Resan: Brentford Away
Följ med CSS egna Daniel Joannou när han tar resan till Brentford för att uppleva första live-matchen på ett och ett halvt år.
Stressreaktionen sköljer över mig. Hela torsdagen har gått åt till förberedelser. Appar har laddats ner och dokument har laddats in. Passanger Location form var jobbigast. Frågor och åter frågor om vistelsen, bokningsnummer, flyg, skonummer och fan och hans moster. Och så ska det bokas ett Day 2-test, som väl innebär att det bore tas andra dagen… men vad är det egentligen? AntiGen eller PCR? Varför kan det inte bara heta som det heter i resten av världen? Typiskt England... Det är viktigt att det bokas från Sverige i alla fall. Resultatet tycks inte vara av samma relevans, konstigt nog. Allt sparas i mobilen men det är nog bäst att skriva ut det också. Vaccinpasset har jag sedan tidigare skrivit ut från färgskrivaren på jobb så att den svenska flaggan i höger hörn syns i gult och blått. Hemma har jag bara en svartvit skrivare och här lämnas inget åt slumpen. Inte denna gång. Även samtliga fyra noggrant ifyllda sidor av Passenger Location form skrivs ut, samt bokningar av såväl flyg som hotell. Och så bekräftelsen på min bokning av Day 2 testet då så klart, som jag efter viss efterforskning konstaterade inte alls behövdes tas andra dagen utan som lika gärna kunde göras direkt vid landning. Rörigt detta.
Av alla resor jag gjort är det här den krångligaste och vad som annars brukar gå på rutin har nu gett mig mer ångest än en firmafest. Covid och Brexit har knutit vänskapsband och mynnat ut i ett byråkratiskt virrvarr kring vad som gäller för inresa i England, och sittandes i bilen på väg till Kastrup går jag igenom allt igen i huvudet. Jag ska se min första match live på ett och ett halvt år och jag är over the moon. På chans skickade jag iväg en biljettförfrågan till Brentford borta och den gick fantome igenom, men oron över att ha gjort något fel i något av alla steg har legat över mig som en blöt filt hela veckan. Ångesten är påtaglig men fram till nu har jag lyckats hålla tillbak stressattacken.
Jag reser ensam. Mina barn fick inte följa med denna gång, ett beslut framför allt min dotter Stella inte alls uppskattade. Men så fick det vara. Här var det fullt sjå med att hålla koll på mig själv och mina dokument så hade jag dessutom haft med barnen hade jag imploderat helt. Dessutom är det nyttigt att vara helt själv då och då. Jag är ingen ensamvarg på något sätt men att promenera runt i London med mina lurar fyllda av bra musik är något jag verkligen gillar.
Det är då jag ser den. På motorvägen precis innan Öresundsbron uppenbarar sig en neonskylt där det står "Skärpta restriktioner vid inresa till Danmark". Helvete. Av alla timmar jag lagt ner på att kolla upp vad som gäller för inresa till England har jag inte brytt mig ett skit om inresan till Danmark. För oss som bor i Skåne är det logiskt att flyga från Danmark, och det skulle ju inte vara något problem. De kräver väl bara vaccinpass? Har jag missat något? Svetten pärlas i pannan samtidigt som stressen har fullt diskotek i magen. För ni ser, stress har den effekten på mig. Den sätter sig på magen direkt. Jag försöker lugnar mig med att texten förmodligen inte är uppdaterad. Skylten har varit där hur länge som helst tänker jag samtidigt som min Bro Bizz-vibrerar till och bommen öppnar upp för resa över bron.
Efter att ha parkerat bilen i parkeringshuset konstaterar jag att än har ingen slängt ut mig ur landet. Hjärnan har lugnat sig något men i magen är det fortsatt fullt upplopp, så till den grad att hade jag haft ett hål i bilsätet därute mitt på bron så hade jag nyttjat det. Med stapplande steg tar jag mig mot terminalen. Det är fredag förmiddag och solen har tittat fram för att påminna om dess existens. Sommaren har varit slut för länge sedan och hösten har gjort sitt intåg med stormsteg. Och då pratar vi inte någon sådan där drömsk höst med långa promenader, löv i alla dess färger och dansande ekorrar. I fyra veckor har det regnat konstant och blåst 12 sekundmeter varje dag. I alla fall i Skåne. Ja, det kanske inte stämmer men det har kännas så i alla fall. Hissen har tagit mig upp till terminalen och plötsligt är jag mitt bland stressade resenärer som går runt med sina munskydd som halooweenutklädda sjuksköterskor. Jag har knappt sovit en blund, redan svettat ner min tröja och i min mage råder det just nu fullskaligt inbördeskrig. När jag fumlat på mig mitt munskydd fylls mina glasögonen omgående med imma på grund av kondensen av min egen andedräkt och nu kan jag varken gå eller se.
En batteri av fekalier släpps ut på första bästa toalett och jag kan konstatera och att livet blivit lite lättare. Nu kan jag gå normalt också. Dessutom börjar jag lära mig att andas på ett sätt som gör att glasögonen bara immar igen lite. Bäst att ta sig mot gaten. Det kommer förmodligen ta lång tid att granska mig från topp till tå. Scanna mina dokument och leta efter felaktigheter. Jag föreställer mig en kontrollant av den äldre skolan. Kanske med ett förstoringsglas. När vi var i Polen med familjen i somras möttes vi upp av militären. Militären! En rakad polack i full mundering granskade våra dokument och jag med min knackiga polska försökte redogöra för våra syften. ”Jestesmy turystami”. Det gick bra den gången men det kommer vara ännu värre nu. Det är trots allt England vi pratar om.
I båset för paskontroll vid inresa till England sitter en dansk kvinna i medelåldern med blont hår och rosiga kinder. Hon är mitt uppe i en diskussion med sin manliga kollega i båset bredvid. Hon möter mig knappt med blicken och jag får känslan av att jag stör när jag skjuter in mitt pass i luckan. Hon tittar på mig och jag får bekräftat min närvaro samtidigt som hon forsätter diskussionen med Mr Handsome från båset bredvid. De ligger säkert med varandra. Hon fnissar åt ett skämt, den där Mr Handsome är både snygg och rolig tydligen, och släpper sedan förbi mig med en lätt vikning. Tittade hon ens på mitt pass? Men visst, det gick ju smärtfritt. Vid själva gaten blir det nog andra bullar. När vi ska boarda planet, då är det bäst att ha dokumenten redo. När jag skulle jämföra kliniker till mitt Day 2-test höll jag på att boka en klinik som visade sig ha en Googlerating på 1,8. Hemsidan var fin och kliniken låg längst vägen till hotellet men den drevs uppenbarligen av banditer som blåste folk på löpande band. Efter det höll jag på att ta en annan klinik, men efter diverse hittepå-avgifter skulle de där ha nästa 200 pund för sin tjänst. 200 pund? Är de inte riktigt kloka? Jag valde tillslut en klinik som skulle ligga mitt på Heathrow. De lovade svar senast kl 22.00 dagen, men tänk om svaret uteblir? Vad händer då? Min mage börjar bubbla igen.
Faktum är att ingen kollade dokumenten vid gaten heller. Och när jag landade i England pressade jag slarvigt passet mot scannern i den automatiska passkontrollen och gled förbi. Ingen kontrollant, ingen stenhård militärmelis med rakade skallar och ingen trehuvad Kerberos. Ingenting. Jag. Gled. Förbi!? Jag fattar ingenting. Av ren nervositet gick jag på toa sex gånger på Kastrup. Som en hund spred jag ut mitt revir över hela flygplatsen. För ingenting?!
Jag kan inte tro mitt öde och känslan över att någon kommer komma och knacka mig på axeln för att granska mig från topp till tå tar inte slut förrän jag hoppar av tunnelbanan på Gloucester Road. Det är också för fösta gången jag vågar dumpa mitt munskydd. På flygplatserna använde alla munskydd. På tuben på väg till stan såg jag fler rebeller, men jag vågade såklart inte ta någon chansning. Nu kände jag mig säker. Som en blöt strumpa håller jag musnkyddet i ena handen och dumpar det i första bästa papperskorg samtidigt som jag tar ett tuggummi. Jag behöver ingen medmänniska för att konstatera att jag lutar bakdel ur min mun, men två extra mental frech kommer kunna råda bot på det.
Hotellet jag checkar in på har tydlig indisk prägel. Stora sideninslag dominerar receptionen som dekoreras av guldiga skulpturer av elefanter och flerarmade gudar. Rummet är inte det bästa jag varit med om, men samtidigt långt ifrån det värsta. En gång bodde jag på ett hotell där portieren visade mig till ett rum som låg under vägen. Jag trodde fan inte det gick. Vi gick först ned i en källare åt höger, för att ta en tvärsväng vänster, och så hamnade vi under själva vägen. Ovanför mig löpte en fullt trafikerad gata och under den fanns ett rum och där ”sov” jag. Jag räknade lastbilar hela natten. Ljudet när de dönade förbi kändes hela vägen in i benmärgen. Motanta Hotell som jag just checkat in på hade i alla fall trestjärnig rating och med Londons mått får det betraktas som fullt godkänt.
Efter en dusch är jag redo att påbörja min weekend i London. Brentford ligger i Londons västra delar, några kilometer från var jag befinner mig. Hotellet valdes ut med detta i åtanke. Gärna nära arenan, samtidigt som det skulle vara i korkarna runt SW6, korkarna jag känner till. Jag påbörjar min promenad och känner mig lätt som en fjäder, delvis för att nervositeten änligen har släppt, delvis för att jag förmodligen gått ner fem kilo på grund av alla dagens toalettbesök. Slutdestinationen är skriven i stjärnorna och jag trillar in på pubar längst vägen. En Guiness här. En lokal Ale där. I min ensamhet såklart, men det är så jag vill ha det. Det ger mig tid att reflektera.
Livet har bjudit på många resor med upp och nergångar. Vid 36 års ålder äger jag och driver fem restauranger, är tränare för mina båda barns fotbollslag och har varit en integrerad del i CSS i över ett decennium. Jag gillar fotboll, öl och träning. Mest öl. Jag har inte alltid varig guds bästa barn, men mitt bland allt jag gjort har jag gjort en hel del bra grejer också. Idag väljer jag att fokusera på det. The Cock, Chelsea Pensionair och Atlas avverkas. Pubar jag känner till, pubar jag känner mig hemma på. I lurarna mellan turerna har jag min britpop-playlist och efter sista stoppet är jag mätt på öl och går och lägger mig med ett leende på läpparna.
En gemensam nämnare med samtliga hotell jag bott på i England är att att de är lyhörda. Släpper de inte in oproportionerligt ljud in från gatan genom fönstret, så hörs varje steg och toalettbesök från våningen över högt och tydligt som om händelserna utspelade sig en meter från ens huvudkudde. Alla hotell är ljuskänsliga, fast på olika sätt. I Montanas fall är fönstren, som jag var inne på, av sämsta kvalitet vilket innebär at ambulansernas sirener ljuder hela vägen in i hjärnan. Och jävlar vad folk behöver ambulanser denna natt. Dessutom är väggarna gjorda av papper vilket innebär att när bebisen i rummet bredvid vaknar kl 4.30 på morgonen, ja, då vaknar alla andra på våningen med. Gallskriket som varar i över en timme hade kunnat väcka Sveriges tröttaste brunbjörn. Mina barn är stora nu. Stella har hunnit bli tio år och varit med mig flera gånger i London. John har blivit sex. De är mitt liv och jag älskar dem över allt annat samtidigt som åldern de är inne i är helt fantastisk. Men när jag tittar tillbaka på bebisåldern så gör jag det med skräckblandad förtjusning. Vi blev gravida med Stella i mitt livs jobbigaste fas. Jag hade precis plöjt ner alla mina besparingar i mitt fösta bolag, en liten restaurangenhet i Lund som jag och min kollega satt hela vårt hopp till. Samtidigt pikade min mors bipolaritet och min syster blev diagnostiserad med elakartad hjärntumör. Problemen hopade sig. Jag jobbade 80-timmars veckor, hade inga pengar och varje ledig minut gick till att tillsammans med min far vaka över min syster när hon gick igenom diverse strålbehandlingar på onkologen i Lund. Jag sov inget, åt inget och de återkommande konflikterna mellan såväl min mor, min sambo samt min kollega gjorde att jag kände att jag när som helst skulle gå under. Efter ett tag sökte jag hjälp och började medicinera mot depression. Och i denna veva skulle jag alltså bli pappa för första gången. 'Allt på samma gång' var ett understatement och när Oscar förklarade att det var antingen jag eller han som skulle åka på Champions League-finalen 2012 så gav jag upp min biljett utan vidare. Det var rätt beslut där och då. Jag hade precis fått uppleva FA Cup-finalen live, men helgen borta från familjen var såväl underbar som outhärdlig. Bara den som varit riktigt deprimerad förstår; 'försök inte ha kul, då mår du ännu sämre'. Så jag var väldigt glad över att ge biljetten till Oscar, vars engagemang för supporterklubben genom åren inte går att sätta pris på, och jag vet att han än idag är tacksam över gesten. Att kunnat ge honom det kommer alltid vara en stolthet. Samtidigt kommer drömmen om att få uppleva en Champions Leauge-vinst live alltid leva med mig.
Frukosten serveras i den Indiska restaurangen som ligger dörr i dörr med hotellet och jag proppar min tallrik full. Ägg, bacon, bönor, svamp. Vitt bröd och marmelad. Jag älskar en full english breakfast och njuter av varje slafs jag stoppar i mig. På bordet framför mig sitter en indiskt par med en bebis. Mannen är klädd i kostym och kvinnan i en traditionell klänning. Bebisen leker med en tesked. Hen har har stora, djupa lockar och tittar på mig med sina kolsvarta, tefatsstora ögon. Det är säkert den lila pissmyran som hållit mig vaken hela natten. Samtidigt som jag går mot buffen för att hämta mer kaffe tappar ungen skeden och jag noterar direkt att föräldrarna inte lagt märke till fadäsen. Jag gör ingen ansats till att ta upp den. Rätt åt den lilla skitungen. Jag på fyller på mitt kaffe och går upp på mitt rum. Mina barn är stora nu och skeden som ligger där är så långt ifrån mitt problem som det bara går.
Google maps vittnar om en 20-kilometers sträcka till Brentford Community Stadium och jag bestämmer mig för att ta promenaden. Arenan är ny och ersatte anrtika Griffin Park, känd för att ha haft en pub i varje hörn, så sent som för ett år sedan. Det ska regna säger appen men det spricker upp bara fem minuter in på promenade. Och jag som litade på appen och lämnade solglasönen hemma. Trots det har jag haft flyt att denna gång tajma in den sena lördagsmatchen vilket lovar gott i termer om stämning på bortasupporten. Senare kick off = längre uppladdning. Jag får sms från Mikael från Sverige som vill att vi ska träffas på SW6, men jag har precis lämnat området och dessutom trivs jag solo denna gång. Det är något speciellt med att resa ensam. Jag har en stressfull vardag i Sverige och att få vara själv lite då och då njuter jag av, om det mot förmodan inte skulla ha framgått tidigare.
Promenaden ska ta två timmar. Jag går igenom Londons västra delar och jag passerar fina hus och stora byggnader. Lite parker dyker upp då och då och jag går även över Themsen. Ibland möts jag av tvättstugornas varma, kemiska doftmoln, ibland slår restaurangernas fräna fittyrånaga mig i ansiktet. Och så gör marijuanan sig påmind lite gång på gång när jag passerar ett ungdomsgäng. Längst vägen står sopor utslängda på diverse platser. Stora sopsäckar med så kallat restavfall. Hemma i Sverige är jag noggrann med att öppna barnens utgånga yoghurt och krafsa ut innehållet i matavfall samtidigt som jag diskar behållaren och lägger den bland plast. I London tar man ingen sådan hänsyn. Här blandas allt upp och ner och ställs ut som mat till fåglar och råttor i tid och otid, vilket alltid förundrat mig. Finns där en soptunna, så kan du dumpa hur mycket skräp du vill runt den.
Uppladdningen på puben är just vad jag hade hoppats på. En salig blandning av ungt och gammalt sluter upp för att sjunga upp Chelsea i sann supporteranda och Gud vad jag saknat det. Jag beställer in en Guinnes som efter 25000 steg känns mer än välförtjänt. Jag träffar Dan Silver, ordförande i Chelsea Supporter Trust. Dan är en gammal vän till mig och vi skålar i ljus lager och pratar Chelseaminnen inna vi går till arenan ihop.
Brentford Community Stadium invigdes för ett år sedan och ersatte då anrika Griffin Park. Arenan tar emot knappa 18000 och är belägen mitt bland bostadshus och stora skyskrapor. Utanför bortaentren står DJ och säljer ChelseaFanzine. ”Only a pond” gormar han men när han får syn på mig stannar han upp. "Hey Dan, give my best to Oscar. And see the lot of you in Malmö”. ”So you’re going?” ”Sure, don’t want to miss Kristiania, would I”.
Matchen är sådär. Bortastödet superbt. Sångerna till Timo Werner går rakt igenom TV-rutan och nidramsorna till Anthony Taylor var såväl komiska som snäppet överdrivna. Jag sjöng med i allt och tappade såväl hörsen som rösten. Lätt värt det. Matchen slutade 0-1 och matchens lirare Mendy slängde ut sin tröja till bortaläktaren. Vilken målvakt vi har.
Vägen från arenan tas genom tuben till Earls Court. Jag och Dan slår oss ner på en pub och tar oss igenom matchen. Vi träffar Walker och hans fru. Trots att jag trivs i mitt eget sällskap är det även trevligt med lite umgänge. Vi pratar om matchen och dricker öl i flera timmar, tills de stänger puben.
När jag summerar resan gör jag det med ett brett leende på läpparna. Oron över att inte komma in i landet fungerade som extra tändvätska till att njuta ännu mer. Jag fick uppleva sporten jag gillar och laget jag älskar på nära håll för första gången på ett och ett halvt år och jag fick dessutom se en vinst. Stödet på bortaläktaren var helt fantastiskt med den briljanta ”We forgot that you were here” som höjdpunkt när Brentfodfansen väl började sjunga efter lång tystnad. Jag fick chansen att vårda gamla kontakter och stiftade nya vänskaper. Jag fick dessutom nödvändig egentid och kunde gå runt i mina egna tankar. Reflektera över mig själv i synnerhet och livet generellt. Efter allt jag gått igenom i mitt liv, med upp och nergångar, käns sådana tillfällen viktigt och absolut nödvändigt. Ja, det är så jag resonerar i alla fall. Och genom allt har alltid Chelsea alltid varit där. Det tar jag med mig.
Nu laddar vi om till Malmö borta. Och visst fick jag biljett i bortaklacken. Fotboll är tillbaka och jag med den, och det känns helt fantastiskt. Tack för att du orkat läsa hela vägen hit och hoppas vi ses på nära håll snart. Glöm inte att vara snälla mot varndra där ute i Chelseasverige. Until then. Carefree och up the Chels!
