medan Longson och resten av styrelsen hukade i styrelserummet och vågade inte konfrontera spelarna.
Olika ledarstilar
Dave Mackay hade 1971 gått till Swindon för att äntligen varva ned som spelande manager och säsongen efter återfanns han som manager i Nottingham Forest, men nu fick han ett samtal från Derby. Kunde han tänka sig att leda The Rams?
Det kunde han och dessutom lyckades han med sitt karakteristiskt lugna ledarskap stävja upproret. Frågan är om någon annan person hade haft skuggan av en chans att lyckas med detta, då Clough alltid varit övertalningens mästare och hade spelarna i sitt grepp. Mackay hade en motsatt ledarstil. Lågmäld, men visade vägen genom att vara det goda exemplet.
Starkt lagbygge i grunden
I oktober 1973 har allt lugnat ned sig och Mackay kunde bygga vidare på en spelartrupp som redan bestod av många lysande spelare och Dave Mackay tillförde endast tre. Den något knubbige, men ack så skicklige, anfallaren Francis Lee anlände från Manchester City, den offensive mittfältaren Bruce Rioch från Aston Villa samt försvararen Rod Thomas, som han tog med sig från sin tid i Swindon.
Utöver det fanns den rutinerade målvakten Colin Boulton, ett mittlås bestående av de engelska landslagsspelarna Roy McFarland och Colin Todd. Även ytterbacken David Nish var engelsk landslagsman. Rutinerade Henry Newton på mitten tillsammans med den skotske landslagsmannen Archie Gemmill och längst fram dominerade ytterligare en engelsk landslagsman i form av Kevin Hector tillsammans med Roger Davies. Lägg därtill ungdomar som Steve Powell och mer seniora herrar som Ron Webster, Peter Daniel och Alan Hinton, så har vi ett lag som i huvudsak är byggt av Clough och Taylor, men finslipats av Mackay. Det var ett mycket starkt lagbygge och klubben slutade trea i ligan 1973/74.
Peter Daniel kliver fram ur skuggan
Säsongen 1974/75 började dock inte särskilt bra. Inte minst därför lagkaptenen McFarland blev långtidsskadad. Undan för undan trädde då Peter Daniel fram ur skuggan och gjorde en makalös säsong i ett svårforcerat mittlås tillsammans med Colin Todd. Den senare utnämndes till ligans Player of the Year. Gamle Alan Hinton med de magnifika fötterna hade varit Cloughs speluppläggare, men gillades inte lika mycket av Mackay, så han fick vid ett flertal tillfällen stå åt sidan. Totalt använde sig Mackay av sexton spelare.
Sju lag nära titeln
Säsongen 1974/75 har gått till historieböcker eftersom det fanns hela sju lag som alla hade möjlighet att ända mot slutet ta hem titeln. Derby och Mackay drog dock det längsta strået före Liverpool, Ipswich och Everton. Även Stoke, Sheffield United och Middlesbrough fanns med i kampen. Manchester City, Leeds och Burnley var inte heller långt bort.
Inte samma eufori
Hela den eufori som rådde runt Clough och Derby runt 1971/72 upprepades dock inte denna gång. Bedriften var minst lika stor, om inte större, men Mackay var på många sätt en ledare för sina spelare och för organisationen Derby County. Medan Clough var en personlighet större än det mesta. Syntes och hördes överallt. Tog över rummet och drevs av ett oerhört starkt ego.
”Historia skrivs av den som låter den berättas”
Trots att ligan varit så jämn in i det sista vann Derby titeln med en match kvar att spela. I och med att Ipswich fick oavgjort mot Manchester City – något som meddelades när Derbys spelare satt på en bankett - så var det klart. Festen den kvällen blev både lång och intensiv.
Historiskt talas det mest om Cloughs Derby County, men frågan är om inte Dave Mackays var bättre? Det säger dock en del om att historia skrivs av dem som låter den berättas, Mackay var ingen historieberättare, men det var Brian Clough.
