Reflektion: Moyes sista match på Goodison Park
Så var nästan en era över. Fortfarande är det en vecka kvar innan boken slås ihop och en 11-årig relation avslutas. När domare Phil Dowd idag vid 17.53-tiden blåste av mötet mellan Everton och West Ham förkunnade det att skotten David Moyes gjort sin sista hemmamatch som Evertontränare. En epok på Goodison Park är därmed över.
Jag vill börja med att säga att denna "krönika" är högst personlig och hänvisar till vederbörandes känslor och tankar kring det faktum att David Moyes gjort sin sista match vid hemmabänken på Goodison Park efter över elva år vid samma stol.
Hela tiden sedan det blev offentligt i Fredags att David Moyes kommer lämna klubben jag älskar, har jag känt en osäkerhet och en "vad händer nu-känsla" över mitt blå liv och vad som nu kommer ske. Everton är en stor del av livspusslet och kommer garanterat alltid vara. Den kärleken startade vid 12 års ålder och jag själv spelade 7-mannafotboll. Redan då hade jag svårt att hålla full fokus på mina egna matcher.
David Moyes har varit den enda tränare vi haft vid rodret under min tid som Evertonsupporter. Jag har lärt mig hur han tagit ut laget, hur han uttryckt sig på presskonferenser, hur han värvat spelare och hur han dragit jämnt med mitt sätt att tänka fotboll, samt att han satt sitt DNA på hela klubben. Av det faktum kan jag inte reflektera över hur det första managerbytet kommer arta sig då jag lärt mig att älska David Moyes och med det hela föreningen Everton FC. Från David Unsworth 1-0 mål 2002 till Kevin Mirallas 2-0 mål 2013.
Jag antar att det har att göra med typen av fotbollsfilosofi och tänk jag har. Att från och med nästa säsong se Moyes på Old Trafford är han väl värd, men samtidigt kommer det kännas gudomligt underligt att samme man finns några meter till vänster om hemmabåset när Manchester United möter Everton i Liverpool.
Tårarna har varit på väg några gånger under slutet på denna vecka. Jag vill blunda för det men kommer inte kunna göra det. Jag vill inte ha tillbaka en sekund av den tid jag lagt ner på ditt arbete David, med all den glädje och sorg ett supporterskap med Everton FC för med sig. Det var du som värvade Tim Cahill, min favoritspelare genom alla tider. Det var du som såg till att jag fick upp ögonen för Duncan Fergusons passionerade hjärta. Nu pryder dessa namn varsin tröja och kommer så alltid göra.
Du vann ingen titel men du vann ett 12-årigt blått hjärta som aldrig kommer sluta slå.
