Resa: Take your shoes off, Upton Park!
Andreas Nilsson skildrar CSS Youth-resan till West Ham away för en månad sedan. Läs om finsk myntkastning, polisförhör, gubbiga skor och ett Chelsea som körde över West Ham både på planen och läktaren.
Väskan var packad, passet nerlagt och pengarna växlade. En entusiastisk kille satte sig på tåget till Kastrup, där resan till SW6 skulle påbörjas. CSS Youths årliga resa stod på schemat med West Ham away som klar höjdpunkt. Plötsligt svischade ett tåg förbi. Killen som i det här fallet var jag hade suttit och dagdrömt om sin kommande vistelse i SW6 medan han var på väg mot avfärd.
Flyget gick smärtfritt och väl i London och med avlämnat bagage begav jag mig till Brogan's. Där möttes jag av tolv unga och välmående svenskar (räknar in dig här också Mats). En Guinness beställdes snabbt in medan fotbollssnacket fortsatte. Sångerna kom och gick - dock med jämna mellanrum för att inte reta upp pubpersonalen allt för mycket. Efter en ”Chelsea Ranger” av El Presidente blev vi dock utslängda från puben och kvällen avslutades traditionsenligt på Hollywood Chicken. Med lite mat i magen kallade sängen efter mig och morgondagen hade ju en helt okej meny. Som jag gärna ville påskynda.
Efter att ”Finnen” kastat finska SM-Liiga-magasinet och mynt på oss hela natten så var man rätt trött när klockan ringde. Dock var det bara att ta en dusch för uppladdningen inför match väntade. Oscar tog täten och ledde oss till puben Hamilton Hall på Liverpool Street där vi även mötte upp Dave, Sidwell, Jädal, Erik, Olle och Carl.
Första ölen beställdes och man började känna att matchen närmade sig. En underbar känsla. Dock hade vissa det inte lätt då snuten ville ta ett snack. Personen jag snackar om var vår egen ”Sidwell”. Han var emellertid lika oskyldig som vanligt. Polisen jagade en rödhårig person varpå de ville ha Stevies personuppgifter, inget annat. Som tur var!
Vi gjorde ett byte av pub, då Hamilton Hall blev utbytt mot The Railway för att få lite mer speed på skönsången. I bakgrunden visades Uniteds match mot Everton (3-3) vilket givetvis höjde atmosfären. Sångerna bytte av varandra, men dagen till ära kördes ”Forever Blowing Bubbles” några extra gånger.
Det var dags att bege sig till tåget för att fraktas till Upton Park, för fraktade var verkligen vad vi blev. Avsläppt på tok för tidigt och med poliseskort som tycktes gå framåt med en hastighet på max 1 km/h så tog det oss en timme och en kvart att komma till arenan. Rutten verkade vara välplanerad då vi anlände fem minuter innan kickoff.
Matchen var kanske inte den bästa man har varit på men en vinst över West Ham är alltid lika skön. Stödet från läktaren var som väntat av bästa valör när det gäller Chelseas away support. Vid 2-0-målet ekade “England’s number one”, “You should have stayed at safari” och “You’re worse than Robinson” riktat mot Robert Green som återigen lyckades fumla till det likt Långben i Disneyfilmerna.
Höjdpunkten från läktaren var nog ändå när en fullsmakad bortasektion full med passion, likt en igelkott i försvarsläge fäller ut sina taggar, tar av sig sina skor och sjunger den kanske inte så politiskt bästa men ack så sköna supportermässigt “Take your shoes off, Upton Park”. 2900 par skor i luften (nästan) - doften kanske inte var den bästa men sången och välbehaget var på topp.
Efter matchen började marschen hem med två poliser per person. Det kändes inte riktigt som matematiken hade varit den bästa i det här fallet. Men man ska inte klaga. Medan vi gick passade Erik på att håna Jamies (en engelsk polare) lite udda val av skor. Som Erik sa, ”Fan Jamie, min pappa har ju likadana skor som du”. Antagligen hade även Eriks farsa rätt dålig smak på skor då det inte var några skor av vackrare sort och lite mer gammalmodiga som Jamie hade fått tag på.
Kvällen avslutades på the Railway och någon annan pub på Liverpool Street som mest liknade en kraschad hemmafest. Rätt nice place om ni frågar mig. Besöket på puben blev dock inte så långvarit då en viss Mr Bonetti valde att försöka hitta en bättre vinkel för sitt foto. Lämpligt nog låg en bardisk nära till hands, så han klättrade upp och satte sig på knä för att ta sitt kort. Trots att barpersonalen, en tjej, med fläktande armar och härligt rivande röst flera gånger försökte få ner honom därifrån. CSS Youth fick sig dock ett gott skratt och vi älskar vår ”Daddy” lika mycket ändå.
Jag tog följe med Jimmy, Peter, Gustaf och Najib till hotellet. Vi var grymt nöjda med helgen. Matchen var till vår belåtenhet. Sällskapet kunde inte varit bättre och Najib hade till och med hunnit med att bli en lägenhet rikare. Inte dåligt. Grattis min vän.
Som vanligt hade Chelsealand bjudit på en fantastisk helg och det tog emot att sätta sig på tunnelbanan på väg mot flygplatsen. På nytt svischade ett tåg förbi. Den här gången dagdrömde jag inte. Jag lutade mig bara tillbaka och njöt av det jag precis upplevt.
