Överflödets förbannelse
När det nalkas Januari och ett hektiskt, närmast djävulskt, spelschema brukar det pratas om vikten av en stor, och bred, trupp. Men allting kan gå till en överdrift.
Jag anser att det är just det som håller på att hända i Chelsea. Värvningar ansluter, men ingen, bortsett från Zhrikov och ett gäng ynglingar, lämnar. Var ska man göra av alla spelare? För de har inte kommit till London för att sitta på bänken, och de befintliga spelarna i truppen kommer inte heller nöja sig med en bänkplats. Harmonin i truppen kommer bli lidande och resultaten med den. En trupp i obalans är sämre än en tunn trupp. Värst är det med våra anfallare.
I dagsläget har Chelsea en av ligan, och Europas, allra största och bästa anfallsuppsättningar. För stor. För bra. Alla kan inte spela. Alla kommer inte kunna spela. Någon måste bort, men vem?
För så enkelt är det. Det finns, lite beroende på vilket system som spelas, tre tillgängliga positioner för anfallare i dagens Chelsea. Tre platser. En vänsterytter, en central anfallare och en högerytter.
De är många som slåss om en av dessa tre platserna. I dagsläget är de tio (10!) stycken. Mata, Kakuta, Malouda, Anelka, Torres, Drogba, Lukaku, Kalou och Sturridge. Även Benayoun kan pillas in där på ett hörn. Har jag glömt någon?
Att i varje match behöva bänka sju (7!) av dessa spelare är i längden ohållbart. Ingen klubb har råd att ha så mycket kompetens vid sidan av plan. Ingen klubb har råd att ha så många stjärnor fast på bänken. Inte ens Chelsea. Någon måste bort, men vem?
Mata och Lukaku har precis skrivit på för klubben och behöver nog inte ligga sömnlösa om nätterna. De två sitter, för att prata Peter Jidhe-språk, säkert.
Är det Drogba, som tappat mark det senaste året och inte är den gamle vanliga Didi, som ska bort? Nej, det tror jag inte. Drogba har än mycket kvar att ge och besitter kunskaper och kvalitéer som ingen annan i truppen kan erbjuda. Dessutom är en Drogba i form utan tvekan fortfarande världens bästa anfallare.
Är det Torres, som helt misslyckats med att leverera under det gångna året, som ska bort? Nej, det tror jag inte. Torres ÄR en klassanfallare. Han hade en blek fjolårssäsong, men har redan under de första två matcherna sett pigg ut. Dessutom kostade han en hel del pengar.
Är det Sturridge, som inte har imponerat tidigare i Chelseatröjan, som ska bort? Nej, det tror jag inte. Sturridge har alla möjligheter att bli nästa unga stjärna i England. En fin vänsterfot och en avig teknik. Dessutom så imponerade han storligen i slutet av förra säsongen och i slutet av försäsongen
Är det Anelka, mannen med den gudabenådade tekniken men som aldrig jobbar ihjäl sig, som ska bort? Nej, det tror jag inte heller. Anelka har den fördelen att han kan spela på alla tre positionerna i anfallet och har en förmåga att alltid, oavsett hur dålig han kan vara, pilla in ett mål. Dessutom är Anelka väldigt omtyckt på Cobham och en förebild för många i akademin.
Är det Malouda, fransmannen som kan dominera i ena stunden för att inte kunna platsa i GAIS andra stunden, som ska bort? Nej, det tror jag inte det heller. Malouda är en ypperlig spelare i sina bästa stunder, hans fart och flärd är viktiga komponenter i det Chelsea som Villas-Boas vill bygga. Dessutom har jag en romantisk uppfattning om att Malouda faktiskt älskar Chelsea, något som gör att han mer villigt kan tänka sig ta en bänkplats.
Kvar är trion Kakuta, Benayoun och Kalou.
Det är ingen högoddsare att Kakuta blir utlånad. Den tekniske fransmannen hade svårt att imponera på Ancelotti och lär inte få det lättare med Villas-Boas. Kakuta har talangen, det är tveklöst, men han är inte redo för Chelseakostymen. Inte ännu, och frågan är om han någonsin kommer bli det.
Benayoun är en av de där värvningarna jag inte alls förstod. Tillsammans med Del Horno, Zhrikov och Scott Parker sorteras Benayoun in i mappen ”dåliga värvningar, light edition” i Romans stora arkiv. Israelen har varit skadad, skadad och så lite mer skadad. Men även när han spelat har han inte imponerat. 31-åringen får nog se sig om efter ny klubbaddress.
Det finns få spelare som fått mig att slita mitt hår så många gånger som Salomon Kalou. Men jag, och många Chelseatränare med mig, har haft tålamod, för Kalou har hela tiden varit ung. Ung och valpig. Men helt plötsligt har åren gått och Kalou har blivit 26 år gammal. Det är dags att inse att han aldrig blir den stjärnan vi en gång lurades att tro att han kunde bli. Även Kalou får nog se sig om efter nya möjligheter.
Det hela är rätt enkelt när man tänker på det. Om det tillkommer spelare så måste spelare lämna. En enkel ekvation. I dagsläget har Chelsea köpt, eller fått tillbaka från lån, fyra anfallare. Ingen lämnat. Det är dags nu. Dags för någon att lämna. Min röst, för att prata Anders Lundin-språk, faller på Yossi, Salomon och Gael.
Värvningar var nödvändiga när Villas-Boas kom till klubben. Det har han klarat av med bravur. Nu måste han sålla i sin stora trupp. Hoppas han klarar av det med lika gott resultat.
