Lagbanner
Omklädningsrummet - symbol för nya tider

Omklädningsrummet - symbol för nya tider

Jag har funnit engelsk fotbolls stora vägskäl. Eller åtminstone symbolen för denna kulturförgrening. Och det handlar om omklädningsrum.

Vi är många som numera inte ens längre orkar klaga över bristen på frenesi, hetta, böljande publikhav och en ljudvåg som sköljer över en så man nästan baxnar. Ska man få uppleva det, så ska man inte gå på fotboll i Premier League. Det blir därmed lite ironiskt när det är just den känslan som ligger i marknadsföringspaketet Premier League. Kanske inte uttalat, men definitivt underliggande.

Bakgrund: huligansim och pengar

Tror det finns två grundläggande fenomen till denna utveckling - huliganism och pengar.

Under 70- och 80-talet växte och sedan kulminerade problemen med huliganism och organiserade firmor. Katastrofen på Heysel stadion där 39 personer fick sätta livet till i samband med Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus 1985 blev dess dystra peak. Men det var bara en tidsfråga då engelsmännen dragit fram över Europa såväl som hemmavid och skapat rädsla och kaos i en allt mer okontrollerad spiral.

En av lösningarna på den tiden blev ödesdiger. Man reste nämligen höga stängsel inne på arenorna, så att inte fansen skulle rusa ut på plan eller ta sig över till andra läktarsektioner. Som djur i bur. Men i FA-cupsemifinalen 1989 mellan Liverpool och Nottingham Forest ledde det till att 96 Liverpool-bor aldrig återvände. Matchen spelades på Hillsborough i Sheffield och de ansvariga för säkerheten misslyckades totalt. Det finns mycket att säga om detta misslyckande, men resultatet blev att alltför många trängdes in på en och samma läktasektion, vilket innebar att människor klämdes ihjäl mot de höga stängslen.

Stängslen har sedan tagits bort, säkerheten på och runt arenorna är numera rigorös och - faktiskt - mänskligare. Alla ståplatser är borttagna och det finns idag knappt några problem alls i och runt arenorna (även om det finns vissa tveksamheter över arenor som West Hams, vilken inte är byggd för ändamålet och där det redan utbrutit problem mellan fans).

Därefter har även de stora pengarna kommit in i Premier League-fotbollen. Undan för undan har det blivit för dyrt att gå på fotboll för lokalinvånare som tidigare följt sina klubbar i vått och torrt, men kanske inte är bland de mer bemedlade och därmed inte har råd att gå på fotboll längre. Den högljudda, böljande kärnan i supporterskapet har därmed försvunnit och istället blir det fler barnfamiljer, bättre bemedlade samt turister. Bra för att minska huligansim, men sämre för stämningen.

Svårt att regissera

Engelsk fotbollspublik har dessutom aldrig varit särskilt regisserad eller koreograferad. Tanken på samma fantastiska shower som vi kan se i form av tifon på ett derby i Sverige har aldrig varit en del av engelsk fotboll. Man har snarare sett på sådant med misstänksamhet. Till cupfinaler på Wembley kan man ta med sig flaggor, banderoller och annat, men i övrigt är det väl mest utsocknes baserade supporterklubbar som lägger upp sådant på en vanlig hemmamatch.

I helgen var jag exempelvis på Goodison Park och där hade en av de stora fangrupperingarna gått ut med att man skulle hylla den avlidne legendaren och gamle managern Howard Kendall fyra gånger under minuter som var centrala för hans karriär. Den första efter fyra minuter (han bar på nummer 4 som spelare), fixade man, men resten glömdes av de flesta inne på arenan. Dessutom syntes ett par banderoller, men långt ifrån den formidabla regi vi kan se i exempelvis i Sverige.

Samma veckoslut befann jag mig på Queens Park Rangers hemmaarena Loftus Road och där fanns det lappar uppsatta att hylla legendaren Stan Bowles (som spelat i både Brentford och QPR) med en applåd i den tionde minuten, då han bar nummer tio och nu är sjuk i Alzheimer. När klockan nästan slog elva minuter hörde jag hur applåden försiktigt nådde min läktardel, där fansen mest var engagerade i att framföra kraftuttryck till Brentford-fansens sektion. Killen ovanför oss hade dessutom noterat några tomma säten i Brentfords läktarsektion (väldigt få, måste nog tillstyrkas…) och jobbade med ramsan: ”Empty seats, empty seats…” istället. Båda sektionerna applåderade dock, vilket ändå blev till en fantastisk gest i en i övrigt ganska infekterad derbystämning.

Dessa två näraliggande exempel är dock inte någon kritik mot engelsk läktarkultur eller bevis på att engelsmännen inte ärar gamla legendarer. Tvärtom, det är man fantastisk på i England. På alla möjliga vis, dock inte i regisserad form. Och deras förmåga att spontant fånga upp saker under match, ofta med humorn som kännetecken är något de är mästare på.

Samspelet arena, publik och spelare

Istället finns där en konstant samband mellan vad som händer på plan. En tackling i rätt läge och publiken tänder till, reser sig och ljudvågen sköljer över en. En miss från en hatad motspelare och fansen tar upp detta med klassisk läktarhumor. Trycket, suset, inlevelsen… ja, allt bygger på högt tempo och aggressivitet, såsom engelsk fotboll har spelats tidigare. Detta minskar givetvis med att kärntrupperna försvinner, såväl som att fotbollen idag är helt annorlunda, då den spelas av extremt skickliga bollspelare, på fantastiska underlag och där brutalitet och aggressivitet minskat kraftigt sedan början av 90-talet. Och omklädningsrummen är en symbol för denna utveckling.

En central grundtanke med omklädningsrum hos många klubbar i England har traditionellt sett varit att motståndarlaget ska ha det trängre och sämre än hemmalaget. Vet att jag pratade med någon funktionär på Goodison Park för några år sedan som beskrev att allt handlade om att ge motståndarna en klaustrofobisk upplevelse. De skulle känna sig instängda och samtidigt jagade som djur i bur. På Goodison stannade bussen vid en särskild ingång. Där stod ofta fans med okvädningsord. Spelarna jagades in i den gamla arenans trånga korridorer och det hela slutade i bortalagets omklädningsrum. Litet och spartanskt. Tanken var att de under tiden skulle dväljas av att höra Everton-publiken vars mest intensiva läktarsektion var alldeles invid och en obehagskänsla skulle byggas upp. Dessutom ytterligare trånga korridorer, ner och sedan upp och plötsligt står man på Goodison till ett obönhörligt oväsen och ogästvänlighet…

Ranieri och omklädningsrummet

Idag är det inte riktigt så och i helgen besökte jag även Stamford Bridge där man berättade att när Claudio Ranieri var manager i början av 2000-talet tog han in psykologer för att på bästa sätt skapa möjligheter för Chelsea-vinster. Dessa psykologer menade att omklädningsrummet för gästerna var för litet och ogästvänligt. Det resulterade i att motståndarlagen kom ut till plan aggressiva och taggade, inte rädda och jagade. Medan Chelsea-spelarna satt och mös i sitt spatiösa omklädningsrum och blev loja… Istället byggde man ut och gjorde motståndarlagets omklädningsrum större och trevligare med betydligt behagligare färger. Det ska ha varit starten på en lång segerrad för Chelsea.

Alla samverkande faktorer har därmed vänt på förutsättningarna. Det går inte längre att skrämma upp motståndarna, då miljön runt omkring inte är särskilt skrämmande. Finns ju ingen aggressiv publik att tala om längre. Då är det bättre att vagga in dem i någon form av sövande bekvämlighet.

Detta är också ett tecken på den nya tidens engelska liga. Ingen huliganism på arenorna, familjer, turister och affärsmän är välkomna och det handlar mer om show a la klassisk amerikansk sport. En heldag för hela medelklassfamiljen. Faktiskt rätt trevligt på många sätt, men knappast det som många förväntar sig. Man förstår också spelare som byter tröjor och ler med sina kompisar från andra lag, trots att man åkt på en förnedrande förlust. Showen är över för denna gång. Inte mer med det.

Nya tider, ny elektricitet

Borta är en större del av de mer kärva fansen som kanske är svårare att tygla och ofta överförfriskade, men ger arenan den där stämningen som numera endast kan bevittnas i gamla matcher på You Tube och det som paketeringen av engelsk fotboll utlovar. Kanske inte rakt ut, men få är nog de turister som åker på en match i Premier League och inte hoppas på elektrisk stämning... Den kräver dessutom (för de kvarvarande Old School-fansen) aggressivitet och högt tempo även på plan. Get in! Annars får du ingen reaktion eller elektrisk stämning. Dagens fotboll spelas inte på det viset längre.

Än finns det lite kvar av det gamla, men undan för undan är det på väg bort, för vi har redan tagit flera steg in på den nya vägen. Att gå tillbaka är därmed otänkbart, men kanske kan man göra något för att få tillbaka elektriciteten. Ståplatsläktare a la Tyskland och undvika allt för stora biljettprishöjningar är ett par saker. Mer tveksamt om supportergrupper kan ta tag i och regissera den engelska publiken i någon större utsträckning. Åtminstone inte i det korta perspektivet. En stor fördel är dock att publiktillströmningen är betydligt större än under huliganismens årtionden.

Jag har nyligen besökt två klubbar som historiskt är kända för sin aggressiva publik – Everton och Stoke City - men inte ens där når man upp till forna tiders rykte. Viktigt att påpeka är dock att den elektriska stämningen inte är borta helt och hållet, men det ska rätt mycket till för att lampan ska tändas numera.

Det är oftast bortafansen som hörs mest och ligger i bäst. Sjunger konstant, kanske för att det blir lite mer av en utmaning då det endast är en 2000 - 3000 som klämts in i ett hörn på dessa stora arenor, medan hemmapubliken känns lite mer däst. Med andra ord samma fenomen som omklädningsrummen. På gott och ont är engelska ligan numera något helt annat än den varit under mer än hundra år. Och vägskälet kan symboliseras med hjälp av omklädningsrummens utveckling.
   

Per Malmqvist Stoltskribentper@gmail.com@permalmqvist2016-11-03 16:30:00
Author

Fler artiklar om Old School Football