The Wizard of the Dribble
Sir Stanley Matthews spelade fotboll på allra högsta nivå ända upp i 50-årsåldern. Och det under en tid då fotbollskarriärer normalt sett avslutades betydligt tidigare än idag, eftersom diet och träningsmetoder knappast främjade spelarnas väl och ve.
Det sades att ingen kunde kontrollera en boll eller övertrumfa en motståndare som Stanley Matthews. The Wizard of the Dribble eller The Magican. På bakgårdarna i Stoke of Trent sprang unge Matthews omkring och spelade med en liten tennisboll i kärva miljöer och mot obönhörliga stenväggar. Den där lilla tennisbollen som genom den engelska fotbollshistorien kanske är det enskilt största framgångskonceptet för en fantastisk bollkontroll.
Tidig debut avbruten av kriget
Pappan var boxare och disciplin blev tidigt modellen för Matthews. Han fick gå den långa vägen till arenan, varje dag. Dessutom gick han hem för att äta lunch och sedan tillbaka igen. Där grundades också attityden till hans inställning till fotbollen och strävan att alltid hålla sig i fysisk toppform. Enligt rykten skall ett glas champagne i samband med FA-cupvinsten 1953 vara enda gången någon såg honom dricka.
Redan som femtonåring spelade han 1930/31 för Stokes reservlag och i mars 1932 gjorde han debut i Stokes a-lag. Den första landskampen för England kom redan 1934. Det skulle till slut bli hela 54 landskamper.
Karriären avbröts dock på grund av andra världskriget som utbröt 1939 och ligafotbollen skulle återupptas först 1946-47. Matthews hade då passerat 30-strecket och troddes vara på väg mot slutet av karriären. Dessutom var han i luven på Stokes manager och i januari 1947 mötte Stoke Tottenham i vad som alla trodde skulle bli Matthews sista match.
Framgångar i Blackpool
Men, istället gick han till Blackpool. Staden där Matthews varit stationerad under kriget. Priset var 11 000 pund och en flaska whisky till Stokes direktörer. Ett fynd för Englands främste trollkarl. Ganska snart blev Matthews en del av staden Blackpools morgonrutin, då han iförd keps sprang längs stranden. Dessutom gav han sig in i folksamlingar och använde Blackpool-borna likt slalompinnar för att hålla uppe smidigheten och förmågan att ta sig förbi motståndare.
Filosofin var enkel. Som högerytter försökte han ta sig fram till straffområdet samt ta sig förbi motståndaren. Därefter fanns tre alternativ, enligt Matthews. I första läget slå bollen snett inåt bakåt till en framrusande forward, ofta Blackpools och Englands målspottare Stan Mortensen. Eller så la han en lång boll mot bortre stolpen och som tredje alternativ en lägre boll in strax framför målvakten. Onekligen samma metoder som än idag gäller för framstående yttrar.
Hemligheten bakom förmågan att ta sig förbi motståndarna trodde han själv handlade om snabba tempoförändringar. En liten touch på bollen och snabbt iväg. Det var få backar som hann med. Varje dag övande han sprinter på korta distanser. Lägg därtill en ypperlig teknik och det gick knappt att hänga med. Otaliga var de backar som fick köpa korv. Det är rätt fascinerande att se rörliga bilder på Matthews och hur han än idag skulle kunna vara en god förebild för yttrar. Magiskt rörelsemönster, strålande teknik och lysande fysik.
Sagan om de tre cupfinalerna
Och så sagan. På den tiden fanns inget större än att på Wembley få lyfta FA-cupen. Varje fotbollsspelares dröm. I Blackpool fanns chansen för Stanley Matthews. Laget var tillräckligt starkt och redan 1948 stod Manchester United som motståndare på Wembley. Drömmen gick nästan att ta på, men trots ledning, så var det United som fick lyfta pokalen.
Redan 1951 var dock Blackpool åter i final. Denna gång mot Newcastle United. Matthews var magisk. Sprang i cirklar runt Newcastle-försvaret, bara för att en av hans fina framstötar istället ledde till en kontring för Newcastle efter att Blackpool-spelarna inte lyckats hantera Matthews passning inne straffområdet. Newcastles store centerstjärna Jackie Milburn lurade Blackpoolförsvarets offsidefälla och satte bollen i nät. Till slut vann The Magpies med 2-0.
Men 1953 var Blackpool i FA-cupfinal ännu en gång och nu väntade nog hela England på tredje gången gillt för Stanley Matthews. Hela arenan – förutom Boltonfansen – stod på Matthews sida. Motståndarna Bolton Wanderers med storstjärnan Nat Lofthouse hade dock inte några planer på att ge Matthews denna slutliga ära och tog ledningen efter en målvaktsmiss. Blackpools Stan Mortensen kvitterade, men därefter gick allt fel… Strax före halvtid stod det 2-1 till Bolton efter ännu en svag målvaktsinsats.
”Ge bollen till Stanley”
I halvtid sades endast en sak: ge bollen till Stanley och så får Morty (Stan Mortensen) avsluta.
Efter tio minuter stod det dock 3-1 till Bolton efter att en konstant haltande Eric Bell lyckats nicka in bollen i mål (man hade ju inga avbytare på den tiden). Nattsvart för Blackpool.
Men Stanley Matthews hade andra planer. The Wizard of the Dribble drog igång ett sällan skådat shownummer under resten av matchen. Stod sedan för framspelningen till reducering 2-3. Återigen av Stan Mortensen som senare stänkte in en frispark till 3-3 och därmed var det första och sista hattricket på gamla Wembley i en FA-cupfinal ett faktum.
Stanley Matthews trakasserade nu Boltons försvar. Om och om igen efter högerkanten. Och så… I den 90:e minuten får han bollen på egen planhalva. Avancerar försiktigt. Chippar den till en medspelare inåt i plan och så drar han iväg på kanten. Får bollen och vid kanten av Boltons straffområde står en redan knäckt back – Ralph Banks -som inser att det nog är dags att köpa korv igen. Snabb touch på bollen, rycket och Matthews är förbi. Letar – som vanligt - efter Stan Mortensen men han hade redan tagit löpning och var framme vid målvakten. Istället lägger han bollen efter marken snett inåt bakåt till en helt fristående Bill Perry samtidigt som han tappar balansen. Perry rakar in bollen i nätmaskorna. Magi!
The Matthews Final och tillbaka till Stoke
Finalen har gått till historien som The Matthews Final. Lagkaptenen Harry Johnston och Stanley Matthews bars av medspelarna i segerstol. Matthews ville dock aldrig kännas vid epitetet på finalen. Det passade inte den ödmjuke Stanley som alltid hävdade att det handlade om laget. Elva spelare. Men stolt var han. 38-årige Stanley hade nu nått målet. Men inte blev detta något slut på karriären, utan den bara fortsatte, även om höjdpunkten var nådd.
Den ambitiöse Stoke-managern Tony Waddington hörde av sig i början på 60-talet och live i programmet Sportsweek skrev Stanley Matthews på för Stoke City. Ännu en gång. Året var 1961 och Stoke låg i andradivisionen. Matthews bidrog till stjärnglans samtidigt som Waddington byggde ett starkt lag som senare skulle bli det bästa i Stokes historia när de blommade ut i början av 70-talet, men då hade Matthews lämnat. 1965 slutade han med elitfotboll 50 år gammal! Han fortsatte dock att spela till 70-årsåldern. Samma år som han fick äran att bli den enda fotbollsspelare som blivit adlad tack vare insatser på fotbollsplan. Sir Stanley Matthews.
I veckans The Editors snackas det om Sir Stanley Matthews och Blackpools historia. Lyssna gärna här.
The Matthews Final
