Stjärnan McAvennie

På den tiden sändes inte fotboll såsom den gör nu och en bit in i McAvennies debutsäsong för West Ham United 1985/86 kom han med i det berömda tv-programmet Saint and Greavsie. De tog med honom ut i East End och frågade West Ham-fans om den nya värvningen. Alla tyckte att han var en kanonspelare, men få kände igen honom när han klev fram och presenterade sig.

Tv och jet set

Tv gav mersmak. Hans agent bokade in honom på fler saker och den blonde skotten med skrattet visade sig trivas som fisken i vattnet. Dessutom växte hans rykte som playboy och ganska snart blev han en central persona i Londons uteliv. I det förlovade gränslandet där page 3 girls, gangsters, kändisar, klubbägare och superkändisar möttes bland flödande champagne i ett 80-tal där pengar inte verkade vara någon bristvara.

Nu var dessutom fotbollsspelarna på väg in i jetset-livet. Först ut var ju George Best på 60- och 70-talet kanske främst tillsammans med Chelsealirarna Alan Hudson, Peter Osgood och Charlie Cooke samt QPRs Rodney Marsh. Skillnaden vara bara den att 80-talets spelare hade betydligt mer pengar. Dessutom fanns en veritabel suparkultur hos de ledande lagen på den tiden där managers inte brydde sig, bara spelarna såg till att svettas av sig alkoholen på måndagarna och att de inte ställde till med något som kunde skada klubben i medierna eller försämra resultaten. Starka karaktärer sökte till klubbarna av vilka flertalet också hade egenskaper som sociala drinkare. Ökändast var nog Everton (hela laget), Manchester United (främst Bryan Robson, Norman Whiteside och Paul McGrath) och Arsenal (Tony Adams, Kenny Sansom och Paul Merson med flera). Men även Liverpool var rätt oblyga violer och generellt sett festades det ganska så kraftigt runt om i ligasystemet.

McAvennie och Jenny Blythe

Frank McAvennie var dock en stjärna. Eller som Stringfellowes ägare Peter J Stringfellow kategoriserar att det finns fotbollsspelare och så finns det stjärnor. Best, McAvennie och sedan Beckham är exempel på stjärnor med en särskild aura runt sig med den skillnaden att David Beckham förvaltat sin status på ett mer professionellt sätt än föregångarna.

Framväxten av kändisar som kanske inte var i nivå med Elton John, Rod Stewart med flera växte fram allt starkare på 80-talet, bland såpaskådisar, fotbollsspelare och page 3 girls. Just fotbollsspelare och page 3 girls blev därefter en match som skulle stå sig nästan som de tu konstant letade sig till varandra. McAvennie blev sedermera tillsammans med Jenny Blythe, en page 3 girl. Och ganska snart blev de paret som syntes nästan överallt. Vid det laget hade Frank McAvennie dragit vidare till Celtic i hopp om att – som så många andra – spela Europeisk fotboll, eftersom de engelska lagen var avstängda efter Heysel-katastrofen. Men också för att han behövde kosing för att leva jetset liv i Londons innekretsar. Före flytten frågade han dock West Hams manager John Lyall om en signing om fee på 50 000 pund för ett nytt kontrakt, men det kunde inte Lyall gå med på.
 

Efter varje match under tiden i Celtic på lördagarna drog McAvennie som ett skott till London och var inte tillbaka förrän på måndag. Oftast utfestad och sen, vilket renderade i ideliga böter.

Molnen blev dock allt mörkare. Vinstbonusar krävdes för att finansiera helgens klubbliv. McAvennie och Blythe köpte drömhuset. Lyckligt ovetandes om att fastighetsmarknaden inom kort skulle krascha. Allt handlade därmed om att generera cash, något som alltid brister förr eller senare. När han dessutom blev långtidsskadad efter en olycksalig tackling av Chris Kamara, blev det början till slutet.

McAvennie använder ofta ord som ”great fun” och ”different class”, vilket också definierar en livsstil där allt annat än att ha kul just nu inte fanns. Idag är kroppen sliten och han tar regelbundet smärtlindrande medicin för att ta sig igenom dagarna, men som han själv säger:

”I´m here, still having a laugh.”