Om konsten att tjuvstarta med ”Totaal voetbal”
Liverpool står inför det täta jul- och nyårsmatchandet och Erik Rosendahl vänder i dag tillbaka 35 år i tiden till brytpunkten mellan Bill Shankly och Bob Paisley för att hylla ett gammalt bordfotbollsspel, holländsk totalfotboll och Jimmy Case.
Merseysidegruppen Half Man Half Biscuit hyllar i sin låt ”All I Want for Christmas Is A Dukla Prague Away Kit” bordfotbollsspelet Subbuteo, ett skojigt spel med “centerforwardar utan huvud” och “målvakter utan armar” som HMHB sjunger.
Men vad jag faktiskt mest önskade mig julen 1975 var just Subbuteo, och inte vilket spel som helst utan en äkta ”Club Edition”, med lag i både rött och blått. Liverpool och Everton, alltså.
Långt senare fick jag veta att Bill Shankly brukade snacka taktik med hjälp av Subbuteo. Kanske hade också den originelle skotten ”Club Edition” till sitt förfogande så att han kunde hålla på och håna urusla ”Toffees” också när hans skyddslingar samlades kring Subbuteo-bordet...
Fast då jag fick min julklapp var ”Shanks” redan borta och ’Pool för sin del inne i en jobbig period i efterträdaren Bob Paisleys kommando. Hans första säsong som manager, 1974-75, hade kommit och gått utan att en enda pokal hamnat i Anfield. Inte så mycket mer lovade öppningsmatchen då Paisleys andra säsong drog igång på Loftus Road där det duktiga hemmalaget Queens Park Rangers vann övertygande med 2-0.
För mig hade året 1974 varit en stor ”ögonöppnare”. Om fotboll var så här kul som det mesta under VM i Västtyskland bjöd på, så skulle det här definitivt vara min grej. Och i denna förälskelse spelade den s k totala fotbollen à la Holland och kanske också värdlandet, åtminstone i sina bästa stunder, en inte så liten roll.
”Totaal voetbal” sade man på holländska, ett begrepp att förknippas med Johan Cruijff, Arie Haan och Ruud Krol. Men varför inte också med sådana namn som Brian Hall, Peter Cormack och Alec Lindsay...
Någon vecka före VM-premiären hade ”Reds” nämligen utklassat ett starkt Newcastlelag, med målsprutan Malcolm ”SuperMac” Macdonald i spetsen, i FA-cupfinalen på Wembley. Det hade varit en mästerlig, ”total” uppvisning i passningsspelets ädla konst. ”Passing and moving”, precis som Shankly inpräntat under alla sina år på Anfield. Eller enklare uttryckt: ”Ge bara bollen till den närmaste rödtröjade!”
”Vad holländarna skulle visa upp för hela världen var sånt som vi redan höll på med på Anfield”, konstaterade en av Shanklys hjältar, den skotske högermittfältaren Brain Hall. Ett hängivet Beatles-fan som han var, valde Hall att flytta just till Liverpool för att läsa matematik vid universitetet. En vacker dag fick han provspela för ’Pool. Shankly tyckte om vad han såg och kontrakterade sin unga landsman som debuterade i ligan först som 22-åring.
Intelligenta spelare som dessutom var så gott som gratis var som bekant helt i Shanklys smak: hösten 1970 presenterades en vänsterytter som hette Steve Heighway, var 22 år, hade examen i nationalekonomi från Warwick University och hämtats till klubben utan någon övergångssumma alls! Tillsammans med Kevin Keegan var det just Heighway och Hall som skulle visa vägen i ’Pools fina uppvisning på Wembley.
Efter cupfinalen, sommaren 1974, chockades dock Anfield av att Shankly plötsligt ville lägga av. Bob Paisley, en mycket anspråkslös man, blev mot sin vilja ny manager: ”Jag tvingades ta över rodret på oceanångaren Queen Elizabeth i kolossalt stormigt väder. Så stort hade ’Pool blivit under Bill. Jag hade inte råd att misslyckas.”
Att Paisley skulle bli den överlägset mest meriterade Liverpoolmanagern var svårt att tro under säsongen 1974-75 då han bl a fick brottas med sin laguppställning. Nyförvärvet Phil Neal, sedermera legendarisk högerback, spelade mestadels på vänsterkanten, medan Tommy Smith nu höll till på högersidan. Shanklys pålitlige (och målfarlige!) högerback Chris Lawler fick vikariera i mittförsvaret. Centerforwarden John Toshack var ofta skadad och Ray Kennedy, som Shankly ännu hunnit köpa från Arsenal sommaren 1974, hade svårt att finna sig tillrätta som Toshacks ersättare. Terry McDermott, Årets spelare i England bara fem år senare (1980), var ännu långtifrån en plats i öppningselvan osv.
En ljusglimt var däremot att unge Phil Thompson, som i ungdomslaget närmast varit anfallare, började trivas alldeles utmärkt bredvid lagkapten Emlyn Hughes i mittförsvaret.
Som vi alla vet, lyckades Liverpool till slut vinna både ligan (med en poängs försprång före QPR) och UEFA Cup 1976, något som knappast varit möjligt utan ett par ändringar som taktiksnillet Paisley gjorde i laget.
Hans allra första snilleblixt gällde Ray Kennedy som förvandlades till en vänstermittfältare. Och Brian Halls plats på högerkanten gick så småningom till unge Jimmy Case. Tillsammans med Keegan, Toshack, Heighway och den evigt unge Ian Callaghan såg Kennedy och Case till att ’Pool nu hade ett mycket mer nyanserat och varierande anfallsspel.
Dessutom hade Paisley ännu ett äss i ärmen: Liverpoolfödde David Fairclough som nästan stal hela showen i mars och april genom att med sina fyra mål avgöra tre matcher i rad, däribland derbyt mot Everton. ”SuperSub” kallades denna 19-åring som också fick debutera i UEFA-cupen. Mot Real Sociedad lyckades han dessutom öppna sitt europeiska målkonto.
Fairclough var sensationellt bra just när det gällde mest, samtidigt som Ray Kennedy blomstrade i sin nya mittfältarroll, med ett och annat avgörande mål på slutrakan (t ex 3-1 borta mot Wolves i säsongens sista match), men min personliga favorit bland nykomlingarna är Jimmy Case som Shankly köpt för 500 (!) pund från amatörklubben South Liverpool.
Jag undrar om en femhundring någonsin har investerats bättre. Att en så anonym spelare plötsligt skulle dyka upp för att visa att han faktiskt kunde det mesta, det vill säga var snabb, rörlig och passningssäker, både tacklade och sköt hårt och därtill svarade för många viktiga mål både i ligan och i Europa (bl a ett hattrick mot polska Wroclaw) var ingenting annat än ett mirakel. Eller ”typiskt ’Pool” om man ännu en gång får säga så.
Inte nog med det: Case lyckades faktiskt kröna sin drömsäsong med att som inhoppare i UEFA-cupfinalen mot FC Brügge vara med om att vända 0-2 till 3-2. Och detta på fem minuter, med mål från Kennedy, Case och Keegan! En bragd som skulle upprepas trettio år senare i Istanbul...
Var detta kanske ”totaal voetbal”? Inte långtifrån det i alla fall. Eller som Chris Nicholl, Cases manager i Southampton på 80-talet, en gång så träffande sa: ”Om fotbollsspelet är ett språk så är nog Jimmy Case professorn.”
