Resan: Crystal Palace away
Väskan packad och hoppet är uppe. Pass, pengar och matchbiljett. Och en bok. Blodet pumpar, det gör det alltid när jag ska ut och resa. Det här blir bra.
Klädseln är utvald och i hörlurarna körs min playlist av utvald britpop. The Clash, Pulp, Blur.
Depesch Mode, Oasis och The Verve.
En sista kontroll att matchbiljetten är med. Jodå. London Calling.
Att flyga med Ryan Air innebär en kurs i väntan.
Först får man vänta på att gaten ska presenteras.
Sedan får man vänta på kön.
Sedan i kön.
Man får vänta utanför planet. Yeah right att de städar, planet är ändå alltid lika skitigt.
Och har man prioriterad påstigning får man göra allt detta, fast först. Som att vara bäst i särskolan. Valuta för pengarna? Skulle inte tro det.
Man vill ändå inte komma på planet bland de sista för då tar de ens väska och checkar in den. Bagageutrymmet på planet blir alltid fullt och man vill inte vara muppen som pressat ner allt i ett handbagage för att ändå få vänta vänta på det väl framme i London. Och risken att de slarvar bort det är överhängande. Nej, det är bäst att hålla i mitt bagage tätt mot magen som om det vore en bebis. En Jack Daniels ur mini-petflaska på planet gör mig på bra humör. Nu är jag på väg. Friday, I'm in love.
Väl framme i London navigerar jag mig mot de västra delarna.
Go west. Life Is Peaceful There.
Matchen är i söder, men jag bort i området kring Stamford Bridge. Jag känner mig som hemma här och det är bekvämt. La Reserv ligger precis vid Stamford Bridge, ett stenkast från tunneblanestationen Fulham Broadway och där slutar fördelarna. Hotellet är som en gammal dam som tror att hon kan sminka bort sina rynkor. Rummet är OK i storlek och lukten av fukt och mögel lyckas nästan kvävas av den intensiva doftsprayen med citrusinslag. Lagret av damm på den stationära telefonen på nattuksbordet vittnar dock om att personalens städkunskaper är på samma nivå som Ryan Airs och frukten i skålen är möglig, fast bara på ena sidan. Nästa som om någon medvetet har vänt den fräscha sidan utåt. En gång när jag bodde här droppade det ner vatten från taket, rakt på min mobil. En förseelse de tog noll ansvar för.
Ändå återfinner jag mig här igen och igen. Bekvämt som sagt, inte allt för dyrt och tro mig, jag har bott på mycket värre. Att hitta ett bra och prisvärt hotell i London är lika svårt som att hitta som en resande Unitedsupporter i Sverige. Imorgon ska jag möta upp några CSS:are och åka till arenan jag länge velat besöka. Men först lite vila. Enjoy the Silence.
Med nyfunnen energi vaknar jag redan klockan 5.00. Om det beror på att rummet är mer lyhört än en trädkoja eller om min förkylning till slut drog längsta strået mot mitt immunförsvar i kampen om min näsa låter jag vara osagt. Sömn är ändå överskattat. Sömn kan dra åt helvete. Och nässprejen jag inhandlade av märket Otrivin, det enda märket jag kände igen i disken på apoteket, visade sig vara inte vara nässpray utan näsdroppar i en behållare av typen Clair Eyes, som jag inte vet hur man ska använda. Typiskt England. The Drugs Don't Work. Men skit i det. Idag är en bra dag.
Snart möter jag upp Joel och Aje som har tagit resan från Göteborg och Jörgen och Måns från Halmstad. Idén att ta en taxi från centrala London skjuts ner av Jörgen med argumentet att det är "mysigt med tåg". Tanken är rätt men ordvalet fel i ett forum bestående av fem grabbar som samlats för att kolla fotboll. Men tåg blir det, trots att vi får dricka luft då vi missade köpa färdkost. Mysigt var ordet.
Vi färdas i The Speed of Sound genom Londons södra delar och ljuset från solen strålar in i kupén. Det är en vacker dag och skön stämning där vi sitter och har det "mysigt" medan radhus och parkliv viner förbi utanför. Det är bra dynamik mellan oss. Joel, storväxt och tatuerad med formtoppad skäggväxt och hans vän Aje, en terrier som bits. Jörgen är den äldsta av oss och hans son Måns drar upp gruppens snittutseende. Vi pratar fotboll, Chelsea och livet. Som det ska vara.
Puben är trång och varm och baren bemannas av en valross och en giraff som inte kan tappa upp öl. Raderna av folk som köar framför bardisken växer och blir trängre för varje minut som går och det tar mig nästan en halvtimme att beställa den första rundan öl. Men sen är vi igång. Vincent sluter upp och laget är komplett. Det skålas och det sjungs. Shout Shout, Let It All Out!
Selhurst Park är en gammal klassisk arena. Liten och kompakt med träpelare som håller upp taket och skymmer sikten. Hemmafansens trumma ekar fortfarande i mitt huvud, som en en tung och tråkig påminnelse om en lika trist match.
Vi som mästare går ut och gör den matchen.
Mot det motståndet.
Det svider.
Jag bryr mig inte hur bra Crystal Palace har varit mot Chelsea de senaste åren, eller vilken annan statistisk man vill gömma sig bakom för att söka tröst. Faktum är att vi förlorade mot laget som på sju matcher blivit överkörda av allt motstånd och som till och med lyckats med bedriften att inte göra ett enda mål. Och det måste man ha rätt till att kritisera, utan att för den delen framstå som domedagsprofet.
"Jag vill skjuta salmonellapippin", säger Aje och syftar på falken som för 90 minuter sedan imponerade oss med sina vingslag där den släpptes lös över arenan. Vi sitter i taxin hem och försöker samla ihop pusselbitarna. Jag tar ut min högerarm ur fönstret och håller upp långfingret mot de förbipasserande Crystal Palace-fansen i ett moget och väl övervägt sätt att bearbeta min frustration. Jag sitter med ryggen mot färdriktningen och Aje håller koll på rödljusen så att jag hinner dra in näven i god tid, likt den tuffing jag egentligen är. Boys Don't Cry.
Detta var femte förlusten jag sett på mina sex senaste resor och jag börjar undra om någon snott mina tånaglar och kokat soppa på, samtidigt som de mumlar besvärjelser. Eller gjort en liten Donnie-docka som de sticker nålar i varje gång jag ger mig ut och reser. Min älskade far ringer för att utrycka sina kondoleanser. Det är som att kasta tärning säger han. Det går ju att träffa in sex ettor på raden. Sånt händer. Hans sätt att med metaforer på ett pedagogiskt sätt förklara begreppet 'otur' för mig, som om jag vore en sexåring med förståndshandikapp, späder på irritationen. Minst sagt. Men han är min far och jag älskar honom.
Jag luta mig på att mitt resande än en gång tagit mig till nya platser och en ny arena. Nya och gamla vänskaper har förgyllt och berikat mitt liv, och det kommer fler matcher. Det är bara att ta nya tag.
Don't Look Back In Anger, I Heard You Say.
Länk till spellistan i Spotify har du här.
