Mittbackar vi minns: "Den största av de största"
Old School Football ägnar nu några dagar åt att minnas mittbackar från förr. Vi inledde med att fråga West Ham-redaktionens nestor Arne Söderlund om fem mittbackar (aktiva 1960 - 1999) som betytt mest för hans fotbollsintresse. Det blev inte bara Irons-lirare.
1. Alvin Martin, West Ham
Martin eller Strecht som han kallas är den mittback som jag följt som jag rankar högst. Han gjorde hela 596 matcher för West Ham från 1978 till 1996. Hela 18 år. Här snackar vi om en trotjänare. Född i Liverpool och fanns i Evertons ungdomsled. Han fick dock bara ett part time kontrakt av dem. Han provspelade sedan för QPR som inte valde att gå vidare med honom och därefter West Ham. The rest is history.
Det blev 34 mål i West Ham för Martin, varav ett hattrick som vad jag vet är helt unikt. West Ham vann med 8-1 mot Newcastle i april 1986 och Martin gjorde hattrick. Han gjorde mål på tre olika målvakter. 17 matcher för England har han också på meritlistan samt att han var med och vann FA-Cupen med West Ham 1980 som då låg i andra divisionen. West Ham är för övrigt den senaste klubben som lyckats med det.
Nicksäker, brytningssäker och läste spelet bra är ett par egenskaper som jag vill lyfta som Martin hade. Av och till i slutet av hans karriär var han också lagkapten. Han har av och till funnits kvar i West Ham efter avslutad spelarkarriär.
2. Billy Bonds, West Ham
Som spelare rankar jag Bonds högre än Alvin Martin men eftersom Bonds spelade både högerback, mittfältare och i slutet av karriären som mittback så kommer han efter Martin. Bonds gjorde 799 matcher i West Ham mellan 1967 till 1988. Det är rekord för en spelare i West Ham. Han köptes från Charlton för £49500. Bonzo som Bonds kallas för spelade hela 21 år i West Ham. Bonds var även lagkapten för West Ham under många säsonger.
Han vann FA-Cupen med West Ham 1975 och 1980. Att han fick spela i finalen 1980 var mirakulöst för han blev utvisad i en match någon vecka före finalen men West Ham lyckades klämma in en ligamatch före finalen så att Bonds avtjänade sin avstängning i den matchen i stället för finalen.
Att Bonds aldrig fick göra en landskamp för England är en gåta och en skandal. Det närmaste han kom var en plats på bänken. Bonds var även manager för West Ham 1990-1994. Två uppflyttningar och en degradering under dessa år. 2019 fick Bonds en läktardel på London Stadium uppkallad efter sig. The Billy Bonds Stand.
Brytsäker, orädd och målgörare är epitet jag vill ge Bonds. Säsongen 1973-74 gjorde han hela 13 mål för West Ham. 61 mål sammanlagt blev det.
3. Emlyn Hughes, Liverpool, Wolves m fl
Hughes var en mittback som jag gillade som barn när jag gick i mellanstadiet. Minns att jag hade en tröja med nummer 6 vilket Hughes hade. Tyckte också det kul med en spelare som hette juice som jag associerade hans namn med som barn.
En väldigt meriterad spelare som var med i det Liverpool som var bäst och vann en massa titlar på 70-talet. Han var också med i det Wolves som vann Ligacupen 1980. Engelsk landslagsman med 62 landskamper. Var även manager ett par säsonger i Rotherham.
Hughes var en elegant mittback. Nicksäker och bra spelsinne vill jag minnas att han hade också. Hughes dog alltför tidigt vid en ålder av endast 57 år.
4. Steve Potts, West Ham
Lille Potts, endast 170 cm lång spelade mittback under många säsonger i West Ham. Han var även högerback och lagkapten i West Ham. Potts gjorde 506 matcher för West Ham. Endast ett mål gjorde han. En riktig strumprullare mot Hull 1991.
Minns att jag tyckte det var märkligt att Potts kunde spela som mittback eftersom han var så kort och i princip alla engelska mittbackar på den här tiden var riktiga fyrtorn. Potts gjorde det dock bra eftersom han fick fortsätta som mittback.
Energisk, brytsäker och läste spelet bra. Potts finns kvar i West Ham och är en av de ansvariga i West Hams ungdomsakademi.
5. Bobby Moore West Ham och Fulham
Moore borde givetvis vara högst upp eftersom han var en mittbacksgeneral utan dess like. Varför jag dock bara placerar honom som femma är för att jag själv inte har så många minnen av honom i realtid. Största minnet är i från FA-Cup finalen 1975 men då spelade han för Fulham och var motståndare till West Ham i finalen.
Egentligen är en presentation överflödig av Bobby Moore. Den kanske största av de största när man ser till engelsk fotbollshistoria. Moore var som bekant lagkapten i det England som vann VM 1966 där han tillsammans med övriga två spelare från West Ham Martin Peters och Geoff Hurst vann VM. Moore gjorde hela 108 landskamper för England. Något som länge var världsrekord i landskamper och även engelskt rekord. Två mål blev det för England.
Moore spelade för West Ham från 1958 till 1974 då han gick till nämnda Fulham. Han gjorde 647 matcher och 27 mål i West Ham. Moore ledde West Ham till deras första titel när man vann FA-Cupen 1964. Året därpå ledde han West Ham till seger i Cupvinnarcupen.
En intelligentare och gentlemannamässig mittback får man leta efter. Moore kunde förutse vad som skulle hända och vara på rätt plats i rätt tid. En mycket viktig egenskap för han var inte speciellt snabb i benen. Däremot snabb i tanken som sagt. En elegantare mittback får man också leta efter. Tyvärr gick Bobby Moore bort i en alltför tidig död 1993 endast 51 år gammal i cancer.
Bobby Moore är West Ham störste spelare genom tiderna och kanske även Englands största spelare genom tiderna. En värdsmittback utan dess like. En spelare och man som var mycket respekterad av både medspelare och motspelare i en hel fotbollsvärld. Står som staty utanför Wembley vilket återspeglar hans storhet som spelare på ett förträffligt sätt.